Häromdan googlade jag på kul på ”40-talister”. Fast det blev inte så kul…

Ett litet axplock: Därför vill 40-talisterna alltid ha rätt. 40-talisten är en bortskämd typ som tar på sig offerrollen och använder upp framtida generationers välfärd redan i dag. 40-talisternas debatton skrämmer skrämmer slag på yngre. Kan 40-talisterna inte bara nöja sig? Och så förstås Jonatan Unges: 40-talisterna är en hemsk generation som kan dra åt helvete.

Google berättar tjänstvilligt att andra även söker efter: ”40-talister egoister”, ”bortskämda 40-talister”, ”hatar 40-talister”.

Och när jag söker bilder på 40-talister får jag fram ”Jätteproppen Orvar” (även kallad köttberget). Bilden visar hur vi ser ut: Befolkningspyramid 2016 av Moralist, CC0, via Wikimedia Commons.

Liiite trist känns det nog.

När jag i Stockholmstelegrafen just skrev om ”När televisionen (äntligen) kom till stan” påmindes jag – återigen – om hur gammal jag faktiskt är. För jag var ju med om allt det där! Och det var ungefär samtidigt som televisionen kom till Sverige som fyrtiotalets stora barnkullar började sätta sin prägel på samhället: Vi flickor gick inte längre direkt från att vara barn med sleifskor och kort klänning till att bli tanter med klackskor och vadlånga kjolar, gärna så snäva att det var svårt att ta sig upp på bussen. En av mina mera avancerade klasskompisar hann precis lägga ner kjolarna innan de åkte upp igen i en farlig fart!

Just då blev vi nämligen ”tonåringar”! Med bekväma kortkorta kjolar och platta skor eller stövlar. Det enda problemet var hur man skulle sitta för att inte visa trosorna, när kjolarna blev allt kortare. Man skulle nämligen INTE vara sexig, utan liksom lekfullt barnslig.

Som Twiggy, som blev supermodell vid 16 års ålder. På bilden i SvD 1967 tillsammans med med vinnaren i tävlingen ”Sveriges Twiggy”.

När vi återser gamla klassisar 50 år senare är de trevligare än vi minns dem, mera avspända, trygga i sig själva. Eller också är det vi som är det. Inte sitter de och gnäller om att det var bättre förr heller. Fast, det är klart, de som gör det träffar vi ju inte – åtminstone inte mer än en gång.

För som pensionär kan vi göra vad vi vill (och klarar av förstås, fysiskt o ekonomiskt) och träffa vilka vi vill. I jobbet fanns ju en del kontakter man gärna varit utan, men som min chef en gång sa: ”Tänk så här: Om inte såna som han fanns (för det var en han! Liksom chefen), skulle ju inte vi behövas – för att få det att funka i alla fall.”

Men det är klart vi blev bortskämda! Framför allt med visionerna som fanns när vi växte upp. Allt skulle bara bli bättre och bättre efter kriget, som ju Sverige lyckats hålla sig utanför, och som hade satt stopp för alla krig samt exempelvis antisemitism. Nu hade man ju sett hur illa det kan gå. Så trodde man då…

Välståndet ökade, visserligen från ganska låg nivå (vi fick vattentoa och kylskåp). Med bidrag och lån fick alla möjlighet att plugga vidare. Och sen fanns det alltid jobb, även om de kanske inte direkt kunde erbjuda något att ”brinna för”. Det väntade vi oss nog inte heller.

Men de som blivit bortskämda kan ju inte själva rå för det. Inte ens att vi var många kan vi rå för, vi i jätteproppen Orvar. Det vi kan rå för är hur vi bär oss åt nu. Och det är väldigt olika.

När jag läser om saknaden (”gnället”) efter de vackra gamla husen i Klarakvarteren tänker jag mest på råttorna och utedassen. Så jag tycker INTE att allt var bättre förr (inte heller att allt är bättre nu). Vilket är tur, för i så fall hade vi problem. Det går ju aldrig att få tillbaka nåt som varit, ungefär som att stoppa in den nyfödde i magen igen. Eller mera poetiskt uttryckt: ”Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod”. Dessutom har den gamla svenska idyllen en del längtar tillbaka till aldrig funnits. Det borde vi veta som har varit med ett tag.

Under pandemin klagade en del av oss över ålderism när restriktionerna gällde även friska 70-plussare, men jag har inte sett någon seriöst ifrågasätta att åldern faktiskt i alla undersökningar visat sig vara den absolut största riskfaktorn – inte allmän hälsa eller andra sjukdomar, som vid exempelvis influensa. ”Risken ökar successivt från 50-årsåldern och vid 70–75 börjar den gå brantare uppåt.” Alltså satte man en gräns vid 70 år. Det skulle jag också ha gjort, som tycker att Agnes Wolds förklaring verkar logisk: ”Våra organ åldras och tar småningom slut, hur pigga och spänstiga vi än är.”

Vi lever ju inte för evigt, hur goda förutsättningar vi än har genetiskt och hälsomässigt. Som tur är, för om ingen dog av skulle vi ju inte kunna fortsätta att skaffa barn – och det vore väl trist?

Det är alltså det taskiga viruset som åldersdiskriminerar. Vad gör man åt sånt? Hjälper det att ”rasa”, tro? 🤔

Någon 70plussare skriver in sex i sin kalender, läser jag i nättitidningen. Varje dag står det där, under l-å-n-g tid, så tydligen ger det många klick. Dock inte av mig, som är fullständigt ointresserad av andra människors sexliv, både vad gäller inriktning, frekvens, ställningar…

Det finns mycket annat jag högaktningsfullt (ibland mindre högaktningsfullt) faktiskt skiter i. Och som tur är behöver jag ju inte läsa/lyssna/titta på sånt som inte intresserar mig, eftersom det finns så mkt annat kul att välja bland i informationssamhället. Inte som förr radio, en dagstidning och från mitten av femtiotalet alltså en TV-kanal.

Så en del är bättre nu. Fast man måste förstås välja, källgranska och ifrågasätta på ett annat sätt än när all information var kollad, ibland till och med hyfsat censurerad. (Det fanns sånt man INTE skrev om, kan man se i efterhand).

Och det sättet att ta in information verkar en del ha lite svårt för.

Kan det vara fyrtiotalisterna?