När jag inte kan sova händer det att jag slötittar på kriminalare – oftast amerikanska och så fåniga att jag somnar av dem. De visar en okomplicerad värld där jättesmarta “good guys” alltid får fast alla “bad guys”. Det gör inget om de tar en eller annan genväg, eftersom det är för den goda sakens och rättvisans skull. Ibland undrar jag om tittare kan ta skada av att matas med den bilden.  

Min undring växer när jag ser ”The Confession Tapes” – Netflix’ dokumentärserie om människor som dömts för mord främst på grund av inspelade erkännanden som de dömda hävdar att de manipulerats till. Man får se arkivmaterial och intervjuer med poliser, advokater, åklagare, experter, jurymedlemmar samt de dömda och deras vänner och familj. Framför allt visas avsnitt ur de bandade förhören och erkännandena, som kan ge svar på den rimliga frågan: “Varför i all världen skulle någon erkänna något de inte gjort?”

TRUE EAST (1994):  Två tonåringar (18 och 19) misstänks för att ha slagit ihjäl den ena killens föräldrar och syster. Inga bevis finns och de har alibi, så de kan inte häktas. Utredarna är ändå så övertygade om att de är skyldiga att man inte bryr sig om att kontrollera andra, troligare alternativ. Och eftersom ynglingarna är kanadensiska medborgare kan den kanadensiska polisen hjälpa till med sin (mycket) speciella utredningsteknik för att få fram erkännanden: “Mr Big” – fast den egentligen är förbjudet i USA, där morden begicks.

I sann kriminalfilmsanda spelar agenter mäktiga gangsters och lockar killarna med att de kan få vara med de tuffa grabbarna och tjäna stora pengar. Som mordmisstänkta kan det ju vara svårt att skapa sig ett liv och skaffa jobb. Efter drygt tre månaders bekantskap gillras fällan: Agent-gangstern visar ett fejkat “polis-pm” där man (falskeligen) påstår att polisen står i begrepp att åtala och har stöd av DNA-bevisning. Agenten erbjuder sig att undanröja bevisen med hjälp av sina inflytelserika kontakter. Men först måste han veta allt: “Berätta allt nu, så ser vi till att du inte blir anhållen.” Och till slut säger den ene unge mannen att han gjorde det. Med stöd av den inspelade bekännelsen häktas killarna.

I rättegången visas valda delar av filmerna från “Mr Big”, där de misstänkta umgås med ”gangsters”. Och både jury och utredare kan känna sig säkra på sin sak, för: “Så skulle aldrig en oskyldig göra.” Eller? De här killarna har ju redan märkt att polisen fortsätter att jaga dem trots alibi…

Utan bevis och trots alibin döms ynglingarna till tre på varandra följande livstidsdomar utan möjlighet till villkorlig frigivning – enbart på grund av inspelningarna och sitt uppträdande efter mordet. Åtminstone en av dem har insett:

”Rättvisa kommer inte att skipas bara för att man är oskyldig.”

A PUBLIC APOLOGY (1997): En man beskylls för att ha dödat och bränt upp sin flickvän. Polisen påstår att de har bevis och förhör honom intensivt i flera dagar. De visar honom bilder av flickvännens svårt brända kropp och upprepar: “Du kan ha haft en blackout, du har trängt bort minnet.” “Då måste jag väl ha gjort det, fast jag inte minns,” säger han till slut uppgivet. Polisen skriver en bekännelse att underteckna och säger till mannen att erkänna och be om ursäkt, först offrets mamma, därefter “alla”, dvs inför pressen. Först dagen efter att hans erkännande publicerats får han träffa domaren. Han döms till livstids fängelse.

När han suttit fängslad i 16 år kollas bevisens DNA. Det är inte hans, och domen upphävs. Men hellre än att genomgå ytterligare en juryrättegång, nu utan bevisen, träffar han en överenskommelse: Han erkänner dråp, bedöms ha avtjänat sitt straff och släpps fri.

