För några år sen såg jag filmen ”Surrogates” (som jag nu ser faktiskt utspelar sig 2017!) I filmens 2017 isolerar sig människorna i sina hem, medan surrogatrobotar lever deras liv åt dem. De designar själva sin robot och de som har råd kan ha flera olika. Gatorna kryllar följaktligen av ursnygga, välgymnastiserade, välfungerande surrogat (tänk varianter av Barbie och Ken), medan de “riktiga” människorna följer “sina” liv hemifrån favoritfåtöljen, otvättade och blekfeta, käkande skräpmat iförda sunkiga morronrockar.

De ständigt uppkopplade människorna kan se, höra, lukta och känna allt som deras surrogat upplever när de jobbar, åker på semester och har sex. Hjälten och hans hustru har inte träffats fysiskt på länge, men deras surrogat lever ihop. Om  surrogatet skadas eller dör däremot drabbar det inte människan  – inte förrän något går MYCKET snett… 😱 Sen blir det action och går åt pipsvängen.

Men det som intresserade mig mest var att det redan då, för några år sen, verkade som en vidareutveckling av tidens selfies och avatarer. Och nu är det ännu mera likt, inte bara för att det faktiskt ÄR 2017.

Vanliga människor som intervjuas exempelvis som olycksvittnen ser på bilder ut precis som surrogaten i filmen. Åtminstone  de yngre kvinnorna, så det blir lite komiskt när två personer berättar om samma händelse, och den äldre fortfarande ser ut som hon gör, medan den yngre är en Barbievariant. Lägg därtill alla tjusiga bilder om perfekta liv som jag själv väldigt sällan tittar på men som tydligen är viktiga för många. Vi verkar närmar oss filmens “underbara” värld…

Blir inte det som att leva sitt liv som en veckotidning – istället för en bok? kan jag tänka. Kanske rentav serietidning: mycket färggranna bilder och lite text. Den som vill föra mera nyanserade resonemang i en text med  bisatser riskerar att bli avfärdad som WOT – wall of text. Mycket av vår underhållning består av att kolla hur människokarikatyrer (avatarer?) tävlar i pinsamma tävlingar, knullar i TV (eller kanske inte? spänningen är “oliidlig”), bråkar och blir kränkta över fjuttigheter, etc etc.

Så råkar jag se ett avsnitt av dr Phil och lyssna på P1s radiopsykolog samma dag och inser att det sammanfattar skillnaden jag menar.

Dr Phil letar upp alltmera utflippade stackare med allt extremare problem som ödmjukt underkastar sig hans behandling, i hopp om att få hjälp eller för att få vara med i TV – kanske bådadera. Under publikens jubel gör “doktorn” grundligt klart för alla riktigt hur korkat hans arma gäster beter sig – och hur oerhört klok och erfaren han själv är. Slutligen får han dem att gråta i stora vita näsdukar med monogrammet “dr Phil” vänt mot kameran (sant!). Sen blir det reklampaus, varefter den allvetande ger “facit” – i allmänhet att han ska fixa hjälp av experter från namngiven världsberömd institution. Själv har han nämligen inte licens att praktisera psykologi(!).

Radiopsykologen å sin sida lyssnar lyhört på människor som har problem jag kan känna igen och förstå. Genom försiktiga frågor lyckas han varsamt lossa på knutarna och få personen att börja skymta ett möjligt nytt sätt att tänka och agera, som passar just den människan. Och detta gör han per telefon. För kvinnan jag hörde senast var det till och med en fördel: Hon hade alltför lätt att avläsa andra människors behov och alltid låta dem gå före sina egna. Det mådde hon i längden inte bra av, men det var svårt att ändra efter att ha levt så ända sen barndomen. Under samtalet märkte hon att när hon bara hörde rösten och inte såg sin samtalspartner i ögonen gick det lättare att tala om de egna behoven. Det var ett knep hon tog med sig när hon skulle börja träna på att tillvarata sina egna intressen.

I slutet av samtalet hörs det på rösten hur stämningsläget gått från uppgivenhet till hopp.

Även jag som åhörare kan tycka att jag nog känner mig lite klokare, både vad gäller själva problematiken och sättet att hantera den.

Att jämföra de här olika samtalet känns som att jämföra surrogat med äkta vara.