På födelsedagsmorgonen tar jag min kaffekopp och öppnar datorn för att läsa tidningarna. Skrattar och visar min man Googlesidan: “Titta, det ser ut som födelsedagsljus!” Sen läser jag texten (och inser att det ÄR födelsedagsljus):

Grattis på födelsedagen, L!

Under dagen duggar det in födelsedagspresenter från alla webbutiker jag nånsin handlat i, så jag kan jämföra hur mycket de tycker jag är värd (från 70 kronor till 50%). Och åtminstone en vet precis vad jag skulle vilja ha, fast jag inte alls behöver.

Det börjar kännas kusligt nu.  😨  Jag umgås ju gärna med människor via nätet (bloggar, mail), men själva cyberioterna eller-vad-jag-nu-ska-kalla-dem vill jag inte ha nåt personligt förhållande till.

OK, jag vet att de är överlägsna människan vad gäller logiskt tänkande, och att de är mycket bättre bilförare. Men det mänskliga, personligheten, våra mänskliga svagheter, allt det som gör oss unikt mänskliga – om än sämre bilförare – tycker jag vi ska behålla för oss själva.

Inte blir det mindre kusligt när jag slår upp vad “cyber” egentligen betyder, och läser att termen myntades 1947 vid Princetons universitet av matematikern Norbert Wiener. Le Monde skrev anno 1948 om Wieners bok “Cybernetics”:

”Den mekaniska manipuleringen av människans reaktioner, kommer den en dag skapa den bästa av världar?…Det första stora skiftet i människans hjärna…Överskridandet av nervsystemet.”

Wiener dog på vetenskapsakademin i Stockholm under en föreläsning. Hade cyber(ioterna) tagit över?

😱❗ IT’S ALIVE ❗😱 (VARNING för läskig film nedan:)

Tänk att Google & Co känner mig så väl, jag som ändå är usel på ”sociala media”, för snuttifierat för mig. Men jag finns förstås, om än i sovande tillstånd, på LinkedIn, Facebook och StayFriends.

LinkedIn hade jag viss nytta av när jag jobbade. StayFriends kollade jag in när det verkade som om man kunde få se klassfoton där. Jag hade nämligen slarvat bort mina. Men det visade sig att man i så fall måste bli premiemedlem och sånt vägrar jag principiellt, på samma sätt som jag aldrig nånsin köper nåt av en telefonförsäljare.

Facebook blev jag lurad in på: De (eller är Facebook en ”hen”?) påstod att en bekanting till mig lagt in bilder som hon ville jag skulle kunna se. Det gjorde mig nyfiken, eftersom hon var ungefär den sista jag skulle ha trott var på Facebook. Det var hon inte heller. Men för att vara lite “open-minded” la jag  in en bild och några vänner och testade lite, tills jag insåg att det inte var min grej.

Dock har jag ibland “behövt” vara med där för att exempelvis kunna kommentera tidningsartiklar och TV-program. Bostadsrättsföreningen har också en sida som det är bra att ha tillgång till. Min förra bank var det – märkligt nog! – enklast att kontakta via Facebook. Men där drog jag gränsen: Vi bytte till en med ett kontor dit vi kan vända oss vid behov, alldeles IRL.

Alla mina tre “cyberkompis-wannabes” märker förstås att jag aldrig besöker dem, trots alla vänliga mail jag får. De blir nog lite ledsna i ögat, och reagerar på olika sätt. (Beroende på sina olika personligheter?)

Facebook är den bussiga kompisen: Efter att ett antal gånger förgäves försökt väcka min nyfikenhet med varianter på “Hej L! Du har 26 nya händelser, 6 gruppuppdateringar och 1 meddelande!” kommer ett uppmuntrande tillrop: “Hej L! Du har fler vänner på Facebook än du tror!”

StayFriends låter mer som en gammaldags förmanande lärare: “Det verkar som om du glömt öppna ett meddelande, L!” De vet ju (förstås) att jag ÄR gammal och gissar kanske att lärarna var såna på min tid. Får månne yngre medlemmar annorlunda formulerade meddelanden?

LinkedIn uppför sig, i sin egenskap av yrkesnätverk, mer affärsmässigt och konstaterar krasst: “Du har 1 kontaktförfrågan och 1 ny uppdatering som väntar på LinkedIn.”

Åtminstone vad gäller Facebook verkar det för övrigt som om vi varit omoderna så länge, att vi blivit trendsetters. När min man urskuldande erkände för syskonbarnet att han inte facebookade talade hon om att DERAS barn aldrig är på Facebook, för “det är bara för gamla tanter”. (“Gamla tanter” alltså  definierat som generationen efter vår…) Är man tillräckligt mycket på efterkälken i ett lopp, hamnar man ju  i ledningen i nästa. 🙂

Bloggarna är mera som människor: Finns alla sorter – seriösa, flamsiga, sorglösa, eftertänksamma, arga, lessna, oresonliga etc etc… Det jag kallar mänskliga.

Heja bloggen!