Just nu skriver jag så flitigt i Söderortstelegrafen att det kan bli lite stiltje här, men när jag grottade ner mig i Stockholmsutställningen anno 1866 (kommer i Telegrafen!) hamnade jag (lustigt nog) i Göteborg, tillsammans med den Malmska valen. Och det kan ju knappast räknas till Söderort – men historien var för bra för att inte spara, så här kommer den.

Den Malmska valen är världens enda uppstoppade blåval och finns sedan 1918 utställd på Göteborgs naturhistoriska museum. 1866 var den alltså på besök på Stockholmsutställningen – och sen reste den faktiskt på turné även utomlands, till Hamburg och Berlin.

Man tänkte sig till världsutställningen i Paris 1867, men i Berlin gick projektet i konkurs och intendent Malm fick omgående resa hem till Sverige. Den tålmodige bidragsgivaren Dickson löste ut valen, så att den kunde få komma hem till Göteborg igen. Där finns den fortfarande att beskåda på Göteborgs naturhistoriska museum. Jag har själv varit där och sett den!

Bilden högst upp på sidan visar Malmska valen och dess skelett, av Dr. Mirko Junge (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons.

Men vi tar det från början. Den 29 oktober 1865 hittade två fiskare en strandad ung blåvalshanne i Askimsviken sydväst om Göteborg. Valen var över 16 meter lång och vägde 25 ton, endast ryggen stack upp cirka en fot över vattenytan och de två fiskarna kämpade hårt för att döda den. De stack en kniv i valens ögat så att blodet forsade ut och högg den med yxor, nästa morgon återkom de med en lie som de stack i valen, som småningom dog av blodförlusten.

En stor mängd nyfikna hade samlats och August Wilhelm Malm, intendent på Göteborgs museums zoologiska avdelning, gjorde en första uppmätning av valen. Direktör James Dickson köpte sen valen på plats för 1 500 riksdaler riksmynt och donerade den till Göteborgs Museum, där Malm skulle få ta hand om den.

Men först gällde det förstås att få dit den. Man försökte dra loss den väldiga kroppen med hjälp av en ångslup från Lindholmens Mekaniska Verkstad, därefter sändes två ångbåtar till platsen, och på kvällen lyckades man slutligen få valen av grundet med hjälp av en ”på pråmar monterad sax av spiror, fasthållna med en lina från land”, och med draghjälp från tre ångbåtar.

Sen kunde kroppen bogseras till Lindholmens mekaniska verkstads upphalningsbädd, med en eskort av över hundra båtar med nyfikna.

Malm bjöd enligt uppgift ett fåtal utvalda, däribland Viktor Rydberg, på en ”valfrukost” med pepparkryddat valkött stekt över en glödbädd och nedsköljt med brännvin. Valens inre organ konserverades i sprit, kroppen flåddes och skinnet skulle spikas upp på en träställning i tre delar, för att kunna transporteras i järnvägsvagnar.

Det var dock lättare sagt än gjort. Man började med att fästa skinnet nertill på träställningen, men det visade sig inte räcka ända upp. Malm blev förtvivlad, men den f d sjömannen Malmgren, tidigare konservator på museet, gjorde ett nytt försök, och började istället upptill, vid ryggens mittlinje. Fortfarande blev det en 5 meter lång och 65 centimeter bred glipa, men den hamnade mitt under buken och kunde fyllas ut med panelbräder. En lösning som sägs vara svår att upptäcka än idag.

Inuti valen inreddes en liten salong med bänkar och handtryckta tygtapeter. Dit kom man genom valens gap som för ändamålet försetts med gångjärn. I början var det öppet för besökare, men stängdes sedan det blivit ett ”tillhåll” för älskande par – speciellt ett par lär ha i början av 1900-talet ha överraskats i en ”alltför intim situation”.

Idag släpps besökare bara in vid speciella tillfällen, som exempelvis riksdagsVALET och VALborgsmässoafton. (OBS Göteborgshumorn).

Det var den salongen som gav upphov till det envisa ryktet om att det funnits ett kafé inne i valen. I Göteborgs-Posten från april 2021 finns ett kåseri av Kristian Wedel, som genom åren har skrivit ett antal artiklar om valen och kaféet som aldrig fanns, men ändå lever kvar i människors minnen.

Muséet har gång på gång dementerat, tidningen har efterlyst bevis och samlat in hundratals berättelser. Dessutom har man inuti valen(!) intervjuat en pensionerad intendent som svor på att det inte fanns minsta kaféspår i museets arkiv, räkenskaper eller protokoll. Det är lätt att se att något kafé knappast får plats inne i valen, som dessutom luktar synnerligen präktigt. (På grund av lukten var kaféet inte öppet så länge, förklarade en vars mamma mindes.)

Tidningen kom fram till att de som ”mindes” kafeét hade varit där i femårsåldern, och antagligen ätit medhavd smörgås i eller bredvid valen.

Möjligen kan det bidra till förvirringen att det åtminstone numera faktiskt FINNS ett Café Malmska valen på museet, dock inte inne i valen.

I april 2021 återinvigde muséet sin valsal, där valen nu fått sällskap av tv-skärmar och 3D-utskrivna kranier, och tidningen publicerade bilder från den nya basutställningen. En av bilderna föreställer en vägg med ett stort fotografi, som visar Malmska valen med en enkel skylt vid nosen: ”Kafé Buken”.

Den bilden kände kåsören igen:

Det är ett montage från 2014 och framställdes på tidningen som ett slags maning till besinning – en demonstration av att det kunde vara bra med källkritik även i valkaféfrågor. Pedagogiken fungerade mycket dåligt: Ett dygn efter att vi hade presenterat detta glada skämt cirkulerade bilden på sociala medier – som bevis för att kaféet hade existerat. Inom två dygn hade samma bild av misstag publicerats i tidningen. Samtalet med ansvarig redaktör – där jag måste förklara att redaktionen hade lurats av sitt eget falsarium – var besvärligt.

Jag författade därpå en rekordlång artikel där jag systematiskt lade fram alla argument för att kaféet i valen aldrig hade existerat.

Då ringde en man. Han lät mycket gammal. Det kändes inledningsvis inte orimligt att han personligen hade deltagit vid bärgningen i Askimsviken i oktober 1865. Han sa:

Min far gick på kafé i valen sommaren 1923. Och det är tur för dig att jag är 89 år och bor i Värmland. För annars hade jag åkt till Göteborg och slagit ihjäl dig.

Det är mitt yrkeslivs enda mordhot.

En av kommentarerna till kåseriet i april 2021 lyder:

Frågan är då vad alla vi som tycker oss minnas ett café i valen misstar det för? Jag var inte fem år men bara något äldre än så. Mitt minne säger att den åkte på någon slags turné som café. Jag fikade inne i den på parkeringen på Stenungs Torg i Stenungsund någon gång omkring 1970. Det säger mitt minne, men jag var barn och kan ha rört ihop något och minnas fel. Vad var det för ambulerande café som var där då? Eller har jag bara drömt? Sett på TV?

Vad kan man kalla detta fenomen? Ett bevis för att fejk news aldrig dör? Minnets otillförlitlighet? Eller att det kanske är synd att kolla en bra story? GP-kåsörens resignerade slutsats var:

Berättelserna om kaféet i Malmska valen kommer att överleva oss alla.

Göteborgs Naturhistoriska Museum har gjort en av de videor som finns om den Malmska valen: ”Valpôjken som inte kunde hålla mun…” (Det är alltså valen själv som pratar.)