TRIAL BY FIRE (2002): En mamma beskylls för att ha bränt sin sovande dotter till döds. För att hjälpa polisen att klara upp mordet ställer även hon upp på förhör utan advokat, och genomgår lögndetektortest. Hon är ju oskyldig och har inget att dölja. Men testresultatet gör henne plötsligt misstänkt och förhören intensifieras: “Vi kan hjälpa dig, men först måste du berätta. Maskinen kan inte ljuga.” Det tror även hon: “Jag har sett testet och vet att de är idiotsäkra, Ändå kan jag inte tro att jag gjorde det.”  Polisen påstår att de hittat bevis i huset och vet att hon var där, och fortsätter:  ”Kanske har du gått i sömnen? Berätta hur du skulle ha gjort det i en dröm.” Till slut säger hon: “Jag gjorde det tydligen.” (Varför säger du det?) “Lögndetektortesten”.

Jag trodde att åtminstone poliser visste att lögndetektorn inte är “synsk”, det är därför resultaten inte gäller som bevisning, varken i USA eller Sverige. Den mäter nervositeten hos den förhörde – och  i en förhörssituation är nog den ovane sanningssägaren betydligt mera nervös än den inpiskade lögnaren. För att inte tala om verkliga “bad guys”.

En cynisk brandexpert kommenterar:  “Man ska akta sig för att vara ensam överlevande efter en brand, då är risken stor att man betraktas som skyldig. Vittnena är ju döda.”

Förutom testet litade mamman på polisen, särskilt polischefen som var en granne och vän. Hon dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning och säger:

“Jag trodde på vårt rättssystem: oskyldig tills motsatsen bevisats. Och att polisen var “good guys”, som skulle skydda mig. Hur oskyldig man än är ska man be om en advokat och inte säga ett ord.”

8TH AND H (1984): En kvinna blir brutalt misshandlad och mördad i en gränd. Ett anonymt telefonsamtal tipsar polisen om att gänget “8th and H Street Crew” brukar hålla till där. Polisen verkar omedelbart övertygade om att “gänget” gjort det och övergår till att bevisa det. 17 killar mellan 16 och 19 år, som bor i närheten, grips och förhörs utan advokat eller föräldrar närvarande. De bandade förhören är sammanfattningar av många tidigare genomgångar, och alltså sammanhängande och detaljerade. Ändå stämmer inte redogörelserna med fakta och teknisk bevisning.

Bland utredningsmaterialet finns ytterligare en misstänkt, som suttit i fängelse större delen av sitt liv och begått liknande överfall och mord. Han bodde alldeles vid brottsplatsen och hade betett sig misstänkt där på morddagen. Men det redovisar inte åklagarna. Istället åtalas nio unga män och en ung kvinna. En av dem säger: ”Jag hade inga som helst tvivel, är man oskyldig kommer deras bevis att visa just det.”

Vid rättegången döms de alla till livstid, utan bevis och med vittnesmål bara från två medåtalade som utlovats strafflindring samt en 14-åring. Dessutom kan åklagaren berätta en målande historia om det brutala mordet. Advokaterna har ingen historia att berätta, de hävdar bara att just deras klient inte varit där, och därför inget vet. Och som en jurymedlem säger:  ”En jurymedlem kan bara gå efter vad som läggs fram, vi kan inte veta om det finns alternativa möjligheter.”

Eftersom åklagarsidan hemlighållit den alternativa gärningsmannen beviljas 2012 en överklagningsprocess. Högsta domstolen går småningom med på att höra argumenten, för att ta ställning till frågan: “Hade utslaget kunnat bli annorlunda om alla uppgifter redovisats?” Men HD väljer att slå fast de tidigare domarna. En av de dömda har dött i fängelset, en släpptes efter nästan 30 år, övriga sitter kvar.

THE LABOR DAY MURDERS (2000): Två döda män hittas vid sin bärgningsbil och den ena mannens systerson misstänks vara inblandad. Systersonen hade varit i affären ungefär samtidigt som ett samtal därifrån lockade bärgningsbilen till mordplatsen.

Här använder man inte lögndetektor utan analyserar den misstänktes röst med “Computer Voice Stress Analyzer”, vilket inte är godtagbart som bevis eftersom det inte bedöms vara vetenskapligt pålitligt. Ändå använder polisen både det och lögndetektorer som utredningsverktyg. Efter 10 timmars förhör säger mannen att han varit varit där och hållit utkik: “Om jag gav dem det de ville skulle det vara över för min del.” Men pressen fortsätter: “Det är möjligt att du blockerat det. Om du måste blunda när du säger det, gör det. Säg det så är det över.” Till slut säger han vad de vill höra.

