Jag är alldeles för otvärsäker för att delta i heta debatter. Och när jag nån gång verkligen är engagerad i en fråga kan jag bli rasande på meningsmotståndare – i värsta fall börjar tårarna spruta. Och vem lyssnar på en sån? Jag skulle inte själv göra det. Därför skriver jag hellre, då kan jag i lugn och ro tänka över även motsidans argument, kanske rentav ifrågasätta mina egna. Andra gör annorlunda, och en del av dem förstår jag sämre än andra. Häromdagen hittade jag ett bra exempel på vad jag menar. (Inga namn, det finns som sagt flera.)

För något år sedan tecknade J i utländsk TV en sverigebild som många reagerade emot. En av dem skrev en debattartikel i DN, som J på vanligt sätt fick bemöta. Hon ansåg att det hon sagt blivit felciterat, förvanskat och taget ur sitt sammanhang. Men erkände också att ingenting i den kritiska artikeln var fel och medgav att hennes liknelser bitvis varit svepande.

Som jag uppfattar det ville hon alltså väcka debatt. Det är väl därför man uttrycker sig svepande? När jag läste om detta frågade jag mig: Den som presenterar sig själv som “journalist och debattör” borde väl kunna ta – till och med välkomna – debatter? Istället tyckte hon att det var “fult och fräckt” att ifrågasätta vad hon sa, ”som om jag inte ska få ha mina åsikter om vad jag ser i Sverige”. Hon var alltså utsatt för ett “drev”.

För att prata om just hur det känns att bli utsatt för “drev” var samma J nyligen med i ett soffprogram tillsammans med R, en man med samma erfarenhet. Jag såg bara en kort snutt, för jag tyckte det var ganska tråkigt, men senare läste jag i kvällstidningen att J ansåg att hon blivit mobbad i  SVT. Det hade inte jag märkt, och blev alltså nyfiken.

I tidningen står att J i sin webbtidning gått till angrepp mot (den andre soffsittaren) R, som hon upplevde “mobbade och förminskade henne i samtalet i SVT”. Hon blev ”avbruten och tilltryckt och bara mosad”, och menar dessutom att R har en unken kvinnosyn. Vad R sagt och gjort för att mobba och förminska henne får man tyvärr inte veta, och J vet heller inte hur mycket som klippts bort: “Jag har inte orkat se programmet för jag har mått så dåligt av det där.”

R kommenterar:  “Gör man saker, för en diskussion och driver en linje så får man räkna med att man får motstånd och att andra tycker annorlunda.” Och programledaren förklarar att, eftersom samtalsämnet var hur man upplever att vara utsatt för ett “drev”, har man klippt bort delar där J ville fördjupa sig i orsakerna till kritiken mot henne den gången.

Man får säkert veta mer i Js egen webbtidning, tänker jag och läser artikeln med den lovande titeln “En studie i härskarteknik”. Men där hittar jag inte heller något konkret, däremot att R är “denna typ av man som tycker en hora eller en strippa ska vara en leksak för hans njutning. Som inte är någonting värd. Kvinnor man betalar ska bara hålla käft och göra som husbonn kräver. Herregud om jag inte haft fördomar innan om gubbslem som går på porrklubb och kränker och dominerar så fick jag samtliga dessa bekräftade med råge. Det var inte svårt att föreställa sig. Inte ett dugg. Och jag fick själv lajva en liten strippa som får stå där framför gubben i kostym och vara till lags.”

Jag kan förstå (faktiskt jättebra!) att J om hon behandlats illa i TV-programmet kan bli “så perplex att man tappar både andan och målföret”. En väninna till mig, en mycket engagerad rektor, blev för många år sen övertalad av sin chef att ställa upp i en TV-debatt om en elev. Denna tuffa kvinna berättade hur hon efteråt kunde vakna av att hon grät: Hon hade drömt om programmet, där hon mest bara kunnat upprepa att hon inte kunde uttala sig om det enskilda fallet. “Jag framstod förstås som en idiot! Men jag FÅR ju inte säga så mycket!” sa hon. Det lilla hon fick säga hade klippts bort. Hennes (manlige) chef satt tyst bredvid.

Men till skillnad från min väninna har J full yttrandefrihet, och kan dessutom (bevisligen) komma till tals både i kvällstidningar och i eget webbmagasin. Att hon då i efterhand, i lugn och ro, formulerar sig som hon gör är lika obegripligt för mig nu som då, i ”drevet”. Jag läser texten flera gånger, men hittar fortfarande inte ett enda konkret exempel på härskarteknik. Så nu har jag ett tips:

Om du blivit utsatt för härskarteknik av (citat) “en av de värre infödda svensktalibanerna”: BLOTTSTÄLL honom då i all hans uselhet! Grotta ner dig i hans härskarteknik och analysera den! BRING IT ON!

Det skulle intressera mig som läsare och jag skulle kunna ta ställning till vad som hänt. Annars blir det som på mellanstadiets föräldramöte när rektorn sa att våra barn ibland “använde ord, som jag inte vill ta i min mun!” Vilka fick vi inte veta – eftersom hon inte ville ta dem i sin mun. Det blev inget meningsfullt möte. Åtminstone jag var fullt upptagen med att gissa vilka de hemska orden kunde vara…

Det kanske bara  är jag, men det som skulle få mig att känna mig OERHÖRT förminskad vore om jag gav mig in i – eller startade! – en debatt och märkte att övriga debattörer inte granskade och kritiserade mina argument eller ifrågasatte mina resonemang, utan lät mig hållas. Bara för att jag är KVINNA!  Då JÄVLAR!

Inte omöjligt att tårarna skulle spruta lite också. Pinsamt nog. 😳