Om den oerhörda frustrationen när livet går en emot.

Jag kollade Facebook-sidan för min bostadsrättsförening – nästan det enda jag använder Facebook till. Där har vi fått användbara  tips om vilken säkerhetsdörr andra köpt och kan se om flera har trubbel med nätanslutningen och sånt. Men den här gången hamnade jag i en animerad debatt om (klassikerna) tvättstugestädning och sopsortering. Eller egentligen var det bara en som debatterade, om man säger så.

Det började med en enkel fråga: “Jag undrar var man ska lägga hårdplast i soprummet?” Sen följer 33 kommentarer, där några först försöker förklara hur det är och därefter får stå till svars för att “föreningen inte tar större hänsyn till miljön”. Sen kommer tre inlägg i rad om städningen i tvättstugan – det första lugnt, men sen eskalerar det ända till: “Städningen är så risig att jag sagt detta många gånger men föreningen tar det inte på allvar. Attityden är tråkig. Så jag och många andra som håller med mig kommer att anmäla detta via brev till hälsomyndigheterna!”  

Där ser man hur olika man kan tänka. Om jag hade idéer kring hur sopsorteringen borde vara skulle jag ge förslag, kanske rentav engagera mig i föreningen, inte skälla på dem som försöker förklara hur man gjort hittills. Överhuvud taget har jag märkt att det funkar bättre om jag försöker sortera mina tankar innan det bär sta: “Är detta viktigt för mig? Kan jag i så fall göra nåt åt det? Vad?”

OK, först kan jag bli förbannad och spotta och fräsa – som när min stackars man blir lomhörd för att jag skriker åt den plötsligt borrande grannen (som jag vet inte kan höra mig..). Men om jag bestämmer mig för att agera gör jag det först när jag lugnat ner mig, helt enkelt för att det blir bättre då. Ifråga om tvättstugestädningen KAN det ju till och med hända att alla grannar har lägre krav på städning än man själv – och då är ju problemet ett annat än om städfirman inte skött sitt uppdrag. (Ärligt talat är en av anledningarna till att jag tvättar i badrummet att jag själv bestämmer städnivån där. Det behöver inte duga åt nån annan än mig själv. 😉 )

Åter till saken. Att agera i rasande ilska tror jag aldrig funkar särskilt bra – utom möjligen om man måste försvara sig mot en fysiskt överlägsen fiende. Därför begriper jag inte varför vuxna människor numera verkar stolta över att demonstrera det raseri som förr bara visades av små barn innan de hade ord att uttrycka sin frustration på annat sätt.

Men jag har stött på liknande sätt att reagera även utan ilska. Vi åkte en gång på en kort resa tillsammans med några bekantingar. Det blev – intressant. Tanken var att vi skulle åka runt några dar i Tyskland. Vi hade inte bokat boende i förväg, för det var inte  högsäsong så det fanns alltid nånstans att bo, tänkte vi. Riktigt så tänkte nog inte en av våra medresenärer, insåg vi småningom.

När vi kom fram till det hotell där han tidigare bott och nu gärna ville visa oss var det tyvärr fullbokat. “Ja, det var ju synd, men då kan vi äta här så kan du visa oss runt och vi kan njuta av den fantastiska utsikten”, tyckte vi. Men det tyckte inte han. Istället fortsatte han länge att dividera med den stackars personalen och verkade på fullt allvar överväga om vi inte skulle kunna tränga in oss alla fyra i det enda lediga enkelrummet. För han hade tänkt att vi skulle bo där – dock utan att fixa det genom att exempelvis boka rum i förväg.

När denna kris slutligen var lyckligen överstånden (vi slapp guschelov dela ett enkelrum) skulle vi ta en drink före middagen. Och vår medresenär ville att vi skulle få smaka på en sån fantastisk exotisk drink han fått på en resa till länder där vi aldrig varit. “Trevligt!” tyckte vi. Men det blev det inte, för drinken smakade FEL! Ja, det visste ju inte vi, men när vi sa att vi tyckte den var jättegod hade det ingen som helst betydelse: Den var inte som han mindes den, så den var FEL!

Här fanns alltså ingen aggressivitet, utan tvärtom en välvilja i att han ville dela sina fina upplevelser med oss. Men så fastnade han i denna fruktansvärda frustration: “Det blev inte EXAKT som jag tänkte i huvet!” Vilket gjorde att det blev en helt annan sorts upplevelse för alla inblandade.

Om man istället – kanske efter ett kort ilskefräsande – kan tänka: “OK, nu  är det så här, så hur gör vi nu?” kan det faktiskt bli ganska bra – ibland till och med bättre än det ursprungligt tänkta.

Och det är en stor fördel att ha lärt sig sånt innan livet ger hårdare törnar.

Annars kan det bli som för Trump. 😟