På femte veckan av obehandlad bältros i ansiktet verkar det som om både öga, öra och hjärna klarat sig. Guschelov. Om klådan/smärtan blir bestående vet jag inte än, men jag vet förstås att den inte är farlig. Jobbigt är det ändå. Hur länge man kan klara sig utan sammanhängande sömn vet jag inte heller, men efter drygt fyra veckor kände jag att min pensionärskropp började kracka ihop, jag darrade och grät av utmattning. När jag insåg att klådan inte förbättrades av antihistaminet jag fått ringde jag vårdcentralen för att åtminstone få nödhjälp till några timmars riktig sömn.

Svar: “Tyvärr, vi har restriktioner mot såna läkemedel. Du måste först ha en ny läkartid och det finns det ingen. Pröva närakuten.” På närakuten ansträngde man sig verkligen för att hjälpa mig, men läkaren kunde inte kringgå deras regler. Hos en akutmottagning kan jag förstå logiken i att inte skriva ut sömnmedel: de känner inte mig. Det gör vårdcentralen.

Både maken och jag är (hittills väldigt nöjda) patienter där sen 20 år, med regelbundna provtagningar och kontroller. Vi är över 70 år och själv har jag i hela mitt liv aldrig tagit en sömntablett. (Såvitt jag vet – möjligen fick man det på BB för 40 år sen.)

Jag är dessutom mycket restriktiv med smärtstillande och febernedsättande överhuvudtaget, vill hellre ha koll på hur sjuk jag är. OBS: Detta säger jag inte malligt, utan i stor tacksamhet över att jag fått vara så oförskämt frisk: Har jag ont går det oftast över, kan jag inte sova en natt eller två tar jag igen det nästa, osv.

Nu är det inte så. Jag ringde en gång till – och grät faktiskt i  telefonen. För jag visste inte hur jag skulle klara den sömnlösa helgen. Till slut fick jag löfte att en läkare ska ringa upp, efter att ha rådgjort med min husläkare sen många år. De har inte ringt än, och husläkaren blev aldrig kontaktad…

När allt hopp om hjälp alltså verkade ute fick jag en obehagligt envis hjärtklappning och ringde till slut Vårdguiden, mest för att höra om det fanns nån nödlösning – kanske en missbrukarmottagning där man kan få sig en sil?

Den medkännande sköterskan kontaktade jourläkare, som ordnade recept på annan antihistamin och tio insomningstabletter (givetvis med förmaning att aldrig ta mer än en). Dessutom fick jag tips om bedövande salvor som kanske kunde lindra tillfälligt. Bara förståelsen och empati gjorde att jag tog mig upp åtminstone på knäna igen. Jag tog det nya antihistaminet, satte på bedövande plåster en stund före sänggåendet och tog ett insomningspiller. Försökte låta bli att oroligt känna efter om jag blir sömnig och hur mycket det kliar och sticker – för det gör det. Plötsligt vaknade jag, klockan var strax efter tre.

FATTA! Jag vaknade ur FYRA timmars riktig sömn! (med drömmar om klåda…) Det började kännas som om jag skulle överleva, trots allt.

---

REKLAMPAUS: Jag älskar Vårdguiden! Tyvärr var jag för dålig för att orka medverka i deras enkät, så jag gör lite reklam här istället. Förutom att man dygnet runt kan få råd och hjälp att hitta i vårdapparaten kan man logga in och boka tider, läsa journalanteckningar och recept. Dessutom har de ett antal intressanta bloggare som berättar om hur det är att leva med olika sjukdomar och problem. En sida “för dig som är ung och ny i Sverige” har info på sex språk om hur vårt samhälle fungerar (exempelvis vad gäller jämställdhet).

Bra idé, tycker jag, allt samlat på samma ställe. Den som bara vill ringa gör det, den som vill botanisera på nätet gör det. Och överbelastningen på akuten kan lindras. Nu ser jag varningssignaler om resursbrist  för Vårdguiden. Det hoppas jag VERKLIGEN inte. Den behövs.

---

Under ett av mina misslyckade försök att vila lyssnade jag på “Kropp och själ” om (oss?) läkemedelsmissbrukare. En nybliven svensk läkare skickades till en norsk by. Den ordinarie läkaren var uppsagd efter att i åratal ha skrivit ut narkotikaklassade läkemedel till en stor del av byns invånare. Den nya läkaren skulle neka recept utan medicinska skäl och hjälpa patienterna trappa ner. Hur det gick vet jag inte, men läkaren blev hotad av upprörda patienter med abstinensbesvär.

Det dolda läkemedelsmissbruket beskrivs som vår nya folksjukdom: Mer än 12% av alla svenskar har missbrukat receptbelagd medicin. Alla vet hur farligt det är med illegalt knark. Men läkemedel man får recept på uppfattar man lätt som helt ofarliga. Det är de inte. Medicin kan, ibland snabbt, gå från att hjälpa till att bli själva problemet.

“Annika” skadade sina knän, fick akuttid på vårdcentralen och tabletter mot smärtan. Fast först frågade läkaren ”Har du några missbruksproblem?” (Vem svarar ja på det? Särskilt om man har det.) Smärtan försvann och hon mådde jättebra, så hon ville ha mera, nu mot myrkrypningar. Efter några månader började hon långsamt öka dosen och gå till flera läkare, för att inte riskera att bli utan. Småningom fanns 763 tabletter i städskåpet.

Två år senare insåg Annika att hon var helt avtrubbad, likgiltig för sina egna barn. Hon försökte först sluta på egen hand, men abstinensen gick inte över på flera veckor, utan hon tvingades få hjälp från en beroendemottagning, TUB. Ändå tog  det emot att erkänna att hon hade ett beroende.

