Min exman kom till Sverige 1969 – just när det hade blivit tuffare att komma hit, för man var tvungen att skaffa jobb först. Redan innan vi träffades svärmade han för Sverige och Norden och semestrade här. Hans familj skrattade överseende och sa: “Jaja, du behöver inte säga nåt, vi vet redan att allt är bättre i Sverige.” Sen kom han äntligen hit.

Det första halvåret i svensk vardag såg han (nästan) bara fel. Bland annat var han hemifrån van vid att kunna springa över till husläkaren i kvarteret bredvid (eller be honom komma), och sen betala kvartalsvis i efterskott. Så var det INTE i Sverige. På sitt första jobb hamnade han vid ett löpande band, där han, den tyske teknikern, ideligen fick göra om det andra slarvat med eller missat. Blev han irriterad och klagade fick han höra att det var bara att åka hem igen (jävla utlänning).

Småningom blev han som vi andra: Fann sig tillrätta, såg osentimentalt både för- och nackdelar med sitt nya land och dess invånare. Och fann väl att det var gott nog, eftersom  han blev svensk medborgare och numera inte verkar ha några tankar på att flytta nån annanstans.

Nyligen citerade en amerikansk bloggare Marine Le Pen, den högerextrema franska presidentkandidaten, när hon sa att fransmännen inte ska skämmas över att det var fransk polis som 1942 samlade ihop och överlämnade 13000 judar till tyskarna för vidare befordran till Auschwitz, eftersom: ”Jag vill att de ska vara stolta över att vara fransmän.” Bloggaren jämför med sitt eget USA, där en del hävdar att man inte ska prata om de mörka delarna av landets historia. Och kommenterar:

Jag oroar mig för en framtid byggd på ett perfekt förflutet som aldrig funnits. Om vi inte erkänner våra misstag, i syfte att inte upprepa dem, hur ska vi då kunna utvecklas och förbättras?

Att längta tillbaka till något som aldrig funnits – det kan inte vara lätt. Om man tänker så kan man kanske förstå den frustration som en del känner över oss oförbätterliga “godhetsknarkare”,  särskilt efter attacken på Drottninggatan: ”Det är något allvarligt fel på svenska folket. De borde vara rasande, inte kärlekstörstande.”

När Tyskland förlorat andra världskriget vägrade Hitler att försöka rädda det som räddas kunde. Han hade tidigt klargjort vad som gällde: “De kan förtrycka oss, gärna för mig döda oss, men kapitulerar gör vi aldrig!” Och kort före sin död i bunkern lär han ha förtydligat:

”Om vi förlorar kriget är det mig fullkomligt likgiltigt om även (det tyska) folket går under. Jag skulle inte fälla några tårar över det, för det förtjänade inte bättre.”

Så det tyska folket dög inte heller, när det kom till kritan. Själv sköt sig Hitler i sin fåtölj i bunkern, eller “stupade i slaget om Berlin”, som man sa i nyheterna. Och förväntade sig i sitt politiska testamente att detta hans offer skulle få alla tyska soldater att slåss ända in i döden.

I sitt sista tal till soldaterna, två veckor före Tysklands villkorslösa kapitulation, hade han förklarat vad som annars väntade dem: Den judisk-bolsjevistiske dödsfienden skulle utrota tyskarna, mörda barn och gamla, göra kvinnorna till “kasernhoror” och tvinga männen att marschera till Sibirien.

Och jag hittar ett tal av en PG (partimedlem) den 23 mars 1945. Han hade just träffat blivande officerare, snart redo att skickas till fronten, och berättade även han vad fienden tänkte göra med tyska folket: förvandla Tyskland till en potatisåker, sterilisera alla tyskar eller skicka dem till Sibirien. Aldrig mer skulle det få finnas ett självständigt Tyskland. Sammanfattningsvis:

”Fienden planerar att biologiskt förinta det tyska folket.”
(“die biologische Vernichtung des deutschen Volkes”).

Och det är klart, om man vet vad fienden skulle upptäcka i Vernichtungslager Auschwitz m fl, är det väl inte så långsökt att själv förvänta sig samma behandling.

Den 7 maj 1945 kapitulerade Tyskland ändå. Och det tyska folket genomlevde ockupation, delning, (väst)tyskt under, kallt krig, sjuttiotalsterrorism, återförening, osv…

Som Merkel sa: ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det!) De lever envist kvar än idag – fast de inte var nåt herrefolk. De heller. Och de har erkänt sitt mörka förflutna.

Det måste vara frustrerande för de renläriga.