Minns ni de gamla svarta polisbilarna med vit text: “POLIS” på? I studentkarnevalen fanns en likadan, men med texten “BOV”. Fast riktigt så enkelt var det förstås inte ens på den tiden.

Efter Trumps fake news “Look what happened in Sweden last night!” (Svar: inget särskilt), som man skojat mycket om på nätet, åkte journalisten Tim Pool hit för att kolla läget. Han är från Chicago och van att rapportera från oroshärdardar världen över. Första  dagen twittrade om han sin förvirring över politiseringen i Sverige: “Vissa säger att det aldrig har exploderat en granat här, andra att jag kommer dö inom tio minuter”. Hans erfarenheter blev blandade.

I efterhand kan man se hur olika medier plockar upp de delar av rapporteringen som passar deras agenda och vinklar dem. Som vanligt, alltså.  😦 Rosengård beskrev Pool som ”paradiset jämfört med Chicago”, men vad hände i Rinkeby? Jag jämför hans version med lokalpolisens.

Pool: “Plötsligt märker vi att män runt omkring oss börjar maskera sig och skriker åt oss. Polisen säger då att det nog vore smart om vi lämnade området och eskorterar oss ut. När polisen varnade oss på det sättet så blev jag nervös och chockad.”

Lokalpolisen: “Vi hade extra poliser på plats med anledning av en poesikväll med många besökare. När Pool började filma en grupp ungdomar drog de upp luvorna och ropade till honom att sluta filma. Poliserna sa då att det inte var så klokt att stå kvar mitt på torget och filma. De fick inte poliseskort, men poliserna skulle vidare till ett annat jobb så de följdes åt till sina respektive bilar.”

Vilken version är rätt? Kanske båda. Vi uppfattar och tolkar ju saker på olika sätt, speciellt i upprörda situationer. En djärv tanke: Tänk om vi kunde fimpa det svartvita polisbilstänkandet och försöka se den komplicerade helheten? Bara som omväxling (hjärngympa?).

Själv bor jag (och trivs) nära det fridfulla radhusområdet där två unga gängmedlemmar nyligen sköts ihjäl. Vi hörde helikoptern ovanför medan vi kollade på senaste nätnyheter. På morron-TV intervjuades en man som bor nära mordplatsen. Då han såg nyfikna småkillar där fast klockan var halv elva på kvällen sa han åt dem att gå hem. De var visserligen raskt tillbaka, men visste i alla fall att nån hade viss koll… Och dagen efter skrev han på Facebook att vi måste hjälpas åt att hålla reda på våra ungdomar.

I lokaltidningen ser jag många initiativ för att förbättra förorten. Alla medier uppmärksammade förstås upploppet i Rinkeby, där polisen kände sig så hotade av stenkastande ungdomar att de försvann i flera timmar “för omgruppering”, medan boende och butiksägare fick klara sig själva. Polisens agerande utreds nu. Men det är bara i lokalpressen jag hittar nyheten: “Stadsdelen där civilsamhället rycker ut”.  

“Om man inte är lokalt känd är det svårt att gå ut och föra en dialog utan att bli attackerad när det uppstår sådana här situationer”, säger Per Granhällen på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning. “Vi skickade ut sms till cirka 235 personer som finns med på vår lista över så kallade goda krafter” – ungdomsvärdar, fältassistenter, lokalpolitiker, föreningar, moskéer, väktarbolag, räddningstjänst, rektorer, kyrkoherdar, nattvandringsorganisationer.

Han beställde också en jourgrupp från trafikkontoret som städade upp så att rinkebyborna inte skulle behöva mötas av utbrända bilvrak och bråte på morgonen.

Det verkar ingå i Järva-andan och hur bra det fungerar vet ju inte jag. Men polisen tackar för deras insats, och lokalpressen berättar mera om dem som var på plats på torget, när polisen inte kom.

Hagi Farah är anställd som medborgarvärd och har funnits i Rinkeby i decennier. Han känner alla och alla känner honom. Från sitt fönster såg han bråket eskalera. Inga poliser syntes till, så han ringde runt till butiksägare och dem som hade sina taxibilar på parkeringen. Efter några timmar gick ett 20-tal killar mot tunnelbanan. Då gick han ut:

“Jag blev förbannad och och skrek åt dem att gå tillbaka ut på torget. I tunnelbanan får inget hända, för då kan folk inte åka till sina jobb, och det tar veckor att reparera.” De unga killarna gjorde som han sa.

