Om Assange – en amatörspanares uppdatering

Jag roar mig med att emellanåt grotta ner mig i diverse rättsfall för att – sent omsider – lära mig lite om hur vårt samhälle fungerar. (Eller inte?) Hittills har jag avverkat rättsfallen om  den oskyldige massmördaren QuickMacchiarini och hans konstgjorda luftstrupe – och så Assange.

Wikileaks grundare Julian Assange (JA) är alltså sedan augusti 2010 misstänkt för våldtäkt i Stockholm. Jag har skrivit om det med länkar till förhör mm, här bara ett kort sammandrag.


UPPDATERING 2017-04-14: En månad senare har åklagaren återigen ändrat(!) i sin pressrelease. (Får en åklagare göra det, utan att markera/datera ändringen?) Datum är fortfarande 2017-03-15, och rubriken oförändrad: ”Rapporten från Assangeförhöret översatt”. Men ett stycke har lagts till (vilket gör rubriken felaktig):

”Åklagarna väntar fortfarande på översättning av vissa mindre delar av rapporten. Dessa beräknas vara färdiga inom kort.”

Det står alltså inte bara still – det går långsamt bakåt…


Fortsätt läsa ”Om Assange – en amatörspanares uppdatering”

Trump & Co – Hur kan det bli så? Några möjliga psykologiska förklaringar.

Ju mer jag läser om Trumps (med fleras) agerande desto mer förbryllad blir jag. Inte bara över honom, utan ännu mer över hans anhängare. I VOX.com läser jag en intressant artikel, där man listar några möjliga förklaringar. I artikeln hänvisas till källor och undersökningar, det gör jag inte här.

“Motivated reasoning”: Om man hejar på ett lag påverkar det hur man uppfattar världen. Människor har lättare att dra såna slutsatser de gärna vill dra. Utan att vara medvetna om det har vi lättare att komma ihåg information som stämmer med den världsbild vi redan har.

I ett klassiskt experiment skulle åskådarna till en fotbollsmatch, som spårat ur i blodsspillan, i efterhand bedöma “vem som började”. Båda lagens anhängare var övertygade om att det var motståndarlaget.

Fortsätt läsa ”Trump & Co – Hur kan det bli så? Några möjliga psykologiska förklaringar.”

Shit happens

I det fantastiska (för)vårvädret åkte vi in till stan, promenerade utmed kajen i solen, och passade på och se vad som egentligen händer med Slussen. Och där händer mycket. Vi försökte komma ihåg hur det såg ut förut – och på ett ställe kunde man se gamla sunkiga Gula och Blå gången förskrämt kika ut över stupet. Nästan så man saknade dem…

Slussenportalen kan man läsa mer om de arkeologiska fynd man gör under utgrävningarna. När jag tittade på filmsnuttar hamnade jag på:

Byggnation av Slussen i Stockholm 1931-1935
Svenska betongföreningen

Och Svenska betongföreningen har jag ju faktiskt jobbat åt, även om det inte var fullt så länge sen, så den filmen tittar jag omedelbart på.

Är det månne ingenjörn som står högst upp och inspekterar, sportigt klädd i trenchcoat och äppelknyckarbyxor med rutiga strumpor?

Fortsätt läsa ”Shit happens”

Det här med ångest och depression – igen

Själv har jag ju varit förskonad från depression och ångest. Men jag levde länge nära – till slut kanske alltför nära – min mammas kamp. Och jag är fortfarande intresserad av att försöka förstå. Så jag tittade naturligtvis på Idévärldens: “Det ska göra ont att leva” för ett tag sen. 

Utgångspunkten var Fredrik Svenaeus bok “Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid”: Människan har alltid varit en lidande varelse, utan kriser hade inga stora upptäckter gjorts. Det är alltså något vi måste förhålla oss till. Kroppslig smärta har den medicinska vetenskapen till stor del lyckats bota eller tämja. Då ligger det nära till hands att försöka ta itu med den själsliga smärtan på samma framgångsrika sätt, och utgå ifrån att det alltid finns något biologiskt/patologiskt bakom lidandet: “Homo patalogicus”.

Men använd på det sättet funkar inte den medicinska vetenskapen så bra. Vid kroppsliga sjukdomar ställer man diagnos genom provtagning, men psykiatriska diagnoser bygger på tolkning av symptom. Och eftersom vi alla befinner oss på en glidande skala blir det svårt att dra gränsen mellan sjukt och frisk variation. Hur introvert, glad, lessen, lat, känslig, temperamentsfull, neurotisk, etc får man vara och fortfarande vara “normal”? 🤔 Hmm..

Fortsätt läsa ”Det här med ångest och depression – igen”

Udda existenser och vinkande sheriffer 

Maken, bördig från Bohuslän, kallar mig, stockholmarn, för stabo. Och det är jag ju – eller åtminstone förortsbo, för inne i stan har jag aldrig bott. Så jag brukar säga att jag inte har nån hembygd, inte på samma sätt som han. Ja, utom Söder om söder, då.

Varför blir jag då så fascinerad av udda människor och deras liv, så olika mig som det bara går? Kanske just därför? Hur känns det att bara – vara kvar?

Furse-John minns min man från sin barndom. Ungarna vågade inte ta emot hans karameller, utifall att han hade pissat på dem. Och ungarna kunde säkert vara lea ve honom, men han var ändå en i byn. I det som nu är vår stuga stod hustrun och bakade då hon blev uppskrämd av någon som stirrade på henne genom köksfönstret. Men hon blev lugnad: ”Det är ju bara Furse-John”.

