Veckan börjar med Macchiarini-utredningar och fortsätter med Uppdrag Granskning om Assange-fallet. Det är mycket nu…

Inför Uppdrag Gransknings Assange-program hittar jag i Expressen en liten notis, långt ner på sidan (i mobilen allra nederst), under skvaller från Paradise Hotel och information om felaktigt placerade kassapinnar. Expressens “suveräna” rubriksättare sammanfattar nyheten:

Assange om åklagaren: ”Är en hemsk person”
Våldtäktsmisstänkte Assange i utspel mot överåklagare Marianne Ny

Julian Assange har alltså varit häktad i sex år utan att bli åtalad. Det här rättsfallet har rönt stor internationell uppmärksamhet och skadat Sveriges rykte som rättsstat. Redan tidigare har vi blivit kritiserade för våra långa häktningstider. Ett FN-organ kom nyligen fram till att Assange är godtyckligt frihetsberövad och bör få ersättning. Nu ser jag ett upprop där över 60 professorer, däribland fyra nobelpristagare, kräver att Sverige ska respektera beslutet.

Men i Sverige är det lugnt, åklagare NY behöver inte svara på frågor, media bryr sig inte. Och Expressen uppfattar nyheten som ovan… Det känns trist.

OBS: Jag dyrkar inte Assange och jag anser kvinnors rätt att få ångra sig när det gäller att ha sex är värd att försvara. Just därför blir jag bekymrad när man här ger omvärlden anledning att förlöjliga denna “absurda” tanke.

När jag läst om Assanges agerande tycker jag att han verkar vara en bortskämd mansgris, som behandlar sina groupies knölaktigt – troligen utan att ens inse det.

Men det är inte brottsligt.

Hur hemsk Ny är som person intresserar mig inte heller, däremot hur hon sköter sitt jobb. Och där ser jag idel frågetecken, alla utan svar.

Sex år har gått utan att Ny drivit fallet framåt – och ingen verkar kräva att hon förklarar sig. Förrän Uppdrag Granskning tar upp fallet. Några timmar innan programmet sänds håller Ny en unik presskonferens. Som hon inleder med att säga att hon inte har något nytt att säga till alla journalister som trängs i rummet, många hitresta från utlandet.

Man kan bli konspiratorisk för mindre…

Jag har läst förhör och underlag om själva händelseförloppet och frågat mig: “Kan det här verkligen vara våldtäkt? Om Assange-fallet”, så det tänker jag inte gå in på här. Sammanfattningsvis har jag inte lyckats hitta nåt jag kan kalla våldtäkt.

Åklagaren lade mycket riktigt ner våldtäktsmålet direkt. För att ett åtal ska kunna väckas måste bevisningen vara så stark att åklagaren ”på objektiv grund kan förvänta sig en fällande dom”.  Ny, som återupptog målet, har tydligen aldrig fått ihop tillräcklig bevisning, för Assange är inte åtalad, utan bara efterlyst för förhör.

Hur åklagaren kan tro att den anklagade ska ge henne underlag för ett åtal när inte de många förhören med möjliga brottsoffer och vittnen eller teknisk bevisning lyckats göra det  begriper jag inte. Särskilt som den anklagade har laglig rätt att tiga sig igenom hela förhöret om han så vill. Så varför inte lägga ner?

Men det är mer jag inte begriper: Ända fram till 2015 hävdade Ny att Assange endast kunde förhöras på plats i Sverige. Föreslagna alternativ – förhör i London, per telefon, via video – dög inte. I november 2014 gav hovrätten åklagaren hård kritik för att hon inte fullgjorde sin skyldighet att ”- i alla berördas intresse – driva förundersökningen framåt.” Först i mars 2015, när  högsta domstolen skulle ta upp frågan, lovade Ny att hålla förhör “inom en snart framtid”. Nästan två år har gått, inget förhör har hållits.

Men nu, på presskonferensen samma dag som Uppdrag Granskning sänds, är det plötsligt helt OK att låta Ecuadors åklagare förhöra på ambassaden, utan att svensk åklagare ens är närvarande. Vad det nu kan ge – sex år efter händelsen. Vad har ändrats?

Man kan bli konspiratorisk för mindre..

Så varför vill inte Assange komma till Sverige och bli förhörd? 2010 stannade Assange i Stockholm i en månad och väntade på flera förhör, men det blev inga. Även sen han lämnat Sverige var han -åtminstone i början – beredd att komma tillbaka för förhör. På den tiden hade han höga tankar om Sverige, det var därför han kommit hit. Efter allt som sen dess hänt – och inte hänt – har han inte längre något förtroende för vårt land. Och jag förstår honom, för jag börjar också leta dolda motiv eftersom jag inte hittar rimliga förklaringar.

Assanges rädsla för att bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige har viftats bort med att Sverige inte utlämnar någon misstänkt för spioneri, eftersom det är ett politiskt brott.

Det som var nytt för mig i programmet är bekräftelsen på att en brottsutredning pågår från USAs sida, och att USA kan få Assange överlämnad från Sverige om misstankarna istället för spioneri gäller exempelvis anstiftan till spioneri eller datorbedrägeri. Och det låter ju enkelt att få till.

I Uppdrag Granskning berättar Islands dåvarande inrikesminister att FBI 2011 kom till Island i sina undersökningar mot Wikileaks och Assange. John Bellinger, rådgivare hos tidigare president George W Bush, bekräftar att utredningen emot Assange fortfarande pågår. Han får frågan om han förstår att Assange är orolig.

”Det gör jag. Jag är nöjd med att han är rädd”, svarar Bellinger med ett verkligt varglikt leende.

Det är inte utan att även jag blir lite rädd.