Ibland verkar det plötsligt gå onödigt fort.

Jag hann inte mer än skriva en kommentar om min halvtaskiga balans, så höll jag på att tappa den. I trappan! 

I stugan har vi en vindlande vindstrappa med grunda trappsteg. Det brukar inte vara några problem för mig, så stora fötter har jag inte, men jag har funderat på hur karlarna gjorde förr när de skulle kånka upp sånt som skulle förvaras på kallvinden.

Vi har i alla fall inrett vinden, trots att vuxna människor egentligen bara kan stå mitt under takåsen. Vilket inte bekymrar mig särskilt, som är ”lagom stor”. För vindar. 😉

Nu var maken upp på taket för att fixa antennen, och det slog mig att det var väldigt tyst därifrån. Jag går upp och tittar om han lever, tänkte jag, tog min kära laptop ömt i famnen och gick uppför trappan, lite orolig. Satte ner foten på översta trappsteget och började stödja även på hälen – som jag bara hade luft under! Lurad av skorna, som har en stabil sula, dock inte så stabil… Med andra ord:

Eftersom jag är övertygad om att jag instinktivt skulle ha skyddat laptopen med mitt liv hade det nog varit ajöss med den här tanten om jag inte lyckats få tillbaks balansen i absolut sista stund. Pust!

Jag borde ha lärt: En gång förut har jag kanat nerför samma trappa, lyckades få stopp i nedersta kröken, precis innan jag slog i hallens stenplattor – eller möjligen det kantiga skostället i kraftig metall. (Vilket hade varit värst?) Fast då hade jag åtminstone fötterna först.

Ska försöka skärpa mig, det börjar dra ihop sig till tredje gången gillt… 😦