Skansen i stockholmarnas hjärtan – kul och kultur

Inför årets ”Allsång på Skansen”: Lite Skansenläsning (även i StockholmsMix).

Skansen är världens äldsta friluftsmuseum, grundat år 1891 av Artur Hazelius, en språkforskare, lärare och folkbildare som ville visa upp det gamla bondesamhället i miniatyr, komplett med människor, husdjur och vilda djur från omgivande skogar och fjäll.

Men en gång i tiden badade elefanter i Djurgårdskanalen, och på Skansen finns fortfarande apor och krokodiler. Hur stämmer det egentligen med grundarens tanke att “bevara svensk folkkultur”?

Ovan: Vykort 50-70-tal (Public domain) via Wikipedia

Erland Wadsten jobbade på Skansen från åtta års ålder till pensionen och har berättat om djurparkens utveckling från ett lapptäcke av exotiska arter till det urval av skandinaviska djur som (med vissa undantag) finns där idag. I början fick man en hel del djur från hemvändande sjömän. Just de exotiska arterna drog folk, och fick därför vara kvar.

Det var inte särskilt lyckat. Isbjörnar är vandrare och de instängda lunkade fram och tillbaka hela dagarna. Pingvinerna dog i luftvägsinfektioner och apburarnas trägolv gick inte att spola – om något luktade riktigt illa sa man ”som aphuset på Skansen”. När Jordbruksverket införde nya regler om bland annat ökat utrymme gjorde man sig av med en del av arterna, och återgick till Skansens grundtanke med skandinaviska djur.

Fast i Skansen-Akvariet finns både krokodiler och apor, och 2019 kunde vi läsa om hur en av krokodilerna bitit av armen på en 79-åring, som med sin herrklubb var på kräftskiva (i Akvariet!) och klev upp på en avsats för att sjunga en sång. När han sträckte en arm bakåt över skyddsbarriären fick krokodilen tag i armen och släppte inte taget.

Fram till 1956 fick man rida på Skansens elefanter, och min äldste kusin Nils-Göran fick en gång sitta fram, bakom elefantens huvud, istället för på “bänken”. Jag var djupt imponerad, men själv tyckte han mest att elefantens grova nackhårstrån stacks.

Bilden är från sista årets elefantridning. Visst matar tanten elefanten? Det var ett av problemen man hade med djurparken, observera elefantguidens irriterade blick.

Bambina 1956, Ronninger, Herman, (Public domain), via Wikimedia Commons

Isbjörnarna försvann från Skansen 1984 och elefanterna i början av 90-talet. Men brunbjörnarna finns kvar på björnberget, där operasångaren Björn Forsells dotter Loulou 1926 som fyraåring hade fått ena handen avsliten. När de nya björnungarna kommer ut ur idet är det en stor attraktion – fast 2021 tvingades man avliva björnhonan Lill-Babs eftersom hon var aggressiv mot en av sina fem ungar.

Bilden nedan visar besökare på sextiotalet som tittar på björnen, som tittar tillbaka.

Björnberget, okänd fotograf (CC BY-SA), Digitalt museum

Inte långt ifrån Björnberget ligger en röd stuga. På dess vind bodde på sextiotalet några Skansen-pensionärer och på undervåningen fanns Skansens restaurangkontor, där jag sommarjobbade några år. Jag fick hämta påsarna med kioskkassorna från ett kassaskåp på Högloftet och räkna dem, och så skrev jag fakturor efter festvåningens kalas. De innehöll mycket “STÖL” (stor starköl) minns jag, och ibland “extra städning” – vad nu det kunde innebära.

Dessutom fick jag rycka in på lönekontoret när det var dags att dela ut lönekuverten till de säsongsanställda. Många av dem var utlänningar som kom till Sverige för att sommarjobba, och när det visade sig att löneutdelaren inte hade de språkkunskaper han påstått fick jag hjälpa till att översätta specifikationen i deras lönekuvert och försöka svara på frågor. Fast det var svårt att förklara vad “fackföreningsavgiften” var, och varför den skulle dras från alla löner.

