När vi sitter vid köksbordet och snackar skit säger vi ofta: “Tur att ingen hör oss!” Vi kan skämtsam slänga ur oss opassande repliker och fula ord, utan att det gör nåt. Det är ju bara oss emellan, och vi vet ju vilka vi är – och inte är. Jag tänker inte ta några exempel här, för här är det INTE oss emellan.  😉

Problemet är att inte alla verkar inse det.

När journalister spårat upp nätmobbare är reaktionen ofta ett förvånat: “Men det var ju bara på NÄTET!” Ibland tillägger man urskuldande att man mådde dåligt den perioden – eller varit full. Eller, nu senast, fått en sömntablett av sin fru. En del pudlar reflexmässigt, men ofta verkar man uppriktigt förvånad över att någon tagit illa upp – även när det gäller dödshot… Det är som om mottagaren inte riktigt finns, utan man kan sitta i sin ensamhet och vräka ur sig utan att det “gör nåt”.

Fortsätt läsa ”Det nya sättet att umgås. Men hur? Om (a)sociala medier”

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag kom i kontakt med nätet på 90-talet. Jobbet blev mycket roligare när opraktiska jag slapp jag hela logistiken kring trycksaker, med högupplösta bilder, textmängd och sidbrytningar. Maken och jag hittade varann på nätet när det fortfarande möjligen kunde vara lite suspekt (fast  det tyckte inte jag! 🙂 ). Och nu sitter jag här och har hittat skrivlusten igen, tack vare bloggandet.  💕

Men det här med personlig assistans och förtuggning ligger inte för mig. Jag avrättade brutalt forntidens Office Assistent, och på den vägen är det. På hemsidor vill jag inte bara se stora bildknappar och sökrutor. Jag vill också kunna få upp en meny och botanisera kring innehållet, kanske hitta nåt jag inte ens visste att jag var intresserad av. Jag “följer” i allmänhet inte ens de bloggare jag regelbundet läser, utan kollar upp dem och låter mig bli överraskad.

Fortsätt läsa ”Om nätbybors näthat”