Det har länge diskuterats vad som egentligen skiljer människan från schimpansen. Vi är ju båda flockdjur och lika nära släkt med varandra som hästar och zebror.

Enligt senare års forskning hänger det ihop med den för människan speciella ”vi-känsla”, som gjort att vi kunnat samarbeta för att bygga katedraler och smarta telefoner. Samt skapa kärnvapen och orsaka klimatkatastrof , vilket nu utgör hot mot både oss själva och vår planet. Men det är också ”vi:et” som ger hopp om att vi ska kunna överleva, skriver psykologen Tor Wennerberg i en artikel.

Den amerikanske psykologen Michael Tomasello har gjort ett antal experiment. I ett fick en schimpans välja mellan två uppochnervända hinkar, varav den ena innehöll god mat. När experimentledaren hjälpsamt pekade ut rätt hink förstod inte apan. Om han däremot låtsades vilja ta den ena hinken insåg schimpansen genast att maten måste finnas där – och försökte komma åt den först. Ett ettårigt barn däremot förstod omedelbart den vuxnes hjälpsamma gest mot rätt hink.

Schimpanser förstår orsak och verkan och kan därför lösa komplicerade problem. Men deras sociala intelligens är utvecklad för konkurrens: De använder den för att förstå och agera på hur deras medtävlare tänker i kampen om status, mat och sex.

Man tror att det var för ungefär två miljoner år sen som de tidiga människorna blev beroende av varandra för att överleva. Ekologiska förändringar gjorde att tillgången på frukt minskade, och de tvingades samarbeta för att få tag på mer svåråtkomlig föda.

De som klarade sig bäst i den nya situationen – och alltså fick möjlighet att föra sina gener vidare – var de som kunde se andras perspektiv, som var hjälpsamma och hyfsat osjälviska, och därför valdes till samarbetspartners.

Skillnaden människa-apa blir tydlig i ett annat experiment, där två schimpanser för att komma åt mat måste samarbeta genom att dra i varsin pinne och öppna en lucka. Men om de lyckades med det la den dominanta schimpansen oftast beslag på all mat för egen del, och nästa gång var den underordnade schimpansen inte längre intresserad av att hjälpa till. Vilket man kan begripa.

När treåriga barn gjorde motsvarande experiment delade de rättvist på belöningen, och båda var starkt motiverade att fortsätta samarbetet. Samma skillnad märktes när schimpanser och barn fick välja mellan att skaffa mat ensam eller genom samarbete med någon annan: aporna valde oftast att agera ensamma, medan barn föredrog samarbete.

Den mänskliga sortens vi-tänkande kräver att individer inte bara förstår att andra också tror och tänker, utan även att de kan tro fel. Det klarar barn redan från ett års ålder.

I ett experiment placerade testledaren en leksak under en av tre upponervända muggar och gick sedan ut ur rummet. Någon annan kom in, flyttade leksaken till en annan mugg och gick ut. När experimentledaren kom tillbaka förstod ettåriga barn att han fortfarande trodde att leksaken var på det ställe där han lagt den – han var ju inte där när den flyttades. Barn under ett år och schimpanser var däremot övertygade om att han visste allt de visste, och alltså skulle leta på rätt ställe.

Den avgörande skillnaden är att schimpanser inte drar slutsatser om vad andra tänker om vad de själva tänker, de utvärderar inte sig själva utifrån den andres eller gruppens perspektiv. Och människan är ensam om sin extrema känslighet för och starka reaktion mot fuskare och gratisätare (”cheater-detection”). Det är därför vi är så oerhört medvetna om hur vi uppfattas av andra. Så tänker inte de stora aporna.

Vi människor kan veta saker tillsammans, samtidigt som vi båda vet att vi har detta gemensamma vetande (”jag vet att du vet att jag vet”): Vi skapar ett ”vi”, och vägledda av detta ”vi” kan vi koordinera vårt handlande för gemensam framgång.

Eller undergång: Vår kärnvapenarsenal kan förinta allt liv på planeten, och vår användning av fossila bränslen riskerar att rasera de ekologiska förutsättningarna för organiserat mänskligt liv. Artikeln avslutas:

Och samtidigt är det till detta ”vi” och förmågan att känna skuld över våra handlingar, som det enda befintliga hoppet står att vi, genom nya former av samarbete, ska kunna överleva som art.