När man är nr 43 i telefonkön kvällen före midsommarafton tar det ungefär trekvart att komma fram till sköterskan. Sen blir det ny väntan.

Jag talade om att jag nu inte såg någonting alls på mitt välfungerande öga och efter några frågor fick jag vänta medan sköterskan sökte en ögonspecialist.

Vid det här laget hade jag lite kramp i handen av att hålla i telefonen, men hon lugnade mig med att om samtalet skulle brytas skulle de ringa upp igen. Till slut fick jag ändå lägga på för att bli uppringd av en sköterska, som gav mig en akuttid morgonen efter, trots att det var midsommarafton. Och ja, jag frågade vad som hände om vi åkte in direkt: Då får ni vänta tills de öppnar, och den vanliga akuten hänvisar bara till ögon. Vi väntade hellre hemma, till min egen förvåning sov jag till och med.

Vi var vi där i god tid och jag blev genast undersökt av en undersköterska, som höll upp en tavla med enstaka JÄTTEbokstäver framför min näsa. När jag sa: ”Du, jag ser varken tavlan eller dig” hörde jag honom förskräckt viska till den mera rutinerade sköterskan att han inte visste vad han skulle skriva. Det kändes liite ängsligt, men hon viftade med handen framför mig – och längst ut till höger skymtade något i dimman. ”Skriv HR – handrörelse” sa hon lugnt.

Efter förberedande dropp blev jag grundligt undersökt av en ögonläkare, som förklarade att det är svårt att se pga den kraftiga blödningen, möjligen kan det vara hål i näthinnan som kan behöva opereras. Fast det var visst svårt att operera också, med så mycket blod i vägen.

Han ville därför att en kirurg också skulle undersöka, men han höll på att operera. Under den långa väntetiden fick jag lägesrapporter från läkaren: Nu har jag fått tag i honom och bett honom ringa. Nu är operationen snart klar. Omtänksamt och lugnande.

Slutresultatet blev att jag på samma dag förutom förberedande koll av undersköterskan blivit undersökt av en ögonläkare och en kirurg medan ytterligare en kirurg gav synpunkter. Två gånger samma dag blev jag bedövad och lyst i ögonen samt kollad med ultraljud, en gång undersökt med lins på ögat. Jag kände mig genomlyst, kan man säga.

Sen förklarade ögonläkaren noggrant för mig vad som hänt i ögat, och att det inte verkade vara något hål. Det tackade jag för, blir alltid lugnare av att veta vad som gäller. Jag blev hemskickad med rekommendation att ta det lugnt, inte träna, inte ligga platt utan sova uppallad. Och så komma tillbaka på den återbesökstid jag redan fått. Fast om den svarta skuggan dök upp var det bråttom.

På återbesöket några dagar senare hade det blivit liiite bättre, jag tyckte mig börja skymta föremål i dimman, åtminstone där det virvlande spindelnätet tillfälligtvis lättade. Ytterligare en ögonläkare undersökte lika noggrant som tidigare, tittade på mig och sa: ”Det ser bra ut. Men nu släpper vi dig inte innan du blivit riktigt bra.” Tyvärr måste vi åka tillbaks till Stockholm, eftersom maken skulle till ögonläkaren(!) där. Då skrev hon remiss till St Eriks och gav mig en utskrift (om utifall att..). Där ser jag dessutom att det jag har är glaskroppsblödning.

Sammantaget: När jag nu råkat ut för den krämpa jag är räddast för kände jag mig ändå lugn, och det berodde på det vänliga bemötandet, de noggranna undersökningarna och att jag fick ordentlig information, både varför jag måste vänta, i telefon och i väntrum, och om vad som hänt, vad det innebär, vad jag ska tänka på, etc. Precis som jag vill ha det. 🙂 Och det gällde alla jag kom i kontakt med.

Den goda nyheten är att mitt svaga öga inte övergick till flimmer, som jag varit så rädd för, utan faktiskt orkade vara igång hela dagen, vilket känns tryggt. Även om det inte funkar bra att läsa med är jag ändå inte blind. Det finns hopp om att jag skulle klara mig hyfsat med bara dåliga ögat – med tillräckligt stor stil, fingrarna hittar ju tangenterna, ska kolla hur man kan öka kontrasten. Och äntligen blev det av att skaffa skaffa ”sy- och läslupp med belysning”, det kan man hur som helst behöva på gamla dar…

Viss nervositet uppstod när diset ett tag verkade lägra sig även över vänsterögat. Men när jag höll för högern var det borta. Det verkar som om det starka ögat försöker ta över, trots att det inte kan. Det positiva med det är att jag verkar ha viss samsyn i alla fall.

Och så blir jag lite rörd, för det påminner om min mamma, som aldrig kunde vila och låta sig omhändertas, hur väl hon än behövde det.

Nu återstår kollen i Stockholm. Och förhoppningsvis tillfrisknande.

Just nu, nästan tre veckor sen det började, kan jag se omgivningen mellan de flygande dimbankarna – svårt att avgöra hur tydligt. Men det svaga ögat tuffar på och gör tappert så gott det kan. Ett sant föredöme för oss alla! 😉

Fast jag längtar efter att se tillräckligt bra för att kunna måla naglar och ögonfransar (min enda flärd), det gör jag!