Ibland skriver jag om sånt jag inte vet nåt om – för att försöka lära mig. Även om livet kanske känns enklare ju  mindre man vet. Som Monica Zetterlund sjöng redan 1974:

Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

Eller just därför. Vi som har varit med ett tag tycker inte det var så bra att vi inte trodde att det just fanns några pedofiler förr, åtminstone inte i vår närhet. Samtidigt minns min man ledaren på 4H (jordbrukets scoutrörelse) som kladdade på killarna på 40-talet. Alla visste, men “det var väl inte så farligt”.

Så jag fortsätter nog ihärdigt att lära mig saker – även om det är jobbigt och antagligen komplicerar min tillvaro. Kanske gör den mera lik den komplicerade verkligheten?

Jag är helt oreligiös. Och trots att jag är både döpt och konfirmerad kan jag inte mycket ens om den religion jag själv på papperet tillhör. Men jag har förståelse för att andra tror – så länge det inte går ut på att tvinga andra till något. Mycket ont har begåtts i olika religioners namn, med stöd i deras heliga skrifter. Kristendomens häxjakter, heliga krig och sekter tycker jag inte är särskilt goda ideer.

Ännu mindre vet jag förstås om islam. När jag gick i skolan hade vi först “Kristendom” på schemat, och även när det senare kallades “Religionskunskap” ingick bara korta stycken om “övriga religioner”. (Om man sen betänker hur pinsamt lite jag egentligen vet även om kristendomen… 😦 )

För att förstå mera om IS och islam läste jag nyligen boken “Två systrar” om en pappas fruktlösa kamp för att få hem sina döttrar från IS “kalifat”, och såg dokumentären om den unga mamman, vars föräldrar lyckades bättre.

Ännu svårare hade jag att förstå hur den unga mamman i P1-dokumentären “Hennes resa till IS” tänker. Hon hade blivit radikaliserad i unga år, och när IS utropade ett islamiskt rike i Syrien sa hennes bekanta: ”Kom ner, det är bra här, man kan dö här, du kan få martyrskap här”. Ju närmare döden desto tryggare, tänkte hon och åkte dit med sitt lilla barn. Tillvaron hade beskrivits som en dröm, där alla klädde sig islamiskt och levde enligt Koranen – men det stämde inte, visade det sig.

Hon upptäckte snart att kvinnornas enda uppgift var att gifta sig med krigare och föda deras barn. Så hon gifte sig med en man som snart dog i strid. Som änka till en martyr med hög status blev hon bättre behandlad än andra kvinnor. Och hon tycker fortfarande att det är OK att skära halsen av människor (om det finns anledning), även om hon inte är beredd att göra det personligen.  Däremot reagerade hon starkt mot filmen på en tillfångatagen pilot som blåslagen låstes in i en bur och brändes ihjäl: Att döda är OK, men inte att plåga.

Eftersom hon tyckte att det – och en del annat – inte var enligt islam kom hon småningom tillbaka. Hon vill fortfarande leva efter strikta muslimska regler och tilltalas av flera av de grundtankar som IS säger sig ha, men tycker inte att de efterlevs. Och hon har inga skuldkänslor eller dåligt samvete för tiden med IS. “För jag har inte gjort någonting.”

Av allt det här är det inte mycket jag ens teoretiskt kan begripa.

Så jag tar hjälp av Magda Gad, som rapporterar från fronten i kriget mot IS och presenterar sig som en utrikesreporter som ”stannar länge och inte bara svarar på vad som har hänt utan också varför och hur det går för de drabbade.” Hon skriver: “Det är inte islam vi ska bekämpa – det är IS”:
(Mina fetningar och sammandrag).

Om vi bekämpar islam går vi på IS-propagandan och gör i själva verket IS en tjänst.

De som lever under IS terrorvälde är muslimer. De som dödas av IS är muslimer. Och de soldater som strider mot IS är muslimer.

I områden som befriats återgår människorna till de vanliga, muslimska liv de levde före IS. Kvinnor bär hijab eller niqab. På gatorna ser man mest män, äldre pojkar och små barn. Kvinnor och äldre flickor går inte ut på samma sätt. I många byar och städer lever man och vill leva enligt sharialagar – man följer det som man har lärt sig är rätt enligt islam och man tar råd av den lokala mullan, den islamska ledaren, vad gäller frågor som äktenskap, arv och tvister. Familjen, eller utvidgat klanen, har också stor betydelse för det vardagliga livet.

Det beror helt enkelt på att det inte finns en stat som kan säkra och trygga folket. Därför finner folket sin säkerhet och trygghet i den egna gruppen, i frågor som kan handla om allt ifrån att låna pengar till att ta en person till sjukhus. När man pratar med människor säger de att de alltid har levt på det här sättet, att det är deras kultur – men  när IS kom fick de inte göra det längre.

Enligt den propaganda som IS själva sprider pågår det ett krig mellan muslimer och icke-muslimer. Det är också vad de vill få omvärlden att tro genom att begå terrordåd i väst. Denna propaganda är en del av deras rekryteringsprogram – det är den idé de använder för att få fler att gå med i IS.

I själva verket är det precis tvärtom. Det är muslimer som krigar mot IS.

Och många av IS ledare har själva inte en religiös, utan en kriminell bakgrund. IS grundare söp, knarkade, slogs, tatuerade sig, var smugglare, hallick, misstänktes för sexuella övergrepp och sattes i fängelse i Jordanien. Och 57 procent av dem som blir terrorister har suttit i fängelse.

Det är också vad människor som levt under dem säger – att IS inte är muslimer utan mördare, brottslingar och lokal maffia.

Och Gad avslutar:

För att få folket i de här länderna att känna sig säkrare och våga lita på något annat än sin egen klan behövs en annan strid – inte en strid mot islam, utan en strid mot korrupta regeringar och terrorister som blandar in våld och extremism i politiken.

JUST NU har Trump raskt satt stopp för människor från ett antal huvudsakligen muslimska länder att resa in i USA. Det gäller även för dem som redan har permanent uppehållstillstånd – trots att DHS (departementet för inrikes säkerhet) tolkar lagen annorlunda. Och trots att ingen av dem som utfört de senaste 15 årens terrordåd i USA kommer från något av de utpekade länderna.

Och detta utnyttjas redan av IS-propagandan som ett bevis på att det inte är terrorister utan muslimer USA vill bekämpa. Vilket låter helt logiskt – på flygplatsen handbojade man exempelvis en man som i tio år hjälpt USAs armé i Irak. Han grät. Berättelserna trängs på nätet.

Att syrianska flyktingar är permanent utestängda från USA lär IS uppskatta speciellt, eftersom dessa genom att fly underminerar IS budskap om att de erbjuder en fristad för alla muslimer. Alltså: ju sämre västvärlden behandlar syrianska flyktingar desto mer bekräftar man IS propaganda och underlättar deras rekrytering.

“För fred och frihet gick dom ut i fält.
Och som en tomte smajla’ Roosevelt.
Han gjorde aldrig nånting kriminellt.
Amerika va’ snällt.”

Så sjöng Monica också i “As time goes by”.  Det var nostalgi redan 1974.