Jag är ju rädd för alla djur, utom det farligast – människan. I allmänhet har jag absolut ingen anledning – men det finns ett undantag…

Det var bara några år sen jag fick mitt livs första getingstick. Vi satt på balkongen och åt när en geting flög in i mitt byxben och började krypa uppför benet… Jag försökte försiktigt vifta ut den innan den kom för långt upp – det kunde jag ju faktiskt inte tillåta! Men den hann sticka mig ordentligt.

AJJE! sa jag och gick in och la mig på soffan med benet högt. Efter en kort stund flyger getingen bort från maten på balkongen och in i rummet. Och styr målmedvetet mot mig, närmare bestämt mot min vrist, den stuckna. Som om den inte var riktigt färdig med mig. Jag är så gott som säker på att den flög med gadden först, sådär som ilskna getingar gör i Disney-filmer. (Alltså ilsknare än den på bilden.)

Min man kunde oberörd sitta kvar på balkongen med sin mat. Både han och maten var ointressanta för getingen – det var bara jag som gällde! Där föddes min rädsla.

Innan dess hade jag ofta hängt med arbetskompisarna till en mycket getingtät lunchrestaurang. Jag satt lugnt och åt med de andra, även om jag gärna sökte mig till den skicklige getingdödaren, som högg huvet av getingarna på löpande band och samlade dem i en hög på bordet. Men de var aldrig mer intresserade av mig än av de andra.

Sånt vågar jag inte göra längre. För småningom svullnade mitt ben upp, tills det var jämntjockt ända upp till knäet – och gjorde så ont att det blev svårt att gå. Jag tog mig dock till jobbet och ringde den närliggande vårdcentralen.

“Kom genast hit!” sa de. “Du behöver inte beställa någon tid. Kom direkt!” Sen frågade hon när jag blivit stucken och lugnade ner sig när det var två dagar sen. “OK, då behöver du inte ha blåljuset på. Men kom direkt ändå.”

Efter vad jag förstår är jag överkänslig, men inte allergisk. Är man allergisk svullnar man inte (bara), utan får härtklappning och andnöd, kan bli medvetslös och dö. På vårdcentralen trodde de knappt att det verkligen var mitt livs första getingstick – vid min ålder… (Försiktig stadsfröken, OK?) När jag frågade hur det skulle gå nästa gång visste de inte. Men det KAN bli en värre reaktion, jag kan ha utvecklat en allergi…

Och man behöver ju inte vara allergisk för att kvävas av ett getingstick, det måste väl räcka med att få den svullnaden jag hade på benet i närheten av luftvägarna, tänker jag. Så sen dess  har jag en annan relation till getingar. För att inte utmana ödet äter jag inte varm mat ute. Men åtminstone hittills har jag vågat dricka kaffe och vin, det verkar inte vara lika lockande och det går fort att gå in.

Igår njöt vi av det fantastiska vädret ute på vänners terrass, med den branta klippväggen åt ena hållet och havet åt det andra. Nedanför betade fåren. Ljuvligt. Ingen geting i sikte (och vi åt kall mat!). På kvällen hemma hos oss var det först för varmt(!) att sitta ute, men framåt åttatiden tog maken och jag med varsitt glas upp till vår balkong och solnedgången. Samma balkong där jag hängt upp två getingfällor.

Plötsligt känner jag något. PÅ HALSEN! Den lömska jäveln har smugit sig på mig bakifrån, kryper nu runt halsen på väg ner innanför kläderna. EEEHH! MYCKET (låtsas)lugn lyckas jag få bort den och flyr in.

Maken kan lugnt sitta kvar. Vi har testat: Han kan sitta vid ena sidan av bordet med mat framför sig. Om någon geting dyker upp styr den ändå direkt på mig. Trots att jag inte har någon lockande mat, sitter blick stilla och inte luktar vare sig parfym eller svett. Oftast undviker jag till och med blommiga kläder.

De är ute efter mig, helt enkelt! Varför? Hämnd? Är det bara jag som råkat döda en geting? För många geting-generationer sen! Och det VAR faktiskt den som började!

Vad gör jag nästa gång? Jag ska i alla fall försöka kolla om gadden är kvar och kyla ner sticket direkt, för att förhindra svullnad. Och så hålla tummarna.

Hallå alla getingar! Tjuren Ferdinand och jag vill bara vara IFRED! (För inte tusan var det en HUMLA han satte sig på!)

PEACE and LOVE! Eller åtminstone PEACE.