Efter Berlinresan kom jag fram till varför jag är så dåligt ägnad att resa. Det var en tröstande och hjälpsam insikt. Under själva resan blev jag dessutom påmind om den hjälpsamhet vi (så gott som) alltid stöter på när vi är på resande fot.

Redan på Arlańda hade jag planerat att  vi skulle hävda “särskilda behov” (vår höga ålder)  för att slippa checka in bagage i automat. För det vet jag inte hur man gör. Men vi hann inte ens fråga någon innan en leende kvinna kom fram och fixade alltihop. Och då reser vi ändå lågprisflyg. 🙂

I hissen på hotellet måste man använda sitt nyckelkort för att kunna åka upp. Vi klarade det – ända till den gången vi blev övermodiga. Någon annan hade redan visat kortet och två våningsknappar var intryckta. Vår skulle bli den tredje, och det accepterade inte systemet. Eftersom vi hade en del att bära tänkte vi att det var enklare att ta trappan ner en våning än att rota fram kortet redan i hissen. Numera vet vi: In i trapphuset kommer man, men inte ut. 😦  Åtminstone inte på vår våning. Hjälp, vi är fångar här! Vänliga människor hjälpte oss. (Men kortläsaren VAR rucklig –  jag lovar!)

På väg till Sanssouci träffade vi en dam som egentligen sålde biljetter till turistbussen, men tog sig tid att noggrant beskriva för oss hur vi på bästa sätt kunde ta vanlig buss sista biten. Hon påpekade särskilt att den ju var gratis  för oss med Berliner card.

Vi fick även god hjälp att hitta rätt tåg. Av två tillfrågade hänvisade visserligen en till en perrong, den andra till en annan… Men det berodde på att det var så många ändringar i trafiken på grund av alla byggen. En av dessa vänliga människor ville visserligen att vi skulle läsa (antagligen köpa) hans tidning, men det var först när vi fått information och var på språng uppför trappan till perrongen. Och jag hade faktiskt inga tyska pengar.

“Ich helfe jedem. Ich bin ein freundlicher Bürger”, sa han glatt.
(Jag hjälper alla. Jag är en vänlig medborgare)

”Hur kommer jag snabbast till Alex?” ”Kuta.”Det stämmer inte alls med det jag läst i boken om berlinarna:

“Der Berliner hasst Sie, weil Sie kein Berliner sind. Er will, dass Sie zahlen und gehen. Sie hätten am Besten gar nicht erst kommen sollen. … Er geht doch auch nicht wo anders hin und guckt sich da was an. Warum machen Sie das? Kann nicht einfach jeder bleiben wo er herkommt? Dann hätten doch alle ihre Ruhe.”

(Berlinaren hatar er, eftersom ni inte är berlinare. Han vill att ni betalar och sticker, det bästa vore om ni aldrig kommit… Inte ger han sig iväg nån annanstans och glor på saker. Varför gör ni det? Var och kan väl stanna där de är, så att alla får lugn och ro.)

Jag har även insett varför jag gillar de tafatta människorna som gör sitt bästa: Jag känner igen mig. Som tonåring skulle hjälpa till att servera på ett bröllop. Jag tog med en kompis, och på foton kan man se hur den ena ruschigt styr och ställer medan den andra står bredvid och funderar hur hon ska göra. Gissa vilken som är jag? 😉

Därför ömmar jag nu för den unge tafatte servitören på Kaffeestube, även om han försvann VÄLDIGT länge med våra pengar. Men det var för att han blev utskälld av sin bullriga buffliga chef, vars snitsiga, småflirtiga attityd verkade populär hos tanterna. Då blev det MYCKET tydligt för mig att jag INTE är tant.

Jag gillade även den lågmälda guiden på båtturen och den lite tafflliga personalen på Märkisches Museum.

Och plötsligt minns jag den unge kyparen på Kempinski för många år sen. Vi var fyra som skulle äta sent och ovanligt flott. I lokalen fanns inte många gäster, bara vi och ett bord med en ensam man. Möjligen lät man den unge servitören prova på just för att det var så lugnt.

Det hjälpte inte.

Först kom han med en bricka med ett ensamt glas, tittade sig omkring. Man såg hur han  funderade: “Vilket sällskap ska ha ett enda glas, tro? Den ensamme, eller de fyra?”

Och så chansade han på oss…

När vi fått vår mat var det tydligen meningen att det skulle gå elegant till: Fyra tallrikar med varsitt silverlock ställdes framför oss. Sen behövdes två kypare för att exakt samtidigt med en elegant gest lyfta två lock var. Två kypare var i position, alla väntade spänt. EXAKT i det ögonblicket den äldre kyparen gav tecken att det var dags tittade den unge kyparen – utan synbar anledning – bort mot den ensamme mannen. Högröd av återhållet raseri tvingades den äldre kyparen dra honom i ärmen för att äntligen få bort locken från tallrikarna.

Vi var nog också röda i ansiktet, men inte av raseri. Måltiden blev genast betydligt mera uppsluppen.

För visst ser man Chaplin för sin inre syn? Eller mig… 😉