Den här typen av påverkan är extra kusligt om man vet något lite om hur minnet fungerar och hur påverkbart det är.  Advokaten hade kontaktat en expert på falska bekännelser, men strax före rättegången beslöts att sådana inte skulle tillåtas i Georgia.

Mannen döms till livstid, för ovanlighetens skull med möjlighet till villkorlig frigivning. Den som utpekats vara den som sköt frias däremot. Han hade nämligen inte erkänt.

DOWN RIVER (1989):  En man kör sin bil ner i floden och alla hans fyra små barn drunknar. Pappan berättar att han fått kramp i benet och när han fick bort foten från gaspedalen saktade bilen ändå inte ner utan motorn rusade. Föräldrarna lyckades ta sig ut  genom en trasig vindruta.

Sen blir det lögndetektortest. Mannen som sköter den (“P”) säger själv: “Jag har förmåga att se djupare i människor än man nånsin trott vara möjligt.”(!) Och den misstänkte beskriver att det var hypnotiskt att lyssna på honom, som om han försökte hjärntvätta med sina ord.

P slår fast att den misstänkte inte reagerade “som man gör efter trauma.” Pappan säger, uppenbarligen chockad: “På något sätt tror jag att barnen fortfarande är hemma.” I lokalsamhället – där den blivande juryn finns – sprids ett hat mot barnamördaren. När mamman stöder pappans version känner en del på sig att hon nog ”var med på det”, eftersom hon inte gråtit så mycket – åtminstone inte offentligt.

Till slut säger pappan utmattat: “Jag kan inte tro att det inom mig finns en demon som gjorde det.” Och P hakar på: “Det var extremt skarpsinnigt av dig att inse det. Inom oss alla finns en demon. Bara dårar förnekar det.” Pappan: “Det var ett hemskt misstag.” Då håller polisen presskonferens och säger att han erkänt.

Advokaten vill få uttalandet återkallat, domaren tittar på åtta timmars bandat förhör och kommer fram till att erkännandet var “involuntary” (inte frivilligt) och alltså inte godtagbart i rätten. Och när han dömer till fem livstidsdomar utan möjlighet till villkorlig frigivning är han själv inte övertygad om att mannen var skyldig. Men det är juryn.

I alla de här fallen hade de misstänkta från början en rörande tilltro till rättssystemet: Man döms inte om man är oskyldig. De vill hjälpa polisen (“the good guys”) att klara upp brottet och svarar därför på frågor utan advokat. Samma “good guys” bygger sen tillsammans med åklagare en läskig historia, som påstås vara grundad på bevis och tvärsäkra expertutlåtanden. Och jurymedlemmarna – definitionsmässigt okunniga ickejurister – känner att de vet precis vad som hänt och kan hjälpa till att skipa rättvisa.

Alltihop är precis som i de där kriminalfilmerna! Advokaterna däremot verkar mera lita på att ingen fälls utan bevis och går in för att visa att det finns rimligt tvivel, och därmed inte grund för fällande dom. Om rättssystemet fungerar, alltså.

Den här dokumentären utger sig inte för att bevisa de dömdas oskuld eller redovisa hela sanningen. Men den visar hur farligt det är när polisen snabbt låser sig för en teori och sen helt går in för att bevisa den, utan att bry sig om att kontrollera andra möjligheter – ens om de verkar troligare. Den livsfarliga magkänslan.

I Sverige har vi varken jury eller lögndetektorer och “Mr Big” verkar inte längre användas ens i Canada. Men även poliser, nämndemän och jurister är människor, med magkänsla, tunnelseende och (över)tro på statistik och experter. Tänk på den förre HD-domaren, som fortfarande är övertygad om den friade massmördarens skuld, trots att fallet utretts av både domstol och kommission. Det finns andra, alldeles svenska, fall.

Och man kan faktiskt vara oskyldig till mord även om man reagerar ovanligt i pressade situationer, är arrogant och otrevlig, har missbruksproblem, är otrogen, etc. Och tvärtom, faktiskt. 😨

Det är inte alls som i kriminalfilmerna.