Det är självklart för oss alla att använda den nya tekniken…

“Ska vi inte skajpa med mormor?” säger tvååringen otåligt när det tar tid för datorn att starta. Och tycker vår laptop är lite primitiv, eftersom inget händer när han trycker på skärmen. Själv undrar jag ofta hur vi klarade oss i tiden “före nätet” och blir förvånad över att Wikipedia bara funnits i 15 år. Så jag är helt klart nätifierad, trots att jag växte upp utan ens telefon närmare än i telefonkiosken, och trots att jag var tio år när (svartvita) TVn kom till Sverige.

…om än på olika sätt

Men jag använder nätet på mitt sätt: för att fundera och utbyta tankar, lära mig mera genom att kolla, läsa många bloggar och flera tidningar än jag skulle kunna prenumerera på. Alltså egentligen för att komplicera tillvaron och människorna. För ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet.

Coola, vältränade och stajlade verkar efterkommande generationer använda appar jag inte ens hinner (eller ids) lära mig namnet på. Allt effektivare verkar det i alla fall bli – kortare, snärtigare förenklingar och sammanfattningar av livet och människorna. Inget för mig, som tycker att livet – och människorna – är något som man kan tillbringa ett helt liv med att försöka förstå, utan att det ens är meningen att man ska lyckas.

Ineffektivt, va? Och fascinerande. 🙂

Hur var det förr?

När jag läser gamla dagböcker minns jag hur det var att vara ung på 60-talet. Tonårsmodet kom just då, så istället för att lägga ner kjolarna från småflickslängd till vadlängd köpte vi utställt och kortkort (dvs liite ovanför knäet) och vita stövlar utan klack. Allt som man kunde skutta runt och ha kul i.

Åtminstone jag och mina kompisar hade dock samma moraliska normer som tidigare: tjejer drack inte och de förväntades avvärja de närmanden som killarna förväntades komma med. Till de korta kjolarna var det barnsligt platta stövlar eller skor med runda tår som gällde, annars blev det slampigt – vilket var ABSOLUT förbjudet!

Sammanfattningsvis gällde väl för mig: P-piller? ”Ja!” Sexuell revolution? ”Va?”

Min första man hittade jag per korrespondens, när jag på ljusblått brevpapper med svart bläckpenna skrev pappersbrev till killar över hela världen. Egentligen för att träna språk, men – hmm. 😉

Och hur blev det sen?

Näste man, 30 år senare, hittade jag egentligen också per korrespondens, men moderniserad sån. Det var inte vanligt med dejtingsajter 1998 och de flesta där hade anknytning till nätet, så även vi. Båda gillar vi också att skriva, så vi mejlväxlade intensivt en vecka innan vi träffades. Och var båda så naivt uppriktiga när vi presenterade oss att vi tyckte vi redan kände varann när vi sågs. Det var ett vinnande koncept, för intrycket kvarstår nära två decennier senare. 🙂

Men mycket har hänt sen 98. Nu verkar det vara snabbt och effektivt som gäller. Jag kollar nyfiket in nutidens dejtingsajter. Kanske Twitterstuk som gäller: “Ge en fullständig presentation av dig själv – med bild och upp till 140 tecken!” Går det? Jag gillar visserligen min mans utseende, men hade jag fastnat just för det? Nä, risken är nog stor att jag bläddrat förbi och missat honom. Och det hade ju varit synd.

Logiskt sett borde det vara mer framgångsrikt om man gjorde ett medvetet partnerurval. Men med tanke på hur lite det här har med logik att göra tror jag inte på det. Jag menar: “Hur känns det när han tar i dig? Från 1 till 10.”

Jag kollar. På nätet (förstås!) hittar jag en topp10-lista, som lustigt nog bara innehåller 9 svenska dejtingsajter. Kanske effektivare så? 😉

Överst finns helt logiskt “Elitsinglar” för “sofistikerade singlar”, med 78% akademikerkvot. Den har jag redan skrivit om, och undrar med viss moderlig oro hur de ska hitta till varann bakom sina blanka plastmasker. “Elitsinglar” är tydligen en del av listtvåan “eDarling”, som vänder sig till “singlar med höga anspråk”. Jag börjar fundera på om det är som med bilförare, som alla lär anse sig köra ”bättre än genomsnittet”. “eDarling” erbjuder även vetenskaplig matchning och lära-känna-varann-guide. Inte som vårt amatörmässiga nosande på varann, inte!

På plats nummer tre ligger “zoosk” för unga och ungdomliga singlar som vill flirta och chatta. Ingen recension – de har väl inte tid. 😉 Sen kommer “Be2”  för singlar som “söker något mer än dejting”. Fast jag förstår inte riktigt vad.

“NextLove” har specialiserat sig på frånskilda/separerade som vill träffa nån som gått igenom samma sak. Stor målgrupp, jag hoppas bara att båda parter inte är alltför effektiva, utan tar sig tiden att bli färdiga med separationen först. “match.com” utlovar en “snabb, rolig och effektiv dejting-upplevelse”. Där har vi effektiviteten igen – den som gör mig lite betänksam.

Längre ner på listan blir det lite väl nischat för mig… På “VictoriaMilan” kan man “känna sig levande igen”, genom att ha en hemlig affär. Om det är enda sättet att känna sig levande blir jag direkt sorgsen. På “Cdate”  söker man tillfälliga kontakter: “Garanterat diskret!” Vårt gamla “Internetkontakten” har nischat sig ännu tydligare: Söker man på det hamnar man numera på “knulla.se” 😦  Som inte finns med på topplistan.

Den sida som är mest nertonad i sin marknadsföring ligger mycket riktigt sist på listan och  riktar sig till “gamlingar”(?): ”50plusMatch”: en “bra sida för dig som är 50+”.

Så: Hur förändrade har vi blivit i coolness och effektivitet?

Om man behöver kvällstidningsstöd för att veta när det är OK att gå hem tidigt från en träff kanske man inte är så cool som man ser ut? Jag läser i en artikel att man inte måste tillbringa tre timmar med en partner som är a) otrevlig, b) sexistisk eller c) ljuger om sig själv. Eller – sist men inte minst!: Om man inte är intresserad.

Så var det faktiskt på min tid också. Jag tror inte ens att jag behövt fråga, trots all min osäkerhet.

Kanske kan man rentav bli osäkrare inuti om man tror att man måste verka väldigt säker utanpå?

Bara en tanke. För så är det för mig.