“Om jag hade bitit ihop när jag fick ont i knäna hade det ju gått över. Ingen berättade att man kunde bli beroende av läkemedel som man får på recept, i så låga doser. Att man blir sjuk av att äta sina mediciner, det fanns inte i min värld.”

“Beroende” innebär att hjärnan vant sig vid att en substans (alkohol, tabletter) finns där – det blir det nya normaltillståndet för hjärnan. Och läkemedlen som benzo och smärtstillande är i sig tydligt beroendeframkallande, även på recept under kontrollerade former och oavsett vem som tar dem. Beroenderisken ökar för riskgrupper av olika slag, men den finns för alla.

Därför är det viktigt att vara restriktiv med förskrivning, skriva ut mindre mängder, och att samma läkare följer upp, informerar och kan erbjuda alternativ. (Precis som jag försökte få till det, alltså.)

Till min förfäran ser jag att det fortfarande inte finns någon nationell läkemedelslista trots att problemet varit känt i många år. Sveriges Läkarförbund skriver exempelvis i ”Nationell läkemedelslista nu!”

Läkarförbundet anser att en samlad nationell läkemedelslista är den enskilt viktigaste åtgärden för att nå målet om säker och ändamålsenlig läkemedelsbehandling för alla patienter.

I  “Kropp och själ” säger förbundets ordförande att man i många år varnat för faran med att gå till olika läkare och få ut narkotikaklassade preparat. Den ena läkaren ser inte vad andra har skrivit ut, för uppgifterna ligger i olika journalsystem – ett välkänt systemfel. Nu är äntligen en gemensam lista på gång, fast det tar några år. Man väntar nämligen fortfarande på regelverket…

Så länge nöjer man sig kanske med att kolla såna som mig: En sjuttioåring som ber sin vårdcentral sen tjugo år att för första gången i sitt liv få några insomningstabletter medan bältrosen lugnar ner sig. 🤔 ”Hmmm.. Skumt, bäst att vara restriktiv…”

Funderar vidare: När jag darrande storgrät hos husläkaren beskriver han mitt allmäntillstånd i journalanteckningen som “opåverkat”, och mina nödsamtal om sömnbristen finns inte ens antecknade. För mig som patient/människa är det obegripligt. Kan det vara en yrkesskada?

För jag uppfattar inte min husläkare som en oempatisk person, vi brukar hjälpas åt att fatta välinformerade beslut tillsammans. Men då måste ju patienten klara av det, ha hopp nog att orka tänka konstruktivt.

Varför gör läkarna då så här?

Akutläkaren som diagnosticerade bältros påstod (felaktigt) att det var för sent för behandling och skickade hem mig med ett: “Inget att göra, bara att uthärda smärtan, inget hjälper ändå.” Husläkaren säger att bältros kan återkomma när som helst och avfärdar vaccin. På min fråga instämmer i att man kan vara vaksam mot tidiga tecken för att direkt få antiviralt läkemedel. Men: ”Det botar ändå inte, kan bara lindra”… 😦

Läkarbudskapet är alltså: “Låten hoppet fara!”  

Är det bra? Eller ens rätt? Vårdguiden är hoppfullare: Det är inte ofta bältros återkommer, och vaccinet minskar risken med ungefär hälften för dem över 60 år, medan risken för långdragen smärta minskar med två tredjedelar.

För den som haft bältros är minsta riskminskning eller lindring värdefull, kan jag avslöja – även utan garantier. Då vet jag att jag åtminstone försökt, välkomnar även placeboeffekt. Skulle vaccinet  däremot medföra risk för exempelvis hjärnhinneinflammation föredrar jag givetvis klådan – jag vet ju att den inte är farlig.

Sen urminnes tider vet man att oro och maktlöshet påverkar allmäntillståndet – och ökar smärta. När jag blev övergiven av min vårdcentral förvärrades min matthet och hjärtklappning tydligt – för att inte tala om sömnlösheten. När jag via vänner och sköterskor fått hopp om hjälp orkade jag ta itu med situationen igen. Det vet ju även läkare.

Av de Hippokratiska skrifterna framgår att läkekonsten för att kunna utvecklas kräver kunskap om ”vad människan är”. Här finner vi också den regel för läkarens verksamhet som ännu i dag gäller: ” …att förebygga, bota, lindra och ge tröst”.

Mina närstående, vänner, bloggkompisar och sköterskor har med tips, pepp – och lite tycksyndom – hjälpt mig att orka hjälpa mig själv. Tyvärr verkar det inte vara lika självklart för läkarna. Vilket gör mig konfunderad.

Förutom empati blir jag hjälpt av tips om hur man lindra även det som inte är farligt, bara jobbigt – idag exempelvis flådd tunga, tandilningar och stickningar/klåda. Huskurer, kanske med ren placebo-effekt är helt OK.

Men det skulle kännas tryggare att få den hjälpen från/via seriösa källor. Bland vänner och bekanta och på anonyma internet kan jag ju hamna riktigt fel. I förtroende kan jag avslöja att om jag i fredagkvällens bottenläge hade känt en granne med sömnpiller hade jag inte tvekat ett ögonblick att testa, trots min allmänna försiktighet.

Och det var väl just sånt man ville undvika? Det tilltagande läkemedelsmissbruket beror bland annat på att medicin är lättillgänglig. Många får första tabletten som en välmenande Quickfix av vänner och bekanta, eller via nätet. Förutom fara för biverkningar och beroende är alltså risken stor att man får medicin man inte borde ta (med hänsyn till annan sjukdom och  medicinering)- eller tvärtom, missar den medicin man skulle ha behövt.

Och det är väl inget bra? Tycker patienten i alla fall.