För nästan två år sen satt jag och funderade kring de kaxigas bräckliga egon. Om det varit idag hade jag förstås tänkt mest på Trump, men då gällde det aggressiva bloggare. Exempelvis Alex Schulman, som byggde upp ett kändisskap med en stor blogg som han småningom la ner, eftersom han tyckte att hans bloggkaraktär hade “gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande”, bloggen hade ”blivit ett monster”.
När han själv blev omskriven på samma sätt som han skrivit om andra blev han chockad och sårad. Precis som Trump, som nu till och med blir kränkt å sin vicepresidents vägnar, trots att denne själv inte verkar ha tagit illa upp vid sitt teaterbesök.
Senare har Schulman skrivit på ett annat sätt. Och nu verkar han ha gått varvet runt och oroar sig för att empatin inte längre finns kvar bland svenskarna.
Och det är förstås jättebra!
Finns det hopp om att andra också ska göra så?
I så fall: Hur lång tid kan det ta, tro?
Nyss blev frågan ännu mer aktuell, när moderaternas digitale kommunikatör(!) i ett videoklipp kallar en minister “hora”. (Och jag tänker INTE sprida klippet här.) Fast han hittade förstås inte plötsligt på ett enstaka sånt här bus, utan hade länge balanserat på slak lina, alldeles på gränsen för vad man får säga, fast-det-är-fräckt. (Hö-hö!) Efter vad jag förstår var han till och med anställd för att vara den konfrontative provokatören. För att det, precis som de aggressiva bloggarna, ger så mycken uppmärksamhet – och kanske röster? Ända tills han plötsligt trampade lite snett – och föll. Aftonbladet skrev om “trollfabriken” redan före hans fall, Expressen efteråt: “Strategin som spårade ur”:
Den nya universallösningen heter ogod ton. Så vann Trump: hårda angrepp mobiliserar människor, bygger engagemang och vi-känsla bland supportrarna… Machomoderaterna, ska vara grova i mun, håna genusfjantar och attrahera väljarna i gränslandet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Kommunikatören fick omedelbart avgå, hans chef omplacerades och alla är chockade – kanske även de som beundrande skrattar i bakgrunden på klippet? Ja, till och med han själv, ser jag nu när han ber om ursäkt, som ett led i sin krishantering.
Kakan Hermansson ber också om ursäkt för tidigare uttalanden. Hon skulle till och med vilja ringa till alla poliser för att förklara sig:
De där orden jag skrev för ett antal år sedan kan jag aldrig ha oskrivna. Den där ångesten i kroppen, när jag tänker tillbaka på dem kommer aldrig att försvinna. Men jag hoppas att de poliser som ser mig på gatan, som riskerar sina liv för mig, i fortsättningen förstår hur högt jag värdesätter deras arbete. Och, framför allt, att de tar emot mitt förlåt.
Det är förstås också jättebra! Fast jag begriper fortfarande inte riktigt varför hon från början – på det nät vi alla vet har evigt liv – twittrade:
”Det va ett jävla tjat om Malexander*. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”
och: “Glöm ej: ACAB” (All cops are bastards.)
Hade det inte varit liksom enklare att tänka efter först, och sen slippa all ångest – både egen och andras? Dessutom kommer hennes ursäkt i samband med att hon förlorar uppdrag på grund av sitt ursprungliga uttalande. Hmmm… 🤔
Men jag vill ju gärna tro att det finns hopp. Trots allt. Sån är jag.
*) För den som inte minns: Malexandermorden var ett av 1999 års mest omskrivna brott i Sverige. Under jakten på tre bankrånare sköts två polismän till döds på nära håll med sina egna tjänstevapen.
Så tänker jag... 🐾 
Jag tänkte på en helt annan sak (inte just näthat utan vad vi använder för svärord/nervärderande ord) när klippet visades att jag, som jobbar med en del spanjorer (Puta (hora) Hijo de Puta (son till hora) Coño (fitta) Joder (Knulla) Maricon (bög), fransmän och italienare, tänkt att just ordet ”hora” och ”fitta” är en del av deras svärande på samma sätt som vi säger ”jävla” och ”fan” och inte betyder det vad orden bokstavligen betyder. Vårt språk förändras hela tiden. Själv använder jag ordet ”fuck” minst 32 gånger per dag (kanske tyder det på ett fattigt ordförråd, vad vet jag?) och tycker inte det är speciellt märkligt.
GillaGilla
Svärord är intressant. Vi svenskar, som är så oreligiösa, svär (åtminstone traditionellt) religiöst: gud, djävul, himmel o helvete, jösses/Jesus etc. I amerikanska filmer verkar man bara ha ett ord, i olika form: fuck, fucking, (mother)fucker. Kanske amerikanerna är för religiösa f a kunna använda religiösa svärord?
Engelskans ”bloody” blir ju lite dubbeltydigt i vissa filmer jag måste erkänna att jag ibland ser… 😉 De enda tyska jag kommer på handlar om bajs: Scheisse, Drecksau. Men det var ju längesen…
GillaGilla
Läste just att tyska svärord handlar mest om bajs 🙂
GillaGilla
I KNEW it! 🙂
GillaGillad av 1 person
http://www.uu.se/press/nyheter/artikel/?id=3287&typ=artikel&area=2&lang=sv
GillaGilla
Tack! Nu fick jag nåt nytt att intressera mig för – förutom badrummet…
GillaGilla
Jag har tänkt på det där med svärord till och från (blandat med kökstankar) under helgen. Hade jag haft ordning i huvudet hade jag samlat tankarna i en blogg men jag får mest ur mig kökssaker.
GillaGilla
Jag har redan börjat forska på tysk skit! 🙂
GillaGilla
Hahahaha, kul när det väcker nya tankar.
GillaGillad av 1 person
Kan behövas i dessa tider… tack!
GillaGilla
Tänka efter före, en utopi min vän.
GillaGilla
Tydligen 😦
GillaGilla
När jag var i tonåren bestämde jag mig för att leva med devisen att inte prata mer skit än att jag kan stå för det inför den jag ev. pratar skit om. Jag är ju väldigt impulsiv med många grodor som ibland hoppar ur min mun men jag tror ändå jag nailat det de flesta gånger (nja….i relationsbråk har jag nog haft några oförsvarliga utbrott ). Men totalt sett (😆) så har det varit en bra princip. Skriv inte mer än att du skulle kunna säga det om personen stod mittemot dig
GillaGilla
Jag har ju kort stubin, så jag har förståelse för att man kan slänga ur sig nåt i hastigt mod… Då handlar det, som alltid, om vad man gör sen då.
Men har svårare att förstå det skriftligt – blir det inte nån fördröjning innan det går ut i fingrarna? O skriftligt blir ju värre – det står kvar – särskilt på nätet. 😦
GillaGilla
Just det här bufflandet i ord för att förnedra motståndarna gör att jag som varit mycket intresserad av politik, dock inte aktivt, börjar tappa intresset! Tycker det börjar bli alltför mycket uppmmärksamhet på VAD som sägs o skrivs och inte på de politiska budskapen. Alltså vad/hur de uttrycker sig om motståndarna!
Trött blir jag, ja så in i h-vete… Visst, jag svär, jag också… i religionens tecken… 🙂
GillaGilla
Vi tycker lika, och är guschelov inte ensamma om det.
Men HUR kan det då vara det som väcker störst intresse? Trumpifieringen – ny eller har den alltid funnits, fast inte synts lika mkt? Sånt funderar jag mkt på.
GillaGilla