Det var kärlek vid första ögonkastet när jag kom i kontakt med nätet på 90-talet. Jobbet blev mycket roligare när opraktiska jag slapp jag hela logistiken kring trycksaker, med högupplösta bilder, textmängd och sidbrytningar. Maken och jag hittade varann på nätet när det fortfarande möjligen kunde vara lite suspekt (fast  det tyckte inte jag! 🙂 ). Och nu sitter jag här och har hittat skrivlusten igen, tack vare bloggandet.  💕

Men det här med personlig assistans och förtuggning ligger inte för mig. Jag avrättade brutalt forntidens Office Assistent, och på den vägen är det. På hemsidor vill jag inte bara se stora bildknappar och sökrutor. Jag vill också kunna få upp en meny och botanisera kring innehållet, kanske hitta nåt jag inte ens visste att jag var intresserad av. Jag “följer” i allmänhet inte ens de bloggare jag regelbundet läser, utan kollar upp dem och låter mig bli överraskad.

Så jag är nog en fossil. Som tur är, tänker jag när jag läser Wolodarskis artikel om baksidan av sociala medier (mina fetningar nedan):

Sociala medier är ett fantastiskt verktyg. Men baksidan är att de förstärker existerande uppfattningar och lätt sprider lögner. Det riskerar att undergräva tilliten mellan människor.

Det existerar inget automatiskt korrektiv mot lögner och förtal. Inte heller kan användarna räkna med att få en allsidig belysning av en fråga. När man gillar något på Facebook tenderar tjänsten tvärtom att servera ännu mer av samma vara… Befintliga uppfattningar förstärks.

Forskning om Facebook visar att tjänsten stimulerar framväxten av homogena och polariserande åsiktskluster, där deltagarnas applåder ytterligare stärker den inre övertygelsen. Det riskerar i sin tur att bidra till spridningen av kraftigt vinklad information, som kan basera sig på rykten, ideologi och konspiratoriska föreställningar.

I dessa enklaver lurar deltagarna varandra att tro att de representerar ”folkets röst” och den ”undertryckta sanningen”.

Jag tänker på Breivik och hans egen tempelriddarorden. Är det förklaringen till att de som sprider vissa åsikter verkar så fullständigt övertygade om både budskap och folkligt stöd – och därmed kan bli övertygande? Åtminstone för dem som bor i samma “nätby”, särskilt om de väljer att inte använda nätet till det som är dess möjligen främsta  styrka – att söka ytterligare information och kolla fakta. Som vi fossiler ofta gör. 😉

Och nu kommer ”botarna” – “De personliga assistenterna som guidar i din personliga Facebook-feed”. Microsoft har tydligen inte avskräckts av den tidigare twitter-boten Tay, som snabbt blev rasist i kontakten med  mänskliga twittrare. (Vad säger det – om både människor och botar? Kan man undra.)

Jag läser ju böcker också, nu senast “Näthat – rättigheter och möjligheter” av Institutet för Juridik och Internet. På www.juridikinstitutet.se  finns information om vad näthat är och vad man kan göra om man blir utsatt. Man kan till och med fylla i en anmälan direkt på sidan.

Boken beskriver vilka rättigheter som gäller på internet och hur man kan göra för att utkräva ansvar om någon kränker dessa rättigheter genom: förtal, förolämpning, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande, olaga förföljelse, kränkande fotografering, brott mot PUL (personuppgiftslagen), upphovsrättsbrott.

Jag kollar naturligtvis omedelbart  (på nätet! 🙂 ) om det även finns laga hot och förföljelse. Tydligen kan det vara ”laga hot” om man hotar med en icke olaglig handling. Men ”laga förföljelse” hittar jag inte.

I boken citerar man och förklarar lagtexter och ger exempel på hur domstolar fällt eller friat. Det är inte alltid man tänker som en jurist. Den ena polisen fick skadestånd när han blev spottad i ansiktet, medan den andre fick tåla det som ett uttryck för den gripnes frustration. (Kanske loskan var större i ena fallet?) En dömdes för olaga hot men slapp betala skadestånd, eftersom “offret” gett igen med samma mynt. Den som spridit en uppgift om att någon hade sexuellt umgänge med fru och dotter friades, eftersom domstolen ansåg att uttalandet inte var riktat mot målsäganden, utan mot hans familj.

Tur att jag inte är jurist, tänker jag, som så ofta förr.

”Förtal” betyder åtminstone för mig i dagligt tal ungefär “lögnaktigt skvaller”. Det kan vara bra att veta att enligt lagen kan man vara skyldig till förtal även om det man säger är sant. Å andra sidan kan man vara oskyldig fast påståendet är osant, under vissa omständigheter… osv

I boken hittar jag hittar förstås ett roligt citat också, i kapitlet om olaga hot:

“Vi bortser i denna sammanställning från den del av bestämmelsen som nämner att någon lyfter vapen mot annan då detta scenario inte kan aktualiseras på internet i dagsläget.”

“I dagsläget”?: Är det nåt vi borde veta här? Jobbar nån på en teknisk lösning för att kunna skjuta folk via internet? Är det i så fall en särskild app?

Förhoppningsvis är det bara ett utslag av det juridiska försiktighetsspråket.