I mailen låg en vilsekommen inbjudan till en vidareutbildning för terapeuter, “fylld av forskning gällande vad som leder till läkning och mental hälsa”. Låter intressant, men nån terapeut är jag inte, även om det händer att jag gör reklam för Imago, och har deltagit i seminarier med båda mina män – en gång avslutningsvis, en gång som en bra början. Båda rekommenderas! 🙂  

Så jag anmälde mig inte till utbildningen, däremot klickade jag på länken jag fick om “en klok mans forskning”:

Jag läser en kommentar och tittar igen: Jo det stämmer. Här talar alltså professor Siegel om ”Interpersonal Connection, Self-Awareness and Well-Being”. Och vad gör (en del av) åhörarna? Klickar flitigt på laptopar och mobiler. Det blir speciellt komiskt eftersom han börjar med säga:

Let’s become present for what we’re about to experience together.

Om jag ska försöka sammanfattar hur jag uppfattar hans budskap är det nämligen att flockdjuret människan inte består enbart av ett “me” utan även av ett “we”, vilket han ibland kallar  ”MWe” (Relationships + ”bodybrain” + mind). Han har skapat begreppet “Mindsight”: “Our human capacity to perceive the mind of the self and others.” I ett konkret exempel tillfrisknade förkylda försökspersoner snabbare om de fått träffa läkaren inte som expert-patient, utan som människor i samspel.

Ursäkta engelskan, men jag är inte ute efter att förklara Siegels tankar här, det gör han bäst själv. Titta gärna, helst med större närvaro än hans publik. 😉

Situationen påminner mig om en f d kollega, som jag träffade på ett möte min chef tagit med mig till. Jag blev omedelbart övertygad om att hon inte tyckte jag hade nånting på mötet att göra. Det tog ett tag innan jag förstod varför: Hon tittade aldrig på mig. Inte på nån annan heller, men vi satt mitt emot varann vid bordet, när hon omedelbart tog upp sin laptop och började knappa. Utan att höja blicken en enda gång. Och jag reagerade instinktivt med obehag. Jag vet ju inte om hon inte gillade mig, men jag vet att hon alltid “deltog” i möten på samma sätt – med laptopen som en barriär mellan sig och övriga. Inte riktigt närvarande. Inom parentes jobbade hon med kommunikation.

En annan association: Som nyskild hoppade jag på ett helgseminarium för singlar, om relationer (givetvis 😉 ). Vi bodde med vandrarhemsstandard och föreläsningar varvades med övningar. I en övning satt vi i en ring, medan en i taget fick ordet. Övriga skulle bara lyssna, koncentrera sig på vad berättaren sa. Framför allt fick man inte anteckna, man skulle bara vara närvarande för den som pratade. En man klarade inte detta. Han hade massor med argument för att han måste anteckna: för att kunna koncentrera sig bättre, komma ihåg vad han skulle säga när det blev hans tur, etc. Det hjälpte inte, ingen fick anteckna. Jag tror han avbröt övningen, som annars var väldigt nyttig. Kanske för att det inte var helt lätt.

Den helgen var givande på annat sätt också: Jag hittade en kompis som jag åkte på en veckas semester med, första gången som singel. Vi hade oväntat jättetrevligt. 🙂

Den tydligaste närvaron jag varit med om är den magiska speglingen, som jag skrivit om förut.

I korthet: Man turas om att vara sändare och mottagare. Sändaren berättar precis hur den känner, visar upp sig i all sin mänskliga skröplighet. Mottagaren lyssnar respektfullt och koncentrerat, utan förklaringar – eller ens instämmanden. Är bara en skål som varsamt fångar upp det sända. Och sammanfattar sen, bekräftar: “Om jag förstått dig rätt, känner du… när jag…Är det rätt uppfattat?”

Sen byter man roller. Låter enkelt – är SKITSVÅRT! Men magiskt, när det fungerar. Knutupplösande närhet.

Och hur i all världen ska den här sortens närvaro kunna kombineras med ständigt närvarande mail, sms, instagram, facebookinlägg, etc etc.?

Ja, inte vet jag, som inte är social på det sättet – i media heller. 🙂