Bland Stockholms vedtravar 2: Mest vardag

Bild från SvD

I skuggan av krigstidens vedtravar fortsatte det vanliga livet. Under rubriken “Stockholm rustar sig för vintern” skriver SvD: ”För den oinvigde te sig de väldiga vedtravarna på öppna platser i Stockholm synnerligen lovande med hänsyn till vinterns behov. Men hur är det  verkligheten?” Frågetecknet stod framför allt för kol- och kokstillförseln.

En kåsör på höstpromenad konstaterar att Strandvägen har fått en sol- och en skuggsida även mitt på dagen. Det är vedtravarna som marscherat upp i täta led. Någon glädje av utsikten har knappast de boende, ty  “kajen är en av Stockholms mest belamrade, Norr Mälarstrands icke undantagen”. Ändå kan kåsören “inte erinra sig några klagomål från strandvägsbon, men han bör vid det här laget vara åtskilligt härdad. Vedtravar är ju i hög grad något, som vi se med blida ögon.”

Så här såg det ut på Strandvägen fredsdagen, den 7 maj 1945: Glada flaggviftande folkmassor – och vedtravar.

Strandvägen på fredsdagen 1945, Aftonbladet (CC-BY) via Stockholmskällan

Bild från DN

En anledning till det stora tålamodet med vedhögarna var förstås att de, liksom “de anskrämliga luftskyddsanordningarna” ändå var tillfälliga.

Så verkade inte vara fallet för den trångbodda utlänningskommissionens “ämbetsbarack”, som i november 44 börjat uppföras vid Riddarholmskyrkan – trots att stadens myndigheter sagt nej, och utan att regeringen hade givit några garantier för att den skulle bli kortlivad. Några dagar efter (och på grund av?) de upprörda artiklarna avbröts bygget och baracken skulle (troligen) flyttas till kajen söder om gamla riksdagshuset.

Under rubriken “Kvällspromenad kring Rålambshof” beskrivs hur sågarnas ritsch-ratsch hörs dag och natt – ända fram till midnatt: “På Norr Mälarstrand ser man flinka händer lossa den kapade veden från de gummihjulade kärrorna och stapla den till nya vedkolonner… Råttorna har ökat oroväckande och kilar mellan vedtravarna, feta och välgödda av allt vi lagrat i källare och visthusbodar.”

Bild från SvD: Vedkapning vid Norr Mälarstrand 1945

Även vid Ålstensvillorna “sjungo” kapmaskinerna: “Mot alla radhus lutar sig en eller flera vedtravar, statsministerns inte undantagen. De sista stränga vintrarna ha gjort förstadsborna livligt intresserade av vedproblemet.” En snickare med hemgjord maskin berättar att det är massaved som sågats till pannorna i stan och nu kapas för att få plats i villapannorna. “En väldigt trevlig omväxling till snickeriet, nu när folk inte reparerar tillnärmelsevis så mycket som under goda år, och möbelbeställningarna har blivit sällsynta.” En byggmästare intill har en dyrbarare kapmaskin, för ”byggnadsbranschen går ju inget vidare just nu.” Vid den bortesta villan sitter husmor själv och kastar ner veden i källaren. Och det gör hon gärna, när hon tänkte på hur kallt det varit förra året.

Portvakterna och deras fruar hade ett väldigt extraarbete med att så snabbt som möjligt hiva ner all denna ved genom källargluggarna så fort den levererades. Ibland var frun fin- och pälsklädd, kanske just på väg till bio, när vedlasset kom. Och då var det bara att hugga i.

Inte bara till vardags, utan även till fest fanns veden där. Till exempel vid doktorspromotion i Uppsala.

Bild från DN: De kungliga tåga in i universitet aula.

Under rubriken ”Kungligt handslag höjdpunkten” rapporterar DN:

“Kanonsaluten dånade över Uppsala, solen sken och vintervinden ven över tio blänkande nya hedershattar på universitetets höga trappa, hymnerna stego mot domkyrkans valv, latinet klingade under aulans kupol, studentungdomen slog ut i en väldig vårlig vitsippsbacke kring gamle kungens fötter, och guldet glänste i kransbandens äresord till den man som för fyra hundra år sedan gav Sverige på svenskt språk den bok som ”kallar till en kamp utan dagtingan och stillestånd mot orättfärdighet, lögn och själviskhet”. “
(För den som är lika obildad som jag: Långt ner i artikeln framgår att man syftar på Sveriges förste lutherske ärkebiskop Laurentius Petri och den bibelöversättning som utkom 1541.)

Mycket högtidligare än så blir det inte. Och mitt i detta alltså ”de väldiga vedtravar som flankera universitetsentrén som en påminnelse om att också Uppsala ligger i isolerings-Sverige ”.

