Tänker ofta på hur bra jag har det. Läser och hör om mångas måsten och konflikter, speciellt i samband med storhelger. Själv verkar jag ha lyckats ordna det för mig, så att jag har det precis som jag vill.

När jag var barn har jag vaga minnen av att vi träffade släktingar, och att det var kul med kusiner och sånt. Det hände att vi ungar sov under stora bordet i vårt enda rum, så jag antar att hela familjer övernattade i vår etta. Som vuxen kan jag undra hur det gick till. Och hur det var för min mamma som hade ansvaret för att allt skulle funka. För oss ungar var det jättemysigt att somna till de vuxnas allt avlägsnare röster.

Som vuxen firade jag jul hos föräldrarna, senare vartannat år hos svärföräldrarna. Ganska snart efter att vi fått första barnet skaffade vi lantställe i Dalarna, med riktiga julkortsvintrar: vit snö och blå himmel. Och så brasa och färsk julgran på det. Vi hade båda stressiga jobb, så det var toppen att bara lata sig, med böcker, pussel och sån mat vi alla gillade. Det här var dessutom före mobilernas tid – min man hade visserligen en tidig, väskstor variant (för jobbet), men den fick bo i bilen. Julklappar köpte vi bara till barnen. När de blev större fick de välja var vi skulle vara, och båda föredrog (precis som vi) jul på landet framför att fira med kusiner och morföräldrar i stan: ”Annars blir det ju ingen riktig jul!”

På gamla dar och i äktenskap nr 2 fortsätter det (sen 20 år) lika avspänt: Vi köper julklappar till alla barnbarn och firar jul ensamma eller med barnbarn, på (nuvarande) land eller hemma, som det faller sig. I år firade vi först lilljul med tillresta barn och barnbarn, som sen åkte vidare till sin far/morfar (på vårt gamla land), medan vi var hos andra barn och barnbarn. Allt jättetrevligt.

MEN SÅ: Just när jag sitter där och känner mig ganska trygg – möjligen rentav liiite självbelåten över hur bra jag ordnat det för mig – så händer det.

När vi träffar makens barnbarn är ibland hans X (deras mormor) med. Nära 30 år efter skilsmässan är hon fortfarande snorkig mot honom, när han artigt försöker prata med alla i sällskapet, alltså även henne. Trist, har jag tyckt, men eftersom jag kom in i bilden senare, så har jag inte känt att det har med mig att göra. För att inte förstöra stämningen för övriga närvarande, som vi tycker mycket om, har jag uppfört mig vänligt även mot henne. Jag kan ju ändå inte uppfostra någon som är (ännu) äldre än jag själv, har jag resonerat.

Men i julas ballade det ur: Kvällen började med att Xet översvallande tackade mig för att jag tar hand om hennes fd, så att hon slipper, för det är så härligt att vara av med honom. Det kändes lite – märkligt, men jag försökte med att glatt (och ärligt!) svara: ”Va bra, för då är alla nöjda. Själv är jag jättenöjd, för vi har skitkul ihop!” Hon fortsatte (förtroligt?): ”Det blir ju så, efter en skilsmässa”, och jag svarade oförstående: ”Inte för mig, jag har inget otalt med mitt ex. ?” Lite senare: ”Visst är det härligt att vi kan prata om det här?” Det tror jag inte jag svarade på, för jag förstod faktiskt inte vad hon menade.

Strax före middagen kom så smällen: Vi tre stod tillsammans och när min man tilltalade Xet var hon snäsigare än vanligt. I sina försök att hitta samtalsämnen pratade han om det lantställe de hade tillsammans i många år. Efter att ha avspisat honom ovanligt aggressivt avslutade hon med ett ilsket: ”DU får inte prata om landet! För det är MITT!” Och så tittade hon på mig(?) med ett märkligt (upprymt?) grin. Min man gick därifrån och jag sa förbryllat: ”Jag förstår inte alls hur du tänker. Då skulle ju jag inte få prata om vårt land, där mitt ex numera bor? Nä, jag förstår inte alls hur du tänker.” Sen gick jag därifrån, satte mig mittemot min man och försökte vara trevlig medan vi åt middag. Min man var tyst och nedstämd och vi bröt upp ganska tidigt.

Och inom mig växte ett allt starkare obehag fram: ”Varför känns det så här? Vad tusan var det som hände?”

Jag lagar ju inte mat, men när det gäller att hantera subtila signaler har jag ett recept, så det följde jag.

När kvällens intryck sjunkit in började vi tillsammans fundera, tolka repliker, tonfall, kroppsspråk etc. Hos min man väckte Xets agerande förstås ovälkomna minnen från den gamla onda tiden, som han sen länge lämnat bakom sig. Men vad var det som kändes så kladdigt obehagligt för mig?

Jag funderade på varifrån jag tyckte mig känna igen kroppsspråk och ansiktsuttryck när Xet tittade på mig efter att ha levererat käftsmällen. Och insåg att det var från ett mobbningsprogram på TV: Efter en särskilt taskig replik tittar mobbningsledaren med ett triumferande leende på sina kringstående anhängare: ”Nu fick jag honom all!t!”

Det verkar alltså som om vår medgäst har fått för sig att det är OK för mig att hon mobbar min man! Att vi rentav har någon sorts sjukt systerskap i detta. Obehaglig tanke.

Nästa fråga: ”Hur FAN kan hon tro det? Speciellt som jag samma kväll talat om hur nöjd jag är?”

Plats för djup självrannsakan. Jag frågade maken, funderade: ”Kan jag ha skojat opassande?” Det händer att jag gör, och vi skojmobbar ju gärna varann, men oftast i enrum och ABSOLUT aldrig i närvaro av någon illasinnad.

Den enda förklaring vi kan komma på: Jag har varit för vänlig.

Sista frågan: ”Hur gör vi nu då?”

Vi har en plan inför framtiden, så nu återstår bara att tala om för våra värdar att om vi verkat konstiga har det absolut inte något med dem att göra. Och – framför allt! – att detta inte heller framöver har något med dem att göra. De ska exempelvis inte behöva tänka på att inte bjuda oss samtidigt.

För vi hanterar det själva: För att undvika framtida missförstånd kommer jag att vara mindre översvallande vänlig mot vederbörande (men fortfarande artig!). Och så ser jag till att vi aldrig mer hamnar på tu man hand.

Fast om maken framöver utestängs ur middagssamtalet kommer jag omedelbart att JÄTTEVÄNLIGT hämta tillbaks honom. Bara för att jävlas… MOHAHA! 😈

Har ni några recept att dela med er av?