Jag kan ju bli lite fascinerad av udda existenser och människor som liksom – blir kvar. Av Dickens “Lysande utsikter”, som jag läste som mycket ung, minns jag mest Miss Havisham – den rika arvtagerskan som blev övergiven på sin bröllopsdag. Bröllopstårtan var framdukad och hon själv brudklädd, sånär som på ena skon. Då kom brevet: Brudgummen hade övergivit henne.

Då och där stannade Miss H sitt liv: Alla husets klockor fortsatte att stå på 20 i nio, den tidpunkt när brevet kommit. Hon tillbringade resten av sitt liv i sin sönderfallande brudklänning och med bara en sko, medan inredning och bröllopstårta långsamt täcktes av spindelväv (och åts upp av råttor & co, antar jag, men det tror jag inte nämndes i boken)… Småningom adopterade Miss H en flicka som hon uppfostrade till att hämnas på alla män:  Hon krossade hjärtan istället för att få sitt eget krossat.

Visst hade det här kunnat vara Miss H och hennes hem?

I själva verket visar videon en fransk herrgård, i enlighet med den siste ägarens sista önskan förseglad som en tidskapsel i mer än 110 år efter hans död.

En av de möjliga förebilderna till Miss H var Lady Lewson, som levde till 116 års ålder – bland damm och spindelväv. (Är detta bröllopsdukningen?)

Lady L föddes i en respektabel familj år 1700 och gifte sig vid 19 års ålder med en äldre köpman. När hon var 26 dog maken och lämnade den unga förmögna änkan ensam med parets dotter i deras stora hus. Hon avvisade många friare och när dottern gift sig och flyttat hemifrån isolerade hon sig i hemmet resten av sitt liv. Som blev osedvanligt långt.

De enda övriga invånarna i huset var två gamla knähundar, en ålderstigen katt och en gammal man som tidigare gått runt i husen och tjänat lite pengar på att gå ärenden eller putsa stövlar. Lady L satt gärna och läste i trädgården bakom huset, och tog ibland emot några få besökare för att tala om svunna tider.

Ingenting i huset fick ändras, flyttas eller rengöras. Fönstren blev med tiden så smutsiga att de knappt släppte igenom något ljus. Gästrummens sängar stod bäddade för gäster som aldrig kom – småningom täckta av decenniers mögel.

Sig själv tvättade ladyn inte heller, eftersom hon trodde att smutsen skyddade henne från sjukdomar. Och livet ut fortsatte hon att ha likadana (samma?) kläder som i sin ungdom. Hon var oerhört skrockfull, drack bara te ur sin favoritkopp och var övertygad om att hennes hälsa skulle försämras om något flyttades i något rum. Hon smorde in ansiktet med grisfett och la puder och makeup ovanpå detta ”livräddande” lager. Och ungdomlig verkar hon ha varit: Vid 87 års ålder lär hon ha fått två nya tänder, vilket hon var mycket stolt över.

Länge kunde man nästan tro att hon var odödlig. Ända tills en urgammal granne plötsligt dog. Det fick henne ur balans – och möjligen att tvivla på sin egen odödlighet. Hon blev svagare, småningom sängliggande och dog slutligen vid 116 års ålder.

Efter hennes död upptäckte man att alla dörrar och fönster var igenspikade,  brädor och järnstänger gjorde det omöjligt  att ta sig in ens via taket. Man hittade inte mycket guld, men hon verkade inte ha kastat något under de 90 år hon levt i huset vid Coldbath Square.

Plötsligt minns jag det udda caféet vi en gång snubblade över när det var pausdags på resan. Det såg ut som ett gammalt slott, med stor trädgård och enorm glasveranda. Till den oansenliga lilla toaletten, som klämts in under trappan, gick vägen genom övergivna, fullt möblerade slottsgemak. Den enda levande varelsen vi såg (utom servitrisen) var silhuetten av en mörk, helt orörlig gestalt i rullstol längst bort i trädgården. Fast – var den egentligen levande?

Ägaren till den förseglade herrgården ovan beskrivs som ”obsessed with the passing of time, and death.” Kanske jag också är det? 😱