OBS: När Google svalde Picasa i maj gjorde protesterna(?) att man lät Picasa vara kvar en övergångstid. Nu har man tydligen låtit bilan falla. Kolla gärna om bilden funkar så här. Även om den gör det går man tydligen inte säker, för de luriga jävlarna verkar bara vänta på att man vänder ryggen till.  😠 😱 👹 Inte kommer jag in på mailen heller!

Nu när jag kräkts färdigt kommer det lättsamma inlägget jag tänkt göra (som tur var redan skrivet):

Mitt i ett seriöst samtal dyker ett minne upp. Ett sånt där tillfälle där verkligheten överträffar dikten. Det är svårt att förstå det komiska fullt ut om man inte var där, men jag gör ett djärvt försök.

För många år sen på forskningsinstitutet var det tradition att vi åt lunch i institutsbiblioteket när någon av “våra” doktorander disputerat: Opponenter, personal, utländska gäster, familj och vänner fyllde flera långbord. Och högtidliga tal hölls, på engelska förstås, så att alla kunde förstå. Och det gjorde nog så gott som alla. Ibland var det lite synd.

Institutionens professor var en mycket speciell person. Han påminde mig på något sätt i sin allmänna framtoning om John Cleese i Faulty Towers, fast utan dennes koleriska utbrott. Tvärtom var professorn så oerhört kontrollerad och behärskad att han blev chockad den gången jag avslöjade att jag hade KUL på jobbet när jag förberedde  konferensen. I hans värld var sånt oseriöst.

För att inte tala om den gången jag framförde hans hustrus hälsning angående avloppstrubbel i hemmet. Jag var nyanställd och förstod inte varför han blev så generad, senare insåg jag: Det var opassande att på jobbet antyda att man har mänskliga funktioner.

Det är alltså ingen flamsare vi talar om.

Och i biblioteket var det visserligen inga frackar, de kom senare, men klart högtidligt, alltså.

I talet fördjupade sig professorn av någon anledning i konsten att delegera – i sig lite roligt, eftersom han inte visste vad det var. Jag lyssnade inte så noga förrän han kommer till vad en delegerande verkmästare inte ska göra. Då slog mitt selektiva hörande till med full kraft för han sa:

He should not lie screwing himself under the car.

Och jag var så OERHÖRT tacksam för att jag satt med ryggen mot honnörsbordet. Jag kunde med utstående ögon och knallrött ansikte hålla tillbaka skrattet. Medan mina stackars arbetskamrater mitt emot höll på att smälla av. Jag tror de flesta satte i halsen på samma gång.

Möjligen med undantag för den nydisputerades svenska gammelmormor fanns bara en enda person i rummet som inte uppfattat det roliga: Professorn själv märkte aldrig nåt.

Han var inte så bra på att uppfatta sociala signaler, om man säger så.