Så botade vi sjukdomar förr – eller försökte åtminstone. Fast mot pesten hjälpte inget.

Nyligen skrev jag i StockholmsMix om sägner, spöken och skrock i gamla Stockholm. Då väcktes ett vagt barndomsminne av att någon skulle ta bort mina vårtor. Jag tror att det var en faster som skulle ”ta över” dem på något (självuppoffrande) sätt, men det kan även ha rört sig om att ”knyta bort” vårtan med en tråd som man grävde ner. Om något av det gjordes, så funkade det inte, men jag blev nyfiken på gamla huskurer (a k a kärringråd).

Min man, född 39, minns från sin barndoms Bohuslän att man skulle lägga groblad på sår, och att hans mamma behandlade särskilt svårläkta sår med en salva gjord på hönstalg och kåda, lagd på en linneduk. När lillbrorsan fick vatten i knät fick han våtvärmande omslag, fast med brännvin, och tandvärk lindrades också med brännvin: en bomullstuss på en tändsticka doppades i brännvin och kördes in i tanden.

Som många andra hade min man engelska sjukan och minns att man pratade om att det kunde botas med ”vårdbundna träd”.

”Vårdbundna träd” kallades även häftträn, stämträn eller valbundna trän och kunde vara en trädgren, mindre grenklyka eller trädknut som naturen eller människan format så att en ring eller ett hål bildats. Den sjuke själv, hans linne eller vätska som han sedan fick dricka drogs genom hålet på ett ritualiserat sätt. Sådant så kallad ”smöjning” (efter ordet smöja = träda in) förekom ända in på 1900-talet, framför allt för barn med engelska sjukan.

Bilden från Nordiska Museet visar hur ett barn dras genom ett vårdbundet träd för att tillfriskna från just engelska sjukan.

Smöjning i Uppland, Nordiska Museet (Public domain) via Wikimedia Commons

Det fanns vårdbundna träd som botade annat också. Vid bilden nedan står: ”Genom att slå en spik i detta träd kunde man bli av med den värsta tandvärk”. Den som högg ner en sådan tandvärkstall, där alltså kloka gummor och gubbar under åratal borrat in tandvärk, drabbades genast av all den tandvärk som samlats i trädet.

Gehrman, Thorvald (Public domain) Nordiska Museet

Folkminnesbloggen listar ett antal gamla botemedel mot hosta och heshet. Man kunde dricka ”folkpiss” eller ”saft ur hästgödsel” samt samla kottar från furors sydsidor, ”helst från träd, som växer på sydkrönet av ett berg”. Honungsvatten rekommenderas ju än idag, men enligt en gammal regel skulle vattnet helst ha samlats upp ”då skvaltkvarnens hjul snurrar åt fel håll”. Sammanfattningsvis var örter, bär, rötter och frön vanligast, därnäst kom brännvin.

Mot huvudvärk kunde man lägga strumpor i uppvärmd ättika och sätta på sig dem så varma som möjligt. Och mot både tandvärk och huvudvärk hjälpte ett i det fria torkat ålskinn som syddes in i siden och lades om halsen. Mot sömnlöshet rekommenderades man att iförd bomullsstrumpor sätta fötterna i en balja kallt vatten tills strumporna var genomvåta. Ovanpå träddes ett par torra ullstrumpor och så gick man till sängs.

Det var inte så konstigt att det fanns många huskurer om man betänker att det svenska bondesamhället från medeltiden fram till 1900-talet präglades av fattigdom och undernäring. I mitten av 1800-talet var den förväntade livslängden ungefär 50 år och enkla sjukdomar var ofta dödliga eller blev kroniska eftersom ingen bot fanns.

Värst av allt var pesten eller digerdöden. Norden hemsöktes av pestepidemier i flera vågor från ungefär 1349 och fram till en sista svår epidemi 1710–1711. Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok, handlar 1967 om sägner och folktro kring pesten.

Pestläkare, Picryl

Nu vet vi att pesten förorsakades av pestbacillen, som spreds genom bett av den svarta pestråttans loppor, eller genom direkt beröring med redan pestsmittade. Men redan tidigt verkar man ha varit medveten om begreppet smitta, eftersom man ofta isolerade sig från de sjuka.