Plötsligt ser jag att artikeln är signerad ”Bang”, dvs Barbro Alving, en av Sveriges mest inflytelserika journalister, speciellt genom sina stilbildande reportage från världens oroshärdar. 1941 hade hon redan hunnit rapportera från spanska inbördeskriget (1936), och finska vinterkriget (39). Och så hem till detta… Omväxlande yrke, journalistens.

Krig och kris eller inte – ordning och reda skulle det ändå vara. En möjlig skröna berättar att en man som byggde ett tillfälligt skyddstak för att  snygga upp sin vedtrave fick böter för att han inte sökt byggnadslov. Under “Dagens debatt” förklarar ”Vedkontrollant” varför man INTE bör täcka veden (vilket många alltså ville): Papptäckning blåser sönder eller trampas sönder av lekande barn, och så rinner regnet ner på enstaka ställen och förstör veden.

Och så beslöts att vedtrave på över 5 kbm skulle deklareras, om den inte var “avsedd att användas för hushållsförbrukning”.

Vedtravarna ställde till besvär av mångahanda slag. 1942 meddelar Namn o Nytts specialkorrespont för nedre o övre Östermalm att det på Strandvägen ligger över en halv mil vedtravar. På Narvavägen var de bara tre km, men ändå “höra de trafikfällor som bildats på Narvavägen genom vedlagren till stans effektivaste.” Och på Kungsholmens folkskola inkräktar vedtravarna på utrymmet på skolgården, och kan bli en farlig lekplats.

1944 anordnades på försök kommunal (gratis)dans på Medborgarplatsen. Den avbröts och ställdes in tills vidare – det blev för bråkigt, säger myndigheterna. Söderborna tycker att de förtjänar en ny chans och säger att dansbanan var för liten och att högtalarna inte hördes. Och så ville man ha bort vedtravarna, så att publiken får plats att ta sig från banan.

Men när en av läktarna på Stadshagens IP utdömdes kunde man ialla fall använda bänkar och vedtravar att stå på för att se bättre.

Gäster till huvudstaden reagerade också, om än på olika sätt. En skolklass från Lunnevads folkhögskola tillfrågades vad de tyckte om Stockholm och en flicka svarade att de inte hunnit se så mycket än: “Vi gick av vid Södra station, tog en genväg till vandrarhemmet och höll på att gå vilse bland vedtravarna”.

När franska journalister 1945 varit på besök i Sverige skrevs den största och mest entusiastiska artikeln av Georges Huisman i France au Combat under titeln: ”Sverige Schlaraffenlandet”. Han hade åkt landet runt med flygmaskin, tåg och båt och gillade flygplanets svenska exportöl, att poliserna ser ut som generaler, komfortabla bilar, den demokratiska andan, att (statsministern) Per Albin bor i en liten förstadsvilla, den svenska artigheten och de billiga restaurangpriserna. Till och med ”vedtravarna överallt” omfattar han med entusiasm.

Till sist en stockholmsbild av Per Anders Fogelström: I sin självbiografiska ”Hem, till sist”, beskriver  sina olika hem, däribland på Västmannagatan:

”Huset som vi bodde i, 71-an, hade en glupande portgång in mot gården – som under krigsåren var fylld av vedtravar. I eller under veden bodde välgödda råttor som skubbade mellan travarna och soptunnorna till ovana besökares förskräckelse. Men lägenheten vi hade, över gården, var bra och utrymmena betydligt bättre än dem vi haft på Bondegatan. Och även om det inte fanns badrum så var ändå toaletten placerad inne i bostaden.”

Så var det på den tiden.

6 reaktioner på ”Bland Stockholms vedtravar 2: Mest vardag

  1. Jag tänkte det genom hela inlägget. Tänk vad samhället har förändrats i vårt land. Vi har fått ett välstånd som de för hundra år sedan när första världskriget slutade inte ens kunde fantisera om! Bara tanken att båda mina föräldrar föddes under första världskriget och upplevde andra världskriget inpå knutarna som ungdomar. Rädsla, fattigdom osv… och så vi hundra år senare lever i sådant välstånd, gemene man kan förflytta sig långt och snabbt, internet gör att vi kan ha kontakt med varandra oavsett var i världen vi befinner oss, i stort sett osv. Svindlande tankar!

    Gilla

    1. På Nordiska muséet hade de en monter med redskap och bilder från den tiden man jobbade i skogen med häst och vagn eller släde. Maken: ”De hade kunnat sätta dit mig också.” Han kände igen alltihop…

      Gilla

        1. Min mans pappa slängde ut konstgödseln för hand, och hans morfar kunde tröska med slaga. Själv var jag bara stadsfröken. Men minns ändå att vi åkte hölass hos mormor o morfar strax utanför Pite.

          Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.