Trump om sitt installationstal: “Jag höll ett tal och tittade ut, det var 1 miljon, ja 1,5 miljoner som lyssnade.” och ”Gud sa: Det ska inte regna under ditt tal.” Trumps pressekreterare håller presskonferens: ”Detta var den största publik som någonsin bevittnat en installation. Både på plats och runtom i världen. Punkt”. Inga frågor tilläts. Fast det regnade på andra under Trumps tal. Och foton och fakta säger något helt annat om antal åhörare.

Varför blåljuger man så onödigt och lättavslöjat? Det fanns ju många andra möjligheter. Det naturligaste hade varit att inte alls kommentera antal åhörare, det är ju oviktigt. Man hade till och med kunnat ta poäng genom att säga att det visade att “vanligt folk” inte har råd att åka till Washington. I efterhand hade Trumps uttalande kunnat förklaras med att publikstorleken är svår att bedöma från podiet och lätt att överskatta i stundens upphetsning. Allt sånt som alla kan förstå.

Men så agerar man inte. Presidentens närmaste rådgivare säger istället att pressekreteraren gav “alternativa fakta”.

Och så här har Trump alltid gjort, inser jag förskräckt när jag läser om hur skribenter redan på 80- och 90-talet reagerade på hur olik Trump var alla andra kändisar de skrev om, just genom att han ljög så ofta – och så onödigt.

Artikeln “Trump’s Lies vs. Your Brain” börjar med att slå fast att alla presidenter ljuger. Men medan Nixon, Reagan och Clinton gjorde det för att skydda sitt rykte är Trumps sätt att ljuga hittills okänt: han ljuger spontant, ideligen, och även om skenbart ovidkommande detaljer. “Truthful hyperbole” (sanningsenlig överdrift) kallade hans spökskrivare det för när affärsmannen Trump tänjde på sanningen för att avsluta affärer. Den beteckningen gillade Trump så mycket att han fortsatte att använda den. Antagligen tycker han att det låter smart.

Och det agerandet har ju fört honom till Vita Huset, så det är väl inte troligt att sjuttioåringen kommer att ändra det nu. Ens om han kunde.

Just därför att antal åhörare vid ett tal är en ovidkommande detalj blir lögnen så märklig. Den riskerar ju uppenbarligen att skada tilliten till både den färske presidenten och hans talesmän. Och, som pressekreteraren själv sa för några veckor sen: ”Om du förlorar pressens förtroende har du inget kvar”. Framöver blir amerikanerna beroende av vad artikeln kallar  “Trump’s constantly twisting version of reality”. Kuslig tanke.

Som om inte det vore illa nog: Nu läser jag att våra hjärnor kan bli kvaddade. HJÄLP!

Omvärlden verkar yrvaket försvarslös. Det kanske inte är så konstigt. Dels är agerandet alltså tidigare okänt, dels motarbetas vi av vår egen hjärna, läser jag: När hjärnan stöter på en lögn registreras först informationen som fakta. Först därefter kan vi bedöma sanningshalten. Olyckligtvis sker registreringen helt automatiskt, medan bedömningen kräver en medveten ansträngning, och därför lätt kan komma av sig.

Speciellt illa utrustade är våra hjärnor att hantera lögner som kommer i en strid ström – som när Trump oavbrutet ljuger om stort och smått. Om hjärnan bombarderas av påståenden klarar den inte att värja sig utan kommer att acceptera åtminstone en del – hur osannolika de än är. Småningom ger vi kanske upp försöken att förstå vad som är sant. Dessutom upprepar Trump outtröttligt sina påståenden, oavsett hur grundligt de motbevisats. Och om vi hör samma sak tillräckligt många gånger kan vi småningom uppfatta den som sann.

Det blir ju lite av moment 22 för alla faktakollare när repetition riskerar att bekräfta det påstående man vill motbevisa. När hjärnan ska minnas rättelsen: “Det är inte sant att det förekom röstfusk” finns alltså risken att den minns bara det ursprungliga påståendet om röstfusk. I politiska frågor är det särskilt tydligt hur falsk information snarare kan förstärkas av att bli emotsagd  – åtminstone hos den som får sina tidigare övertygelser bekräftade.

Och om en politiker lyckas skapa en moralisk upprördhet har sanningen ingen betydelse längre. De som stöder “den goda saken” följer sin känsla och förskansar sig i vad vi nu kallar filterbubbla. Den falska informationen blir en del av den politiska identiteten och det blir nästan omöjligt att rätta även uppenbara lögner.

Just nu ser vi hur medias försök att med fakta bemöta Trumps lögner av hans anhängare avfärdas som etablissemangets manipulationer.

I en studie från 2013 fick en grupp människor tala om vad de visste om elektroniska patientjournaler och om de tyckte det var en bra eller dålig idé. Därefter läste de en artikel med mera fakta, och  slutligen fick de en lista med rättelser av felaktigheter i artikeln de läst.

Det visade sig då att de enda som ändrade sin uppfattning efter att ha sett rättelserna var de vars politiska övertygelse redan stämde med den rättade versionen. De övriga reagerade istället negativt på att man accepterat såna uppenbarligen felaktiga rättelser…

Det mest skrämmande för dem som aldrig stött Trump är att han kan komma att kolonisera även deras hjärnor. De som lever i ett samhälle vars ledare ljuger så ofta riskerar att sluta reagera på lögnerna, eftersom de blir normaliserade. De själva kanske rentav börjar ljuga oftare. Människan har ju en fenomenal anpassningsförmåga.

I artikeln drar man paralleller med Putins Ryssland. ”Diktaturer” brukar vi kalla de stater där ledningen ägnar sig åt att med “alternativa fakta” (eller propaganda) förvrida världsuppfattningen hos hela befolkningen.

Nä nu ska jag ta itu med min hjärna, för så här kan vi ju inte ha det!