Däremot fanns det olika teorier om hur smittan spreds. Dåtidens läkare talade om »onda dunster» och bar ofta en heltäckande dräkt med handskar samt en ansiktsmask med en stor näbb framför näsan, fylld med vinägerindränkta svampar, örter och kryddor som filter mot den dåliga luften.

Speciellt förhärjande farsoter som frossa, nervfeber, kolera, blodsot och pest har allt sedan antiken trotts uppträda i skiftande gestalter. I Norden var det vanligt att man trodde att pesten uppträdde i form av en pojke med räfsa och en flicka med sop(kvast). Och det är väl troligt att pesten spreds bland annat genom hemlösa tiggarbarn som vandrade mellan byarna efter att deras föräldrar dött i pesten. I Risinge i Östergötland berättar man:

Innan den där förskräcklige sjukdomen kom till våra trakter, så har jag hört att det gick ett par fattige barn ikring i bygda, och de frågade folket:
-Ska vi sope eller ska vi rake?
-Ja, blev svaret, dä ä la bäst ni soper, för dä blir ju renare då.
Si, folk tog det bare på skämt, men det vart inte så roligt sen, för då kom digerdöden, och han riktigt sope unnan människorna, så socknera blev nästan folktomme.

Mot pesten hade folkmedicinen ingen riktig bot. Döden kom för plötsligt, mejade ner människorna i ofattbar omfattning och betraktades dessutom som en Guds straffdom. Människorna var försvarslösa, men delade ändå med sig en del tips, som väl ibland kunde verka effektiva: förr eller senare måste ju sjukdomsvågen ebba ut.

En botare kunde ”kasta bort en åkomma” genom att ta sju eller nio delar av den sjuke (kläder, hår, skägg, naglar, öronvax) och kasta detta i en korsväg under iakttagande av vissa ceremonier. Ännu 1959 förekom i vårt land seden att ”binda” sjukdom. Den kloke, som ofta var präst, tog då ett hårstrå från den sjuke, gick till skogs, band hårstrået kring ett träd och sade: ”Tag nu emot NN:s onda och låt NN bli frisk!” Pesten kunde också borras in i en stolpe. När hålet förslutits med en plugg av samma trä kunde pesten inte komma ut. Om inte någon tog bort pluggen, förstås. Slutligen kunde pesten dödas. I Svenska Finland brändes den ofta, tillsammans med ex vis fartyget eller huset där den härjat.

Det vanligaste sättet att förgöra pesten var emellertid att begrava den levande, i den form den antagit av exempelvis två barn, som man trodde hade pestdemonen inom sig.

Från Småland berättas att man i byn Grevamåla stoppat pesten genom att gräva ner två levande barn i jorden. Man kände inte föräldrarna, som dött i pesten, varför barnen vandrade från gård till gård och tiggde mat. Man gav dem varsin smörgås och bad dem gå ner i en nygrävd grop. Medan de var upptagna med smörgåsarna började byborna hastigt att skyffla igen gropen över dem. Pojken grät och sade: ”Varför kastar ni jord på min goda smörgås?” När barnen så blivit levande begravda berättas det att en röst hördes som sade: ”Så länge jorden står skall härefter finnas en krympling i Grevamåla gård!” Och så blev det. Sägs det.

En trolig anledning till att man begravde offren levande var att om de dödades på annat sätt kunde pestdemonen i dödsögonblicket smita iväg och tränga in i någon annan. Levande begravda dog först småningom och när pesten då lämnade kroppen var den fångad i graven. Men om graven på nytt öppnades skulle pesten förstås på nytt slippa lös.

Här har Nordiska museet samlat in minnen från vår senaste farsot, Covid 19-pandemin.

2 reaktioner på ”Så botade vi sjukdomar förr – eller försökte åtminstone. Fast mot pesten hjälpte inget.

  1. Man får väl säga att folk kan vara uppfinningsrika, även om det i brist på kunskap gärna styr fel.
    Minns att när jag fick ont i örat stoppade mormor in en bomullstuss doppad i kamfer. Inte hjälpte det, men själva känslan av att bli ompysslad gav nog ändå ett visst lugn.

    Gilla

Lämna ett svar till lenaikista Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.