Bilden visar fest i Högloftets festsal någon gång mellan 1890 och 1920.

SSMC00 113

1955 öppnade Lill-Skansen mellan utsiktstornet Bredablick och Bergsmansgården, alltså alldeles nära Restaurangkontoret. Mottot var: “Nu kan dina ungar få träffa våra ungar”. 1971 byggdes det ut och flyttades en bit västerut, och 2012 öppnades ett helt nytt åretruntöppet Lill-Skansen med sällskapsdjur, svenska gnagare och reptiler.

Hazelius ville att Skansen skulle vara ett levande museum, där spinnrockarna snurrade och vävstolarna dunkade i stugorna. Till att börja med befolkades husen av dockor i naturlig storlek, klädda i folkdräkt, men de ersattes snart av levande “kullor” i tidstypiska kläder.

Nu finns här byggnader från de flesta svenska landskap. Gårdarna och stugorna från södra Sverige ligger på södra delen av Skansen, byggnader från norra Sverige på den norra. Runt hus och gårdar speglar växtligheten landskapet huset kommer ifrån.

När friluftsmuseet Skansen öppnade år 1891 var den samiska delen en av de stora attraktionerna. En samisk familj anställdes som man kunde besöka i en uppbyggd kåta för att dricka kaffe och lyssna på jojk. De familjer man sökte måste vara “absolut nyktra och riktigt välkända samt se hyggliga ut – presentabla ”för konungar och furstar” – och göra sin nation heder”. Familjerna skulle helst innehålla “snälla flickor”, som “bättre (än pojkar) kan hållas reda på och deltaga i folkdanserna”.

Samisk familj ca 1900, Hélène Edlund (Public domain) via Wikimedia Commons

Och i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssens underbara resa berättar en ståtlig gammal herre Stockholms historia för gubben Klement från Hälsingland, som var anställd på Skansken för att spela folkdanser på fiol och vakta någon av Skansens präktiga bondstugor.

Den här berättelsen om Stockholm började med en havsjungfru på besök på de obebodda holmarna och (sago)berättaren visar sig småningom vara kungen själv. Klement längtade hem, och nu kunde han inte motstå tanken att kunna stå på kyrkbacken därhemma och berätta för hög och låg, att kungen hade varit så god mot honom, att han talat med honom en hel timme för att bota honom från hans längtan.

Det finns inte bara gårdar i Skansens museum utan även stadskvarter som visar en medelstor stad på 1800-talet, med post, apotek, butiker, verkstäder och bostäder. I alla byggnader utövas olika historiska hantverksyrken. Här finns bageri, krukmakeri, glasbruk och krog, snickerifabrik, mekanisk verkstad, typograf, bokbinderi och guldsmed, men också järnhandlarens hus från 1880-talet och en Konsumbutik från 1930-talet.

Foto: Holger.Ellgaard 1992 (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons

Skansens nöjesavdelning heter GalejanPå den lilla bilden rider jag en Skansenponny år 1950.

Den stora bilden nedtill visar omgivningarna 1965: I förgrunden tittar människorna på ett sjölejon och i bakgrunden syns nöjesfältet Galejan med ponnyridning, bodar och serveringar.

Foto av Gram, Ingemar 1965 (CC-BY) Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan.

Stockholmarna har använt Djurgården för rekreation och nöje ända sen 1700-talet. Stockholms Tivoli öppnade redan 1850, alltså 30 år före Gröna Lund, och är det enda av Stockholms tivolin som finns kvar på ursprunglig plats. 1901 köptes det av Skansen – med karuseller, ankdammar, luftgevärsskytte, lotterier, kägelbanor och allt. Tivoliattraktionerna är sig fortfarande ganska lika från 1940-talet, och den vackra handmålade karusellen som byggdes i Italien i början av 1900-talet finns fortfarande kvar.

