Aftonbladet skrev entusiastiskt om den stora dagen: “Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. Därmed förenades T-banorna i norr och söder och blev en enda T-bana, Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev därmed nära grannar. ”Sovstädernas” isolering upphör.”

Det var pompa och ståt: På T-Centralen invigde konung Gustaf VI Adolf sammanbindningen av tunnelbanan Slussen-Hötorget genom att klippa bandet framför invigningståget. Till vänster drottning Louise och till höger borgarrådet Helge Berglund. Och jag undrar om det inte är Marianne Höök som kikar fram och oroar sig för hur det går med klippandet. (Mer om det längre ner.)

Fotot ovan av Burnäs, Tore, SvD (CC-BY), via Stockholmskällan. Observera tågets blågula fanor och nummerplåt med dagens datum.

DN hade flera helsidor om ”En av vårt lands största arbetsprestationer”. Dock hade olycksfallen varit många och svåra, fem arbetare omkom under arbetet och flera hade blivit invalidiserade. I synnerhet i slutspurten var tempot hårt uppdrivet.

Vid invigningen gick allt bra. Fast det började med att kungen omedelbart vid ankomsten till den nya stationen lämnade både uppvaktning och drottning för att kolla in och ställa frågor om en originell pelare, sammansatt av flisor. “Gamle kungen” var ju mycket intresserad av arkeologi. (Pelaren visade sig vara hopplockad av gatsten och slaggbitar från Italien och Sverige.) Därefter startade rulltrappan åt fel håll, så att drottningen höll på att stå på öronen. Och kungen hade vissa problem med det blågula bandet han skulle klippa: Först hade ingen någon sax(!), sen visade sig bandet ovanligt knepigt att få av (det ryktas att han fick hjälp av drottningen). Men annars gick allt planenligt.

Och sen åkte kungaparet premiärturen från Centralen till Slussen. Spårvägschefens son som hade lämnat blommor till drottningen fick följa med – lite blyg, men ändå glad i sin finrock.

När invigningstrafiken med tåg var tredje minut upphörde kl 19 hade 70 000 personer passerat Centralens spärrar. En 15-årig blivande bilmekaniker från Döbelnsgatan sammanfattade dagens intryck medan han kammade sin lugg: “Snyggt!” Men gamla fru Hägge tänkte fortsätta att åka buss, hon gillade inte rulltrapporna och tyckte att Centralen var för stor och rörig.

Svenska Dagbladet hade satsat på ett stort specialnummer:

”I detta T-banenummer berättas om hur Stockholm blev Stor-Stockholm och om hur tunnelbanan blev till. .. Här har heller inte glömts idyllen och mystiken i den stockholmska T-banans kakelblanka stationer för mängden av fakta kring det största trafikbygge som Stockholm någonsin gett sig på.”

En av dem som åkte tunnelbana den dagen, för första gången i sitt liv (och möjligen alltså var med på kortet ovan), var Marianne Höök. Journalisten och kåsören, som kallats en av landets vassaste pennor under 50- och 60-talen, beskriver i tidningen en spännande resa där man ”med trenchcoatkragen uppfälld gav visioner av Tredje mannen-mystik” och där ”bleka unga älskande i stationen under Kungsgatan påminde om bristen på uppvärmda samlingsplatser i det kalla Norden”. Och tunnelbanestationen  i Konserthuset var en ”angenäm och spännande plats med osvensk piazzastämning av utomhus inomhus och fräsch doft av frukt och färskt bröd från de sjufalt välsignade butikerna. Det är en trygg och välmående folkhemsdoft.”

Så var det på den tiden. Kanske.

Kuriosa: När T-Centralens uppgång mot Vasagatan byggdes måste man kapa en bit av Hotell Terminus sällskapsrum. Som kompensation fick hotellet ett rum alldeles ovanför T-ingången. Tyvärr hade man vid invigningen ännu inte löst problemet med hur man skulle komma in i rummet utan att förfula huset. Saken låg i hyresnämnden, tills vidare kunde man bara ta sig dit genom att klättra uppför en stege och titta in genom fönstret (som tydligen inte gick att öppna).

Kom man nånsin in? Jag har ju sett fönstret ovanför trappan, men aldrig funderat på vad som döljer sig där bakom…

Bankerna verkar i alla fall ha varit alerta. I T-banenumret står att det på den nya stationen Centralen – förutom alla hjälpsamma SS-vakter(!) – även fanns en bankvärdinna “för resenärernas trevnad”. (Låter nästan lite ekivokt.) 1958 närmade sig tunnelbanan Farsta, från november och tills Farsta centrum var färdigt fanns en provisorisk station mellan Hökarängen och Farsta. När jag läser mer om den hittar jag en bild där man ser att Handelsbanken också hade ett (provisoriskt?) kontor där. På bilden syns stationen (som var blå och såg ut som en dansbana) och bankkontoret (som såg ut som en  pressbyråkiosk). Det la jag aldrig märke till på den tiden.

För nu träder jag in i historien!  😃 Vi flyttade till Farsta 1958, men jag fortsatte i min gamla skolan och åkte tunnelbana varje dag, de första åren med den kära gamla matarbussen 185 sista biten från dansbane-stationen. Ibland kom mamma och mötte mig med barnvagn och småsyskon. Här står jag med gummistövlar och gympapåse och har omedelbart lagt beslag på mammas tidning. Gillade att läsa redan då.

I SvDs specialnumret fanns förstås massor av T-banemärkta annonser.  Jag saxar några:

“Pålitligheten själv”… 😏 Del av annons för Kohlswa, som levererat tunnelbanans koppel i samarbete med AEG.

Meeths: Överdelen av en helsidesannons med  tjusiga modeteckningar

Världen var liten  på den tiden… Ströms shop i själva T-banestationen hade alltså öppet varje dag ända till klockan 10 på kvällen!

Och så kära gamla Ålle, som hoppas på ”mindre irritation och mera fritid” nu när tunnelbanan kommit. Och i överdelen av en stor annons visar upp sin klocka, som jag just nu ser 2017 vann Stadsmuseets årliga tävling ”Lysande skylt”.

”Åhléns tidkula lyser sedan nyårsafton 1942 upp Skanstull. Den drar blickarna till sig med lysande urtavlor och en neonröd 4,5 meter bred ljusring, toppad med en dalahäst. I december fyller tidkulan 75 år.”

Still going strong, tror jag det kallas.