Fortsätt läsa ”Udda existenser och vinkande sheriffer ”

”Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.

Det var rubriken på veckomailet om Imagoterapi. Det fortsatte:

  • Vi är hundraprocentigt ansvariga för oss själva, våra behov, våra val, vår glädje och vårt liv i stort.
  • Vi förstår att vi även ”smittar” varandra hela tiden, och därmed har ett ansvar för helheten.
  • Vi kan aldrig ta ansvar för vad andra känner, tänker eller gör.

Det påminde mig om samtalet på en annan blogg kring det här med hur olika vi vill leva våra liv. Och jag gillar ju att vrida och vända på egna och andras tankar, känslor och erfarenheter – när man ser på sig själv och andra “med varma ögon”, som terapeuten säger. Och så hittade jag videosnuttar på nätet.

Fortsätt läsa ””Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.”

Goda nyheter = inga nyheter. Fast måste det vara så?

Minns ni de gamla svarta polisbilarna med vit text: “POLIS” på? I studentkarnevalen fanns en likadan, men med texten “BOV”. Fast riktigt så enkelt var det förstås inte ens på den tiden.

Efter Trumps fake news “Look what happened in Sweden last night!” (Svar: inget särskilt), som man skojat mycket om på nätet, åkte journalisten Tim Pool hit för att kolla läget. Han är från Chicago och van att rapportera från oroshärdardar världen över. Första  dagen twittrade om han sin förvirring över politiseringen i Sverige: “Vissa säger att det aldrig har exploderat en granat här, andra att jag kommer dö inom tio minuter”. Hans erfarenheter blev blandade.

Fortsätt läsa ”Goda nyheter = inga nyheter. Fast måste det vara så?”

Så var det på den tiden! Men många av oss överlevde.  😁

Vår bokhylla börjar (precis som vi själva) bli lite till åren och verkar behöva lite stöd. Till att börja med tänkte vi tömma den – och hittade genast en åtta centimeter tjock bok som visade sig innehålla 1927 års Svenska Journalen i inbundet skick. (Varför äger vi den? Troligen från nån loppis.) Jag började bläddra. På den vägen är det…

När vi köpte hus 1980 fick vi en bok om trädgårdsskötsel från sextiotalet. Jösses vad man skulle spruta “för säkerhets skull” – åtminstone om man ville slippa dåligt samvete och vanrykte för sin misskötta trädgård.

Nu läser jag om 1927 års entusiasm över vetenskapligt beprövade metoder.

Under bilden av annonsens gallskrikande spädbarn och gigantiska, hotfulla mördarfluga står det bland annat:

FLUGOR DÖDA!
”6.000.000 bakterier finnas på varje fluga, enligt vad vetenskapen lär oss. Försvara Er med FLIT!”

Fortsätt läsa ”Så var det på den tiden! Men många av oss överlevde.  😁”

Våra olika sätt att hantera livet

Om den oerhörda frustrationen när livet går en emot.


Jag kollade Facebook-sidan för min bostadsrättsförening – nästan det enda jag använder Facebook till. Där har vi fått användbara  tips om vilken säkerhetsdörr andra köpt och kan se om flera har trubbel med nätanslutningen och sånt. Men den här gången hamnade jag i en animerad debatt om (klassikerna) tvättstugestädning och sopsortering. Eller egentligen var det bara en som debatterade, om man säger så.

Det började med en enkel fråga: “Jag undrar var man ska lägga hårdplast i soprummet?” Sen följer 33 kommentarer, där några först försöker förklara hur det är och därefter får stå till svars för att “föreningen inte tar större hänsyn till miljön”. Sen kommer tre inlägg i rad om städningen i tvättstugan – det första lugnt, men sen eskalerar det ända till: “Städningen är så risig att jag sagt detta många gånger men föreningen tar det inte på allvar. Attityden är tråkig. Så jag och många andra som håller med mig kommer att anmäla detta via brev till hälsomyndigheterna!”  

Fortsätt läsa ”Våra olika sätt att hantera livet”

Men vad är det dom säger egentligen? 😲

Ibland roar jag jag med att spara exempel på hur det kan gå när man verkar ha haft lite otur när man tänker – eller åtminstone när man formulerar sina tankar. (Åtminstone i tidningarna. 😉 )

En vikarie hämtades av polis framför ögonen på personal och elever, misstänkt för sexuellt ofredande och försök till utnyttjande av barn för sexuell posering. Samma lärare, med ett digert brottsregister, tvingades nyligen bort från ett annat skoljobb på grund av samma sexbrottsanklagelser.

Men vikariepoolens VD verkar lugn: “Vi har en mycket väl utarbetad process och jag har sett över våra rutiner hur vi väljer att anställa personal. Bland annat att vi alltid tar utdrag ur belastningsregistret.“

Och när tidningen frågar om det alltså går bra att få jobb hos dem för en kriminellt belastad person, som stängts av för misstanke om sexualbrott i sitt arbete, blir svaret:

“Så tycker jag verkligen inte att du ska säga, tycker jag absolut inte att du ska skriva. Det är din tolkning. Vi har följt våra rutiner om hur vi anställt den här personen.” Fråga: ”Men om ni följt de rutiner ni har så betyder väl det att detta kan hända igen?” Svar: “Det ska inte hända igen.“… Efter intervjun återkommer VD: “Om det visar sig att det brustit måste vi se över våra rutiner. Vi vill inte att det ska hända igen.”

❓ Och jag som i min enfald trodde att det var just det som HADE visat sig.

Fortsätt läsa ”Men vad är det dom säger egentligen? 😲”