Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Det började med en seminarierubrik som vässades för att locka många deltagare, fortsatte med svensk radio och TVs ruggiga bild och rubrik samt gick flera varv i främst USA och Ryssland – alltmedan budskapet blev alltmera skruvat. Och alltihop gjordes för att med hjälp av upprörande rubriker locka alltflera deltagare/lyssnare/tittare/klick.

Det rör sig alltså om en typisk “factoid”, enligt Merriam-Webster Dictionary: “an invented fact believed to be true because it appears in print“. (Ett påhittat faktum man tror är sant eftersom det är tryckt.) Har påståendet sedan upprepats tillräckligt många gånger uppfattas det som en bekräftelse på att det ÄR sant.

Magnus Söderlund är professor i företagsekonomi på Handelshögskolan, med forskningsområde konsumentbeteende. I september höll han ett seminarium med den provocerande rubriken ”Kan du tänka dig att äta människokött?” I en P1-intervju samma dag förtydligade professorn att det förstås inte är realistiskt, ens på lång sikt. Det han frågat seminariedeltagarna var vad de skulle kunna tänka sig att äta om klimatkrisen tvingade fram förändrade matvanor: myror? larver? katter? människor? Var går äckelgränsen? Två och en halv miljard människor äter exempelvis insekter – dock inte i västvärlden. Varför?

Sen agerade TV4: I ”Efter Fem” stod programledaren framför en jätteskärm med rubriken ”Människokött ett alternativ för att rädda klimatet”, utan frågetecken och med en bakgrundsbild av kapade människoarmar uppträdda på blodiga gafflar. (Jag var tvungen att kolla om det var sant. Det var det. Klippet ligger kvar.)

Här på Youtube (med hundratals rasande svenska kommentarer om hur GRÄSLIGT detta är):

Svenska extremhögersajter nappade omedelbart: Fria Tider skrev: Förslaget i TV4: Äta människor för att ”rädda klimatet”, Samhällsnytt: Stockholmsforskare vill väcka idén att äta människor för att rädda klimatet.

Redan nästa dag dök nyheten upp i USA, där (Trump-nära) Epoch Times skrev: ”Swedish Researcher Advocates Eating Human Flesh to Combat Climate Change Food Shortages”, med inledningen: ”Klimatalarmismen har tagit en makaber vändning, som ser ut som satir, men inte är det. Det hände i Sverige.” (Visst påminns man om Trumps: ”What happened last night in Sweden? Sweden!”) Sen påstår man att professorn sagt att det nog går att få människor att äta människokött om man börjar med att övertala dem att bara smaka. Och ”I svenska artiklar om den nya debatten introduceras termen “mannisko-kotts branschen”.”

Nu låter det alltså som om det i Sverige pågår en livlig debatt om kannibalism och hur den ska organiseras. Artikeln är dessutom skriven av en ”Swedish-American writer”, som alltså borde vara väl insatt i svenska förhållanden. Väl? Fast när jag kollar visar det sig att Celia Farber aldrig varit yrkesverksam i Sverige: Hon föddes i New York, flyttade som elvaåring med sin mamma till Sverige och bodde där i åtta år innan hon 1984 återvände till New York.

Dagen efter har nyheten nått Ryssland, där den statliga propagandakanalen Sputnik påstår att Söderlund hävdar att konsumtion av människokött är en viktig fråga när det kommer till hållbarhet och klimatet. (Vilket han alltså aldrig har sagt.)

I USA skriver (Trump-nära) Breitbart om den svenske professorn som (enligt dem) föreslår att man ska bekämpa klimatförändringar genom att ”äta människor efter att de dött” (Tack för det sista, åtminstone!). Artikeln illustreras av en skärmdump av TV4s blodiga bakgrundsbild och retweetas raskt av president Trump, med bild och allt.

I amerikanska artiklar påpekas att även andra ”liberala ateister” än de svenska vill ta bort tabut mot att äta människokött. Som tur är kan ”konservativa attityder” göra det svårt att övertyga allmänheten, till och med den svenska.

I Ryssland blir det hela ett tydligt exempel på västlig liberalisms moraliska förfall i allmänhet, och Sveriges i synnerhet. Kan det bli värre än kannibalism? Det skulle i så fall vara ett inslag av rasism: Efter att historien valsat runt i ryska medier ett tag tillägger nyhetsbyrån Rossija Segodnja (som äger Sputnik) att den svenske professorns lösning skulle vara att låta de fattigaste afrikanerna äta varandra, så att klimatet kan återgå till det kyliga svenska.

Som i all effektiv propaganda finns alltså från början ett korn av sanning, som i förvriden form väcker starka känslor hos mottagarna – och som bekräftar det man vill tro på: Här verkar det finnas morbida bevis på det gränslösa svenska moraliska förfallet och onda ateisters illvilliga planer på kannibalism. Det blir dessutom tydligt vilka galna idéer de hysteriska klimataktivisterna har.

När många olika kanaler trycker ut samma budskap verkar det mera trovärdigt. Även om vi inte läst texten har vi sett rubrikerna skymta förbi, så när de dyker upp igen uppfattar vi det som en bekräftelse – speciellt om de väcker starka känslor. Som exempelvis kannibalism.

Riktigt illa blir det först om ”riktiga” journalister hänger på, istället för att försöka hejda förloppet.
När TV4 såg reaktionerna kunde man exempelvis ha gjort en utskrift av vad som egentligen sas i intervjun, på svenska och engelska, och publicerat det tillsammans med klippet. Då hade det åtminstone funnits någon källa att återvända till, för den som faktiskt ville kolla fakta. Nu står det fortfarande på TV4-sidan att seminariet handlade om ”möjligheten att äta människokött – för att rädda klimatet”.

Amerikanska Snopes jobbar med att kolla fakta: De ifrågasätter ett yttrande, kollar om det verkar vara: Sant/ Falskt/ Blandat, samt redogör för hur de kommit fram till den slutsatsen. När de granskade den svenska kannibalismen fixade de en översättning av TV4-inslaget för att veta vad professorn egentligen sa. Dessutom intervjuade de honom själv.

Deras utslag blir ”Blandat”: Eftersom det inte gått att få fram någon inspelning från själva seminariet kan de ju inte garantera EXAKT vad han sa där. (Om de får veta det återkommer de). Däremot fastslår de att han INTE i TV4-intervjun förespråkade kannibalism som en lösning på klimatkrisen.

Och när jag ser professorns formuleringar i intervjuerna känner jag igen ”kulturkrocken” mellan forskare och media. När jag jobbade på forskningsinstitutets marknadsavdelning och vi föreslog enkla och slagkraftiga (fast aldrig lögnaktiga!) formuleringar till rubriker och broschyrer blev svaret oftast en variant på ”Nja, man kan ändå inte helt utesluta”… osv

I mejl till Snopes tror professorn att de som spridit kannibalryktet inte tycker att klimatproblemen ska tas på allvar, och här tagit tillfället i akt att visa att klimataktivister har helt galna idéer – ”som att vi skulle äta upp varann”. Han tillfogar:

Just for the record: I do not want to eat human meat, I do not want to be eaten, I do not think that eating humans influences the climate, I am not an activist,

I am just a researcher who thinks that it must be possible to ask questions about also the dark sides of what we humans do and do not do.