Det som oroar honom mest är att de kriminella rekryterar minderåriga. Det är farligt, på flera sätt. Det tycker även polisen.

Alla i Rinkeby vet vem Imam Hussein är. Han var i tvättstugan när han fick sms om upploppet. De som kastade sten var killar på fjorton, femton år. När han skrek: ”Vad håller ni på med?” svarade de “Vi är emot polisen”. “Men det är ingen ursäkt för skadegörelse”, sa han. Tillsammans med några andra vuxna ringde han runt till föräldrar, som kom och hämtade hem sina barn.

“Det var kanske 30 till 40 unga killar inblandade, inte så många som de skriver i tidningarna. Och inga småbarn, utan tonåringar.”

Men han vill inte kritisera polisen, för utan dem tror han att de kriminella skulle ta över.

Chaima Hakam blev rikskändis när hon själv försvarade sin butik och grep in när DN:s fotograf blev nedslagen. Hon försökte prata med killarna. De flesta var maskerade på något sätt, i kepsar eller uppdragen luva. “De var arga, en del verkade påverkade. Det var hetsig stämning. Utan Imam Hussein hade det kunnat bli tusen gånger värre.”

Hon ser inte fler poliser som en lösning. “De sparkar på ungdomarna som redan ligger ned.”

Aweis Abdulkadir var med när polisen sköt skarpt. Han är före detta kriminell och  arbetar nu inom kommunen för att förhindra att unga återfaller i kriminalitet. När bråket eskalerade ville han hjälpa till: ”Folk skrek från balkongerna på polisen. Det var kaos. Jag försökte gå emellan och lugna ner småkillarna.”

Polisen tog upp sitt vapen och siktade. “Jag fick en lampa i ögonen, och sedan small det. Jag blev så rädd att jag ramlade baklänges och drog snabbt därifrån. Jag var alldeles skakig när jag satte mig på bussen. Skulle jag bli skjuten nu, när jag slutat vara kriminell?”

Jag läser också om två killar från Kista och Husby som skrivit en bok, den första i en serie de planerar för att väcka läslusten hos dem som har ”långt till boken”. ”Den enda utvägen från utanförskap är utbildning, och har man läsvana blir utbildning mycket enklare.” När boken skulle lanseras, knappt 24 timmar efter att bilarna brann i Rinkeby, kom inte en enda journalist. Författarna blev inte ens besvikna eftersom de vet hur det är, och undrar: ”Om vi bränner en bil, får vi prata om vår bok då?”

“När det brinner hör världens största mediabolag av sig och vi ställer upp och guidar dem. Vi hjälper svensk media att hitta talespersoner, ställer upp själva och erbjuder kontakter, kunskap och sammanhang. Men när flammorna har släckts är det över.”

När det sägs så är det nästan så att jag kan förstå dem som lessnar på både poliser och journalister som bara verkar vara ute efter att visa hur farlig förorten – och de själva – är. Och då är jag ändå en gammal, klent byggd tant som aldrig nånsin lappat till nån och som inte begriper mig på varken våld eller aggression.

I Uppdrag gransknings ”Pojkarna från Fittja” letar Janne Josefsson reda på killarna som råkade komma med på bild när han gjorde ett reportage i Fittja för 17 år sen. Då var de i elva-tolvårsåldern och hängde mycket i centrum. Nu vill han veta hur det gått för dem.

Några har det gått hyfsat bra för, några kämpar, någon verkar ha funnit sig tillrätta i sin kriminella identitet. Den mest välanpassade, med både jobb och familj, beskrivs av de andra som ”busig, men stabil”, en som “fattat rätt beslut när det gäller”.

Mest handlar det om två bröder som växte upp med en missbrukande pappa, som brutalt misshandlade dem och påstod att mamman var död. De var i skolan varje dag för att få mat, för hemma fick de fixa allt själva, de snattade sina kläder och sin mat. Redan på lågstadiet började det komma oroslarm från skolan om att pappan inte klarade inte av sina barn, att de lämnades ensamma hemma och var stökiga i skolan. Socialförvaltningen startade flera utredningar som las ner utan åtgärd, eftersom pappan var misstänksam mot socialtjänsten och inte ville ha kontakt.