Bild: Dan Koehl 2018, (CC BY 3.0) via Wikimedia Commons

Galejans dansbana byggdes 1937 och hade sin glansperiod fram till mitten av 50-talet, när Thore Ehrlings tiomannaorkester med vokalist spelade modern dansmusik sex kvällar i veckan. I mitten på sextiotalet var det också dit man gick på sommaren om det var tillräckligt varmt att dansa utomhus, givetvis med kappa och handväska. Ibland kunde det bli Grönan, men Skansen var liksom ordentligare, dvs med trevligare killar.

Varje dans bestod av två melodier och betalades med en 10 öres pollett, som killarna köpte i en liten kiosk intill dansbanan. På den stora ljusskylten ovanför estraden syntes tydligt vilken dans det skulle bli – vilket var särskilt bra för den som inte behärskade alla. Man dansar fortfarande både foxtrot och vals på Galejan – fast utan polletter.

Här spelar Thore Erlings orkester och året är 1955.

Skansens dansbana 1955, Fotograf okänd (CC BY-NC-ND 4.0), Digitalt museum

Allsång på Skansen började med att musikläraren och körledaren Sven Lilja på Sångens dag 1935 inbjöd publiken att sjunga med – och blev en av de allra första stora programledarna på den nya Sollidenscenen som byggdes 1938. Scenen var i första hand anpassad för större orkestrar och åhörarna satt på de uppbyggda terrasserna och blickade ut över Stockholm. Bänkarna var alltså uppställda så att åhörarna vände sidan mot scenen. De första åren sjöng man sjömans- och revyvisor, men även vissa fosterländska sånger och varje sångkväll avslutades med Hugo Alfvéns ”Sveriges flagga”.

Leif Engberg/SCANPIX (Public domain) via Wikimedia Commons

På bilden till vänster från 1963 är det Egon Kjerrman som leder allsången – mannen som blev känd för att sjunga “hellre än bra”.

Under åren har det varit en del uppehåll, men sen 1979, när allsången för första gången direktsändes i TV, har den återkommit varje sommar. Sedan 1990 är det alltid TV-sänt – även pandemiåret 2020 när smittorisken gjorde att Allsången hölls utan publik på plats.  Istället gjorde man besök hos både okända och välkända personer runtom i landet.

1979 var signaturmelodin ”Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation!” , men den byttes 1994 ut mot Lasse Berghagens: ”Stockholm i mitt hjärta”.

Apropå hjärtan: För ett antal år sen gifte sig min bonusdotter med sin franske fästman i Seglora kyrka, byggd i Västergötland 1730, och återinvigd på Skansen 1918. I vapenhuset hänger en lång stav, en ”kyrkstöt”, som kyrkvaktmästaren använde för att väcka dem som somnat under predikan, och utanför muren finns skampåle och fattigbössa. Men inne i kyrkan spelade brudgummens far bretonsk säckpipa och “bombard”, ett bretonskt träblåsinstrument.

Vi svenskar hade till uppgift att guida en flock elegant klädda franska gäster till rätt plats. Jag minns särskilt de fantastiska hattarna som fjärilslikt fladdrade på Djurgårdsfärjan och mellanlandade i en av de gamla Skansenstugorna innan alla samlades i kyrkan. Efter vigseln färdades brudparet i stiligt hästekipage till middagen – fast den var inte på Högloftet, utan på Hasselbacken.

Det finns förstås mycket mer att berätta om allas vårt brokiga Skansen: Skansentåg och bergbana, jul- och höstmarknader, serveringar, butiker, och evenemang av olika slag.

Här finns en karta över Skansens olika attraktioner.

2 reaktioner på ”Skansen i stockholmarnas hjärtan – kul och kultur

Lämna ett svar till livetslimbo Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.