Under 1990-talet förändrades det svenska skolväsendet: skolan kommunaliserades, mål- och resultatstyrning infördes, och fritt skolval och fristående skolor tilläts. För mig gamla människa verkade den tanken ovan och konstig, men en (lika) gammal bekant med ett långt förflutet inom skolvärlden sa för några år sen: “Det var ännu värre före kommunaliseringen”. Vi hann inte prata mer om hur hon menade, men jag försökte läsa in mig lite. 

Jag har inga illusioner om att allt fixar sig om bara trygga farbror staten tar över. Jag har visserligen aldrig jobbat inom skolan, men från min tid nära högskolan minns jag hur ambitiösa människor ibland fick slösa mycken tid och kraft på att kunna komma kring byråkratiska hinder för att kunna göra ett bra jobb. Dyrt och dåligt, tänkte jag.

När Trump skulle sköta USA som ett företag undrade jag lite naivt: “Hur då? Företag har ju ingen skyldighet att exempelvis ta hand om gamla och sjuka?” Och åtminstone i Trumps företag fanns ju en enkel lösning, så populär att den till och med blev en dokusåpa, men inte lika användbart när man styr ett land (väl?): “You are fired!”  

Om den svenska kommunaliseringen tänkte jag lika naivt: “Det är väl jättebra om man kan rationalisera och förenkla, och vinst behöver väl inte automatiskt vara ett fult ord. Det måste ju bero på vad man använder pengarna till? Men man måste väl exempelvis se till att alla får likvärdig utbildning, oavsett var i landet de bor – hur gör man det?” 

Men jag kan ju inte alls det här, så det kanske blir bra. Tänkte jag.

Fast nyligen såg vi på TV killen med lindrig autism som inte fick gå kvar på sin friskola, trots att flera utredningar, även av skolans egen speciallärare, slagit fast att han var normalbegåvad och skulle gå i en vanlig klass – med stöd av en fast och trygg elevassistent, som skolan får bidrag för. Men ägaren ville inte ha “såna” elever. Enligt skollagen får hon inte avvisa barn med särskilda behov, men hon lyckades slingra sig ur knipan genom att ersätta pojkens assistent med sex(!) nya, som jobbade på oregelbundna tider. Det blev förstås ohållbart. Även jag skulle ha tyckt det var jobbigt – alldeles utan diagnos.

Jag läser också om gynkliniken vars ersättningssystem ger läkarna mer pengar ju större ingrepp de gör. Och om läkare som effektivt ska “pricka av” så många patienter som möjligt under ett arbetspass.

Och det var väl lite sånt jag fruktade. 

I mars 2017 kom det en utredning, gjord på uppdrag av ESO, politiskt oberoende Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, och med Per Molander, tidigare bl a generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, som författare: “Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet”. ESO sammanfattar (min fetning):

Sverige har, mer än de flesta andra länder, genomfört privatiseringar av verksamheter som tidigare drivits i offentlig regi. /…/ Författaren menar att resultaten är blandade, men att de förväntade effekterna − höjd effektivitet, bättre kvalitet och sänkta totala utgifter – ofta har uteblivit.

De genomförda reformerna bör därför omprövas. Rapporten diskuterar även alternativa vägar till bättre styrning samt vilken roll resultatstyrning, utvärdering och analysmyndigheter kan spela i sammanhanget.

I rapporten skriver Molander även om en tidigare rapport (min fetning):

”Kommunaliseringen gav oss inte en bättre och mer likvärdig skola”, sammanfattar Leif Lewin sina iakttagelser i utredningen av den decentraliserade skolorganisationen och gör därmed bedömningen att överföringen av ansvaret till kommunerna är en huvudorsak till de försämringar som har observerats.

Efter Leif Lewins utredning om konsekvenserna av det ökade kommunala ansvaret för skolan förefaller det ha etablerats en viss konsensus om att denna förändring var feltänkt. Ett stärkt statligt ansvar är en nödvändig men inte tillräcklig förändring

Och jag inser att det var just Lewins utredning jag läste om 2014: “Staten får inte abdikera”. SVT sammanfattade: “Regeringens utredare: Kommunaliseringen av skolan blev ett misslyckande.” och citerade Lewin:

Den gamla ordningen var det ingen som ville ha kvar. Men jag tycker att det var ett misstag från den borgerliga regeringens sida att ta bort styrinstrument som Göran Persson ville behålla. Skulden är delad mellan de båda blocken.

Jag har bara skummat igenom utredningarna och är som sagt inte kunnig inom området.

Men jag bryr mig mycket om hur skolan och vården fungerar i mitt land. Och för mitt otränade öga ser det ut som om båda utredningarna, 2014 och 2017, är överens om att det här inte blev så bra.

Men gör man nåt åt det? Jag hoppas det – men vet gör jag inte.