I det s k Kevin-fallet utpekades 1998 två bröder, 5 och 7 år, för mord på femåringens bästis – utan rättegång, bevis eller vittnen. Efter artiklar och TV-program har utredningen nu återupptagits. Då påstod man att detta var ett specialfall, men nu skriver DN om ett annat mord: i Hovsjö 2001. Det låter oroväckande likt, och åklagaren har just beslutat att förundersökningen ska granskas. Fortsättning följer.

Detta har hänt: En elvaårig pojke hittades mördad av sin tolvårige bäste vän, som omedelbart blev huvudmisstänkt. Under tre månader förhördes han minst 28 gånger, utan att juridiskt biträde, förälder eller barnpsykolog närvarade. Långt innan förhören avslutats gick polisen ut med ett pressmeddelande om att man hittat den skyldige. Det fanns varken vittnen eller bevis, och inga andra möjliga gärningsman utreddes, trots att sådana fanns.

Efter en dryg månads förhör erkände tolvåringen och berättade sen ett antal olika versioner, varav ingen stämde med den tekniska bevisningen. Slutligen registrerades tolvåringen som skäligen misstänkt och skickades till ett hvb-hem för pojkar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Under tio år flyttades han sen runt på slutna rättspsykiatriska avdelningar, tungt medicinerad.

I Kevinfallet fick sjuåringen komma tillbaka till sina föräldrar, men det var bara för att inget hem ville ta emot honom: Han var för farlig.

Av det jag hittills läst får jag samma bild som i Kevinfallet: ett rättsväsende som nog menar väl fast det blir väldigt fel.

“I Sverige dömer vi inte barn till fängelse i rättegångar.”

Det låter ju bra. Men det som i praktiken verkar bli resultatet av den principen är att rättssamhällets regler sätts ur spel och barnen blir helt utlämnade. Vid förhören har de har ingen advokat, och eftersom det inte blir någon rättegång ifrågasätts aldrig bevisningen, utan åklagaren bestämmer om den räcker till för att registrera barnet som (evigt) mordmisstänkt, och omhänderta det. Åklagarens beslut kan inte överklagas på samma sätt som en fällande dom, och det är heller inte självklart att det går att få skadestånd för ev oskyldiga. De har ju aldrig blivit formellt dömda.

I såna här rättsfall kan man ansöka om “bevistalan”, vilket innebär att en domstol fastställer om bevisningen räcker för att den misstänkte ska betraktas som skyldig. Det blir alltså som en rättegång, med både åklagare och advokat, men utan att straff utdöms. Hittills används den möjligheten mycket sällan, möjligen delvis beroende på att det bara är anhöriga, socialtjänst eller socialnämnd som kan ansöka om bevistalan. Åtminstone i Kevin-fallet hade föräldrarna ingen aning om att möjligheten fanns. Och hur ska man veta det utan advokathjälp?

Flera experter anser nu att bevistalan borde vara regel istället för undantag om barn misstänks för grova brott. I en riktig rättegång för vuxna räcker det inte med ett erkännande, det krävs stödbevisning också. Annars skulle många Palmemördare sitta inburade.

Nu ska förundersökningen i alla fall granskas av en vice chefsåklagare som i ett pressmeddelande skriver: “Skälet är att det i medierna kommit fram nya uppgifter om ärendet, vilket gör att det kan finnas anledning att göra en förnyad bedömning. Det är helt enligt våra vanliga rutiner.” Är det bara jag som uppfattar det som att de “vanliga rutinerna” innebär att man reagerar först när media kommer med nya uppgifter? Jag hoppas att jag har fel, för det låter inte särskilt rättssäkert.

Utan de regler som gäller för en rättegång verkar det fritt fram för polis och åklagare att göra som man känner för.

När DN i våras begärde ut förundersökningen om Hovsjömordet och materialet skulle sekretessprövas reagerade juristerna på förhörsmetoderna och ärendet stoppades, eftersom förundersökningen eventuellt skulle återupptas. Materialet överlämnades till chefsåklagaren, som tyckte att förhören var “ovanligt skickliga och väl genomförda”. Och så tillfogade han (min fetning):

“Jag kan, som en liten bisats, säga att jag tror att det hade ett litet terapeutiskt värde också. Det finns en känsla, tycker jag, av att detta var något som var bra för pojken. Om det är så eller inte ligger utanför min kompetens. Men jag får den känslan.”

Nu i september säger samme chefsåklagare att det aldrig var aktuellt med en bevistalan för att pröva polisens utredning, eftersom fallet var ”så uppklarat att det inte behövdes någon bevistalan. Det var också polisens uppfattning.” Och så blir han amatörpsykolog igen och börjar känna:

”Mot slutet anar man också någon form av frid och harmoni hos den här killen. Att det kändes skönt för honom att slutligen berätta. Att de skiljdes som vänner där, han hade en fin och nära relation med förhörsledaren. Det kanske räddade livet på honom, måhända. Annars kanske han inte hade orkat leva vidare.”

Fortfarande idag uttalar sig alltså en överåklagare som amatörpsykolog, fast han själv säger att det ligger utanför hans kompetensområde. Varför? Och vad skulle man tro om någon som sa att en vuxen mordmisstänkt inte behöver någon rättegång, eftersom polis och åklagare redan är eniga om hans skuld? Inte skulle man gissa att han var överåklagare i alla fall.

De sakkunniga DN intervjuat säger något helt annat. En expert på barnförhör betecknar förhören som skolboksexempel på hur falska erkännanden kan växa fram: “Polisen använder tekniker som var hårt kritiserade av forskare redan under 1980-talet.”

Rickard L Sjöberg, som doktorerat på barnvittnesmål, säger att barn är mer påverkbara än vuxna. Då är det inte något positivt om förhörsledaren bygger upp en “fin och nära” vänskapsrelation till barnet, samtidigt som hon försöker påverka berättelsen. Istället ökar risken att få fram felaktiga uppgifter.

“det är djupt problematiskt om polisen sett det som sin uppgift att hjälpa pojken att återuppväcka bortträngda minnen. Frågan om total bortträngning av traumatiska minnen över huvud taget förekommer är kontroversiell. Att många av de metoder som används för att återuppväcka bortträngda minnen riskerar att skapa falska minnen är väl etablerat i forskningen.”

Professor Christianson, känd från bland annat Kevin– och Quickfallen var bollplank även i Hovsjö. Det märks. ”Vi visste ju att kollegorna uppe i Arvika hade haft kontakt med honom (i Kevinfallet)”, säger förhörsledaren. “Vi fick tips om hur vi skulle kunna gå vidare.” Även förundersökningsledaren i Kevinfallet kommenterade Hovsjömordet: ”Polisen har lärt sig av tidigare utredningar där unga misstänks för grova brott: barnen måste få tid att tala om vad som hänt. Om de inte berättar kan de få men för livet. De kan bli levande bomber som bara väntar på att brisera.”

Det har han lärt sig av Christianson, som fortfarande är kursansvarig för rättspsykologi vid Stockholms Universitet – även om hans bok om massmördare dragits in som kurslitteratur.

Jag undrar han fortfarande är lika populär som sakkunnig vid barnförhör.