Vi VET ju precis hur vi borde (och inte borde) göra – men…

För något år sen var vi och hälsade på en kompis som efter köande fått flytta in med sin man på ett mycket exklusivt boende – jag tror det var seniorboende, för såvitt jag vet är de fortfarande pigga, om än 70+. Det var fina lägenheter, vackra lokaler, flerrättsmiddagar, många möjliga aktiviteter – och man skulle få bo kvar även om man själv eller partnern blev skruttig. Jag kände mig inte fullt lika exklusiv som boendet, men det var först när vi såg gympasalen som jag instinktivt ville fly. Gympasalar – BLÄH!

Jag vet hur viktigt det är att vi rör på oss, märker till och med att humöret blir bättre av det. Som barn hoppade jag både hage och hopprep (ibland dubbelhopp!), bollade tvåboll, slog kullerbytta och stod på händer mot husväggen. Jag var t o m med och spelade brännboll på gräsmattan bakom huset, fast vi egentligen inte fick det. (Möjligen därför?) Inte har jag några obehagliga minnen från gympan på lågstadiet heller, när jag gick i den gamla röda träskolan från början av 1900-talet.



I mellan- och högstadiet däremot var leken slut… I den nybyggda moderna Nytorpsskolan fanns ingen gymnastiksal och jag har traumatiska minnen från den fruktansvärda aulan, där vi tvingades (försöka) ta oss över bockar och plintar. Strax innan jag gav upp och började smita från gympan gjorde jag mitt livs enda försök att hjula. ALLA(?) som köade utanför klassrummen hela vägen upp skrattade så att det ekade.

Sen dess har jag omsorgsfullt undvikit allt som verkar gympasal. Men i coronatider träffade jag på Sofia i morronprogrammet, och nu tränar jag varje dag med henne: hemma framför TVn, utan läskiga redskap eller tuffa krav. ”Gör som det känns lagom, lite är bättre än inget”, säger Sofia vänligt, och: ”Det här var jobbigt, jag försöker tänka på nåt annat. Nä, det gick inget vidare 😜.” Nästan lite – lekfullt.

Äta nyttigt bör man förstås också. Media kryllar av kost- och bantningsråd (även om de blandas med recept på smarriga efterrätter). Jag är väldigt förtjust i frukt och grönsaker, men skulle inte klara av att trycka i mig den mögelfärgade röra man ibland mixar fram, tydligen för att den som inte gillar det nyttiga gröna ändå snabbt ska få i sig det. Tänk sen att tvinga sig till det varje dag. Resten av sitt liv, om det ska vara nån vits med det.

På något sätt påminner det mig om när jag tänkte läsa in mig på historia: EN gammal skolbok borde jag orka med, som sammanfattar alltihop. Jag kom aldrig igenom den. Men jag läser med förtjusning berättelser om olika människoöden i olika tider.

Numera vet alla att vi inte ska röka. Egentligen hade man redan i Nazi-Tyskland upptäckt att rökning var skadligt, men det dröjde ända till 1971 innan forskningsresultaten slog igenom i medierna. I gamla filmer röker man omåttligt, och i verkligheten ställde läkare upp i cigarettannonser. Mamma började röka när hon var 19 år, för att se lite tuff och avspänd ut när hon väntade på att bli uppbjuden på dansen. Resten av livet försökte hon sluta… Själv började jag aldrig, men det var inte av förnuftsskäl, utan för att ”alla andra” redan rökte och jag inte ville verka pinsamt ovan. Ändå hade jag faktiskt hållit föredrag om rökningens farligheter, så visste gjorde jag.

Särskilt när det gäller yngre människor, som tror att döden är mycket avlägsen (närmast oviss), vore det nog effektivare att istället för dödliga sjukdomar varna för att rökning gör en oattraktiv: andedräkt och kläder luktar illa, tänderna missfärgas, rynkorna kommer tidigare och blir fler, etc.

När jag först hörde talas om Black Friday trodde jag att det var ytterligare nån sorts Halloween som dykt upp, nu vet jag att det handlar om STOR-REA – alltså sånt vi ombetts undvika i coronatider med ökande smitta. Det verkar gå så där. I DN läser jag:

Inte ens om döden själv skred runt på den lokala butiken, och med sin lie svepte bort var femte reakund, skulle vi avstå från chansen att köpa ett stormkök till 29 procents rabatt.

En av kunderna i köpcenterträngseln säger: ”Visst är man rädd, men man måste ju handla en del före jul.” Andra trodde att alla andra skulle stanna hemma, ”så då kunde ju JAG”…

Där har jag inga idéer om hur man skulle kunna göra för att nå fram.

3 reaktioner på ”Vi VET ju precis hur vi borde (och inte borde) göra – men…

  1. Precis som du skriver så vet man ju vad man ska och inte ska egentligen. Jag har också sett Sofia på tv och tycker hon har bra rörelser och nivån får man själv bestämma.
    Jag tar promenader.
    Önskar dig en fin söndag!

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.