Med spänning följer jag hur vi lär oss alltmer om det nya viruset, många frågor blir det. Fast en del visste vi väl redan?

– Får jag leva som vanligt så fort jag är vaccinerad?
– Nää, inte riktigt…
– Va F-N?! 🤬

Såvitt jag vet finns det inget vaccin som ger omedelbart och hundraprocentigt skydd. På 1177 kan man läsa om hur vaccin fungerar. Efter vaccinering börjar kroppens immunförsvar tillverka antikroppar mot just den sjukdom man vaccinerats mot. Det kan ta några veckor innan kroppens immunförsvar har hunnit arbeta klart, när två sprutor behövs räknar man med 1-2 veckor efter den andra sprutan.

Eftersom inget vaccin skyddar hundraprocentigt så finns även efter vaccinering en liiiten risk att bli smittad (och kanske smitta) men man blir inte särskilt sjuk.

För en del av de sjukdomar vi brukar vaccinera oss mot räcker det med en spruta i livet, medan exempelvis influensaviruset kommer med en ny variant varje år – säsongsinfluensan. De nya covid-vaccinerna har ju inte funnits så länge att man kan veta exakt hur länge de skyddar. Men om de allra flesta är vaccinerade kan sjukdomen inte sprida sig, och då skyddas även de som av någon anledning inte kan (eller hunnit) vaccinera sig. Bra, va?

Sen jag 2019 fick bältros är jag mer vaccinationsvillig än nånsin. Hade jag vetat vilken pärs det skulle bli hade jag kastat mig över det vaccin som då fanns, fast det bara gav 50% skydd – ja, jag hade nöjt mig med mindre än så. Och nu finns det effektivare bältrosvaccin. Bilden visar hur jag såg ut när kopporna började trilla av, efter några veckors intensiv SPRÄNGVÄRK och strax före den stora KLÅDAN. Alltihop fick jag genomlida helt utan medicin, eftersom läkaren av någon anledning trodde att det var för sent redan från början. 😦

Efteråt ville jag åtminstone slippa en upprepning. Det kluriga med bältros är ju att man inte blir smittad, utan smittar sig själv: Har man haft vattkoppor ligger viruset och lurar i kroppens nervceller. Inte gick det över helt heller, det känns fortfarande småkliigt och obehagligt i den drabbade ansiktshalvan, inklusive tänder, tunga och öra. Men det kunde varit värre: vår 96-årige vän har tidvis stort besvär av sin uppblossande bältros, och han är inte den som gnäller i första taget. När jag frågade doktorn tyckte han inte att det var stor mening att vaccinera, eftersom man inte skyddas helt. Inte för honom, kanske, men för mig! Så jag såg till att jag fick min spruta.

Som tolvåring var jag jättesjuk i dåtidens pandemi Asiaten, och läser nu att det troligen innebar att jag var immun mot svininfluensan 50 år senare, eftersom det är samma sorts virus. Jag kommer ihåg att febern kom så snabbt att varken jag eller mamma förstod vad som hände, och sen låg jag såvitt jag minns i kökssoffan och yrade tills det gick över, utan varken läkare eller sjukhus.

I gamla tidningsartiklar hittar jag inte särskilt många artiklar om Asiaten, det är mest notiser om inställda evenemang, eftersom någon ”fått sig en släng av asiaten”. Det kan ju bero på att dödligheten inte var stor: 2-2,5 promille i Norden. I Sverige dog knappt 3 000 personer (av våra 7,4 miljoner) och på Folkhälsomyndighetens sida ser jag att cirka 5 miljoner människor dog totalt.

Där står också att det var mest yngre som dog, till skillnad från i vår nuvarande pandemi. Och för mig känns det faktiskt mer naturligt att gamla sjuka människor dör än unga friska. (Jag får säga så, eftersom jag själv är över 70 – annars skulle det visst vara åldersdiskriminering? Det finns mycket man inte förstår här i världen. 🤔)

Pandemin Spanska sjukan (1918–20) är en av de allvarligaste infektionssjukdomar som drabbat mänskligheten sen digerdöden på 1300-talet. Den drabbade verkligen yngre hårt: drygt hälften av dem som dog var 20–40 år och bara en procent var över 65. Jag läser en artikel i Läkartidningen från 2007 (alltså i tiden före Covid-19) om ”Pandemiers påverkan på samhället” att en tredjedel av världens befolkning smittades och 10-20% av dem dog, dvs 40-50 miljoner – jämfört med 15 miljoner dödade i hela första världskriget. Av Sveriges 5,8 miljoner innevånare smittades över 500 000 och minst 35 000 dog.

Det fanns flera orsaker till att Spanska sjukan slog så hårt. De flesta som dog gjorde det av bakteriella infektioner, som var svårbehandlade eftersom det saknades antibiotika. Med den tidens kunskaper hade man heller inga möjligheter att förebygga en återkommande pandemi. Dagens influensavacciner tas fram med metoder som utvecklades först på 1940- och 1950-talen.

När Asiaten kom till Sverige i augusti 1957 fanns det alltså vaccin, men det räckte inte till alla, utan man vaccinerade utvalda grupper, som sjukvårdspersonal, viss trafikpersonal och människor med svåra hjärt- och lungsjukdomar. Och inte ens till alla dem räckte vaccinet.

I efterhand har man beräknat att 1,1 miljoner av Sveriges 7,4 miljoner innevånare drabbades och dödligheten uppges vara 0,25 procent. Eftersom så många var sjuka stängdes skolor enstaka dagar, repetitionsövningar ställdes in, permissionsförbud utfärdades för värnpliktiga, och besöksförbud infördes på sjukhusen, där de särskilda avdelningarna för människor som insjuknat i Asiaten var överfulla.

Hongkonginfluensan kom i två vågor vintern 1969/70. Både insjuknande och dödlighet verkar ha varit lägre än under Asiaten, och de som haft Asiaten var immuna. Men inte heller den gången fanns tillräckligt med vaccin ens till alla i riskgrupperna. Samhället påverkades relativt lite av massinsjuknandet, men det var svårt att komma fram till Televerkets SOS-central och mycket svårt att få träffa läkare och sjuksköterskor, besöksförbud infördes på sjukhusen, och operationer fick skjutas upp.

Artikeln om ”Pandemiers påverkan på samhället” är från 2007 och avslutas: ”En ny, aggressiv pandemi av samma våldsamma slag som spanska sjukan skulle självfallet orsaka en global, katastrofliknande situation. Det är dock viktigt att påpeka att världen står betydligt bättre rustad att möta ett pandemihot idag än 1918…. Bland annat visar de snabba reaktionerna och det effektiva globala smittskyddsarbetet i samband med SARS-epidemin att detta instrument fungerar.” Det ska bli spännande att få facit för den pågående pandemin.

Nu har jag läst om pandemier och vaccin så att det räcker ett tag. Själv tänker jag nog även efter vaccination fortsätta att tänka mer ”smitt-medvetet” än tidigare. Det är ju inte helt fel att slippa fler omgångar av vinterkräksjukan, som minskade mycket under pandemiåret. Den har jag också haft, och även där gäller: En gång räcker! Och mot vinterkräksjuka finns inget vaccin… 😦

Man får leva ett så bra liv man kan, så länge man har sig. Som han skaldade, Taube:

Och vem har sagt att just du kom till världen
För att få solsken och lycka på färden?

Så tag med glädje ditt jobb fast du lider
Snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls att du är glad och ger hals
Så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals
Det är en rasande tur att du lever, min vän
…
Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå
Så länge solen, den glittrar på böljorna blå.