I dessa dagar minns jag 70-talets alla terrordåd – kidnappningar, mord, flygkapningar. Och Röda arméfraktionen RAFs ockuperaton av den västtyska ambassaden i Stockholm, där de mördade två ambassadtjänstemän och sprängde ambassaden. Det var 1975, och min dåvarande man blev på den tiden ofta och noggrant kollad vid gränsen. Han var tysk medborgare och i samma ålder som terroristerna, vars suddiga foton fanns på gula affischer vid kontrollerna och på färjan. Dessutom reste han mycket i jobbet, och hade många stämplar i passet från Östtyskland, som han måste åka igenom för att hälsa på sina föräldrar i Västberlin.

För inte så länge sen läste jag en bok om Ulrike Meinhof, hon som formulerade RAFs ideologiska koncept. Jag ville försöka förstå hur den väletablerade  journalisten, debattören och småbarnsmamman kunde ansluta sig till terrorister. Hon verkar långsamt ha blivit alltmera radikaliserad, gått från engagemang mot kärnvapen via utomparlamentarisk opposition ända till RAF och sin ensamma död i cellen.

Bakgrunden var ett Västtyskland, som genom “det tyska undret” hämtat sig ekonomiskt efter kriget, men där många gamla nazister fanns kvar på viktiga poster, både inom förvaltning och näringsliv. Studenterna upprördes och demonstrerade, särskilt i Västberlin, men utan resultat. När Benno Ohnesorg, en fredsaktivist som del­tog i sitt livs första demonstration, blev nerskjuten av polisen ville en del frustrerade gå längre. De tog till våld: bankrån, sprängningar, kidnappningar, mord.

Teorin var att våldet skulle provocera statsmakten till att visa sitt sanna, fascistiska ansikte. Då skulle den proletära massan, som sövts ner med materiellt välstånd, vakna och göra uppror. RAF var verksam mellan 1970 och 1998 och mördade 34 människor. När det upplöstes gick livet i Västtyskland vidare som om ingenting hänt.

Visst påminner tankegångarna om dagens IS? Jag läser att  IS förklarar för sina rekryter att målet med terror är att krossa ”gråzonen”, där muslimer lever fritt och sekulärt i västvärlden, respekterade av andra, och tipsar ordningsmakten om potentiella hot. Istället vill man ha en polarisering där muslimer förföljs, så att de tvingas välja kalifatet. Där passar ju Trumps retorik mot muslimer som hand i handske, liksom de främlingsfientligas vi-och-dom-tänkande.

Det intressantaste blir då hur människor reagerar på terror. I verkligheten

RAF förlorade småningom sina sympatisörer i takt med att deras våld eskalerade. “Blitzen”, nazisternas terrorbombning mot London under andra världskriget, lyckades inte demoralisera londonborna, tvärtom slöt de sig samman mot den gemensamma fienden.

I Stockholm 2017 tog partipolitiken ett uppehåll (med något undantag). De poliser som vi annars är så missnöjda med gjorde ett bra jobb, med god hjälp av väktare, expediter, taxichaufförer och alla de som i media kallas ”privatpersoner”.  Vittnen hjälpte till att hitta attentatsmannen och många ställde upp på olika sätt för att hjälpa främlingar, alldeles spontant och frivilligt.

Att vi sen inte kommer att gå omkring och krama varann för jämnan hädanefter har jag inga problem med, det skulle nog kännas ganska onaturligt – åtminstone för mig. Men det känns bra att veta att en sån spontan reaktion kan finnas där, när det verkligen gäller. Om jag skulle behöva hjälp kan jag hoppas på att få den. Ännu mer hoppas jag att jag själv skulle hjälpa andra. Vet gör man inte förrän man är där.

Nu läser jag att det verkar finnas hopp om att reaktionen inte bara är tillfällig. Och att det inte bara är stockholmare som reagerar så. Även om vi förstås är bäst – åtminstone just nu. 😁

”Det är upp till oss att bevara tilliten”, skriver Maciej Zaremba i DN, och berättar om en rapport från det franska forskningsinstitutet CNCDH (Commission nationale consultative des droits de l’homme) som sen 1990 med sofistikerade intervjumetoder mäter nivåer av tolerans respektive rädsla för främlingar. Den 30 mars kom den senaste rapporten, som visar att fransmännen idag faktiskt är mindre rädda för muslimer än de var före massakrerna på Charlie Hebdo, Bataclan och strandpromenaden i Nice.

Enligt rapporten är det i dag 20 procent färre än 2013 som tycker att invandrarna är för många och slöjan ett samhällsproblem. Acceptansen för muslimer har stigit med 10 procent sedan 2014. Allt fler – hela 80 procent av de intervjuade – svarar att de är ”fransmän som andra”. Förändringen är mest markant bland de unga.

Det mest hoppingivande är att det enligt rapporten inte tycks finnas något automatiskt samband mellan terrordåd och främlingsrädsla. Efter attacken mot World Trade Center ökade rentav toleransen vis à vis muslimer.

Det som däremot spelar stor roll är är hur politiker, medier och andra auktoriteter hanterar det som händer, samt hur man talar om invandrare och mångfald.

Alltså bör man INTE göra som Åkessons sekreterare, som efter självmordsbombaren 2010 med hashtag ”#äntligen” twittrade: “Är det nu man får säga ’vad var det jag sa’?”. Eller som SD-parlamentarikern som nu 2017 spred fejkcitat för att piska upp stämningen.

Islamister förstår inte sin motståndare Europa: Att människor kan fördöma islamismen men samsas med muslimer, skriver Zaremba och avslutar:

Det tog århundraden av relativ jämlikhet och lagstyre att bygga upp den enastående tillit människor emellan som gjort Norden till en så fri, fredlig och välmående del av världen. Det kan gå mycket fort att riva ned den. Det är upp till oss. Terrorister kan ta liv och spränga byggnader.

Men vårt samhälle är det bara vi själva som kan förstöra.

Så OK, nu efter terrorn på Drottninggatan blev det kanske lite mycket hjältar och hjärtan där ett tag för en cynisk gammal stadsbo som jag själv. Men ändå. Även jag kände att det behövdes. För att vi ska kunna behålla vårt hopp. Och vår tillit.

För det är i alla fall den som skapar världen. Det visste Karin Boye.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
/Karin Boye