När pappan ramlade ihop hemma, fördes till sjukhus och dog lämnades bröderna kvar i en lägenhet med kanyler men utan mat – tills de efter några dagar själva kontaktade sjukhuset och frågade om nån tant kunde komma med mat. Då larmade sjukhuset socialen och bröderna togs om hand.

Jag hoppas att det skulle ha skötts annorlunda idag, men vet gör jag inte.

Den yngre brodern minns när de fick reda på att pappan var död: “Vi visste att vi hade bett tillsammans till Gud om att han ska dö. Och vi tittade på varandra och kände skuldkänslor båda två, att det var vårt fel.” Nu säger han att han vill ha en ”Svensson-tillvaro”.

Hans storebror sitter av ett långt fängelsestraff. Är det en tillfällighet att han, som fått mest stryk bland annat när han skyddat lillbrorsan, tycker att det var OK att pappan slog dem så mycket?  “Pappa ville bygga upp oss som krigare. Stryk varje dag, så att man blev stryktålig och stabilare mentalt. Och inte rädd för någonting. Samhället ska tacka oss att vi finns på ett sätt. Människor som inte förtjänar att leva, vi tar ju hand om sånt. Ja, vi tar ju bort skiten.”

Vet han om att andra tycker att det är han själv som är “skiten”? Troligen, kanske tänker han själv likadant. Det är inte bara alla ansiktstatueringarna som lär göra det ganska omöjligt för honom att hitta en annan identitet än den kriminella. På hans ögonlock står det “Game Over”. Så att det ska synas sen, när han blivit dödad.

Den här killen uppfattar att han är i krig. Mot honom behövs nog kravallutrustad polis, men om det är den första och enda åtgärden man sätter in mot bråkiga ungdomar bekräftas ju den bild de fått av äldre kriminella: “Det är krig, och vi är krigarna.” 

Mamman till en annan av “pojkarna från Fittja” har börjat nattvandra med andra mammor. Hennes dotter förklarar: ”I Mellanöstern lyssnar man på de äldre. Alla som går runt här är föräldrar till dessa ungdomar. Då är det liksom: men gud det här är min kompis mormor, sluta! Släng ciggen, gör inte så, skrik inte. Det blir en sån stämning. Inte för att de är rädda utan det är mer…respekt liksom.”

Det är inte bara medborgarvärden i Rinkeby som är orolig över att de kriminella rekryterar minderåriga, och inser att det är farligt. De är inte straffmyndiga och enkla att styra när de känner att de blir sedda, får respekt och pengar. Då verkar det inte vara någon bra idé att polisen lämnade Rinkeby åt bråkstakarna i flera timmar. När de unga hannarna lyckats “skrämma bort snuten” kan även jag förstå att det blir svårt för dem att bara tagga ner och gå hem.

Och de som drabbas när det spårar ur är de som bor i området, de som får sina bilar brända och sina barn skrämda – i förlängningen dödade.

Så ja, visst vore det enkelt om allt var svartvitt. Fast riktigt farligt blir det bara om man låtsas att det ÄR enkelt. Om en del säger att det inte finns några problem, andra att landet håller på att gå under är det inte konstigt om människor blir förvirrade och uppskrämda.

Jag kan inte se att landet håller på att gå under, däremot att det finns problem. Och problem definierar man och löser.

Ett delproblem är nyrekryteringen av unga. För att angripa det behöver alla goda krafter, både (lokal)polis och civilsamhälle, samlas för att gemensamt hålla koll på barnen och ge dem andra personer att se upp till än de kriminella. Inge dem hopp om en framtid där de kan få stålar och status utan kriminalitet. Och kväva bråk i sin linda – innan det börjar eskalera.

För den hårda kärnan (några hundra personer, sägs det) har Leif G W Persson förslag om hur man ska göra. Och han är professor, så han borde väl veta.

…

Fast jag kan förstås inte låta bli att tänka att hoppet kanske inte nånsin är RIKTIGT ute, för någon. Till minne av Hans Rosling:

Jag är ingen optimist, jag är possibilist – ser vad som är möjligt!