Vi läste om sommarstugemordet i Arboga. Ju mer tidningarna grävde fram runt den misstänkta desto mera liknade det ett av de mera extrema avsnitten av Midsomer Murder – inklusive de idylliska omgivningarna. Antiklimax när det inte räckte till häktning av de misstänkta-nästan-dömda. På nätet tyckte en del att de borde häktas i alla fall, för:  “Är detta ett normalt agerande? och ”Hur  troligt är det att det skulle vara någon annan?”

Då kommer jag att tänka på när skoldansen ställdes in anno 1961. Vi hade haft en tysk vänklass på besök och skulle avsluta med fest. Istället dök en av de tyska gästerna upp och sa allvarligt: “Hammarskjöld ist tot!” Det var ju tråkigt, tyckte vi fjortonåringar, fast om jag ska vara ärlig  tyckte vi nog att det var ännu tråkigare att dansen var inställd.

Någon hittade på att vi kunde åka in till stan och gå på kafé istället, för att hinna träffas en sista gång. Jag följde med, ville särskilt träffa en kille – eller möjligen två… 😉

Dagen efter blev jag kallad till REKTORSFÖRHÖR! Jag, världen präktigaste skolflicka. Min status i klassen steg omedelbart.

Jag minns det som igår. Rektor frågade och jag svarade:

“Vad gjorde ni igår kväll?” “Åkte in till stan och drack kaffe.”

“Vad hette kaféet?” “Jag vet inte.” Och det var alldeles sant! Jag var likadan då som nu, hängde bara med. När rektorn inte trodde mig ansträngde jag mig förtvivlat för att kunna hjälpa till (som ambitiös skolflicka ville jag alltid göra mitt bästa): “Jag tror att det stod “W” på servietterna.”

Från den stunden var hon naturligtvis övertygad om att jag drev med henne. En förhärdad brottsling,alltså.

“Var ligger kafeet?” “Jag vet inte, vi åkte bil.” Också helt sant! Jag var aldrig inne i stan på den tiden. Det var något år senare jag började åka till stan för sommarjobb och dans (fast dansade gjorde vi ofta i förorten.)

När jag kom tillbaks till klassen frågade någon imponerat: “Slog hon dig?”. Jag var tydligen knallröd på ena kinden. “Jag tror inte det.”

Skulle jag klara en rättegång som åtalad? Eller ens kunna vara ett trovärdigt vittne? Knappast. Lögndetektorn skulle gå i taket – blotta tanken på förhörssituationen gör mig kallsvettig och darrig, tydliga tecken på lögn.

När jag ska hitta nånstans åker jag ofta tidigt, för att hinna gå vilse. Får jag tid över knallar jag runt i omgivningara. Om jag skulle behöva alibi kan jag inse problemen: “Var var du då?” “Jag vet  inte riktigt.” Och: “Man har sett dig på platsen Varför var du där?” “Jag gick runt lite på kul.”

Då har jag ändå inte ens gått in på det här med minne: “Vad gjorde du vid den här tidpunkten?” Om jag inte i kalendern (eller bloggen!) kan se att jag varit exempelvis bortrest eller hos tandis är mitt ärliga svar: “Ingen aning”. Läste  om ett fall där den misstänkte frågade sin fru när han kommit hem. Slutsats: “Avslöjande! Det gjorde han naturligtvis för att få alibi!” Jag frågar ofta min man inte bara när jag var nånstans utan också var det var vi var…

Och jag har aldrig begripit hur vittnen kan känna igen någon de sett en kort stund, eller tvärsäkert svara att de aldrig sett en person. Jag skulle aldrig kunna svara annat än “Inte vad jag vet”, för jag har förstås sett väldigt många människor skymta förbi på stan utan att lägga märke till dem. Jag kanske är för sanningsenlig för att verka trovärdig?

Nä, jag bör nog fortsätta att hålla mig på rätt sida om lagen och dessutom passa mig för att vittna – de skulle kunna sy in mg istället för den från början misstänkte. Dessvärre förstår jag dem…

Det finns flera exempel:

• Kapten Klänning – den berömde jämställdhetskämpande polischefen, som avslöjades som grov sexbrottsling av en kvinna som kände igen en av sina sexköpare från en tidningsintervju. Hur troligt låter det?
• 73-åringen, som häktades för mord på sin fru som sparkats ihjäl av en älg. Polisen undersökte inte spåren, eftersom det mest sannolika var att maken var skyldig.
• Sambon som satt häktad i två månader för mord på sitt barns mor. Om inte mördaren slagit till igen hade nog fallet aldrig blivit uppklarat.

Statistiskt sett borde ju de båda sistnämnda vara skyldiga, eftersom de var närstående. Och de svarade (nästan) lika dåligt i förhören som jag skulle ha gjort…