Jag kan direkt erkänna att jag aldrig skänker pengar till tiggare. Ibland köper jag en tidning, men oftast har jag hunnit gå förbi innan jag ser vad de säljer, eftersom jag (som storstadsmänniska?) är programmerad att aldrig köpa av gatu- eller telefonförsäljare. Det innebär INTE att jag tycker det är rätt att göra så, inte heller att det är orätt. Jag vet inte ens själv varför jag gör det.

Varje gång jag ser en tiggare blir jag beklämd och översvämmas av motstridiga tankar och känslor, på något sätt generad både å mina och deras vägnar: “Så här ska ingen behöva ha det. Något måste göras! Men vad? Det här är ingen lösning. Om de tjänar mer pengar här än hemma, lockas de då hit? Till ett liv som är satt på vänt? Ska de lämna barnen hemma? Eller ta med dem? Ska de gå i så fall gå skolan här? I 3 månader? Hur meningsfullt är det?”

Så där surrar det i mitt arma huvud, och det inser jag förstås inte hjälper nån. Inte kommer jag fram till nåt vettigt resultat heller. Patetiskt.

Till mitt försvar kan jag säga att det aldrig skulle falla mig in att bära mig otrevligt åt mot en tiggare, och jag vill gärna tro att jag skulle agera om jag såg någon annan göra det. Jag har bidragit till insamlingar och betalar sen många år till SOS Barnbyar, som jag tycker verkar ha ett bra koncept: Barnen får nya mammor, som får nya barn och jobb. (Fast SOS var från början min kloka dotters initiativ, så det kanske inte räknas?)

Jag hävdar alltså på intet sätt att jag gör rätt, eller ens har en aning om vad som ÄR rätt. Men Ann Heberlein verkar veta. På väg hem från ögonbrynsfärgaren ser hon en kvinna som skänker en slant och reflekterar (min fetning): “Den som gör gott gör inte nödvändigtvis rätt.”

”Jag väljer att lägga 300 kronor i månaden på att hålla mina bryn i fin form – kvinnan i stickad mössa väljer att lägga sina överflödiga hundringar på att köpa sig känslan av att vara god.

Att köpa sig en smula självgodhet genom att skänka pengar till en EU-migrant är att exploatera fattiga och utsatta människor. Det kanske är ett utslag av en längtan efter att vara god – men rätt är det inte.”

Och jag försöker förstå hur hon tänker här: Det är alltså inte bara patetiskt och meningslöst att skänka pengar, utan moraliskt förkastligt – åtminstone om man känner sig god när man gör det. (Rättare sagt, om man ser ut som om man känner sig god, för hur kvinnan kände vet ju ingen annan.)

Varför det? Själv kan jag irriteras över en viss sorts demonstrativ generositet, med många fotografer i närheten, men tänker att om människor blir hjälpta så är det väl ändå huvudsaken. Jag förstår inte heller dem som berättar om sina känslomässiga band till exempelvis SOS-barnbyarnas barn. Det känns lite lurigt mot barnen: Tänk om de skulle vilja komma och bo hos sina svenska “extraföräldrar”?

Med mina månatliga bidrag har jag i alla fall hjälpt en SOS-tjej att få utbildning fram till sin myndighetsdag, sen dess stödjer jag en hel by, eftersom jag inte vet hur länge jag som pensionär har råd att betala. Det gör mig inte god, och är inget jag skryter med och tycker att jag bör tackas för. Tvärtom inser jag förstås att jag skulle kunna göra mycket mer. Men det känns ändå bra att i all blygsamhet ha gjort en långsiktig insats som jag inte tror har missbrukats.

Och att må bra av att känna sig god – är inte det centralt för människan? En “lyckoforskare” sa att människan för att vara lycklig främst behöver vänner och samtal, samt “att ge och vara snäll”. Är det inte rentav viktigt för överlevnaden? Just detta – att vi mår bra av att känna oss som goda och anständiga människor – är det inte grunden till att vi (i allmänhet) uppför oss så pass hyfsat mot varann att vi kan leva ihop i någorlunda fungerande samhällen? Eftersom det driver oss att agera på ett sätt vi kan “stå för” – även när ingen ser oss och risken att åka fast är minimal?

En debattör kommenterar artikelns “välgörenhetsgodhet”: “Godheten räddar liv.”

Det är en märklig idé att goda gärningar skulle vara mer värda om de inte syns eller inte skapar mervärde för givaren… Om så vore fallet skulle till exempel kampanjer som Rosa bandet vara förkastliga eftersom märket visar att bäraren bidragit i kampen mot bröstcancer. Julgåvor i form av gåvobevis till Röda korset, Stadsmissionen eller Unicef skulle vara värdelösa.

När de i själva verket kan vara goda exempel för andra, inspirera och skapa ringar på vattnet.

Eftersom vi är de sociala varelser vi är.

Enligt samma logik: Om min nedstämda vän mår bättre av att prata med mig får det även mig att känna mig väl till mods. Är jag självgod då? I så fall: Innebär det automatiskt att samtalet förlorar sitt värde? Är det kanske till och med orätt av min vän att känna sig bättre? Och om jag endast motvilligt ställer upp, blir insatsen mera värd då? Fast sånt brukar ju märkas, och såna samtal gör väl ingen människa glad?

Ju mer jag grunnar, desto rörigare blir det. Så: Nä, jag förståret inte. 🤔