Gång på gång läser jag i olika bloggar om vilken hjälp bloggen och nätet varit i svåra situationer: sorger, sjukdomar, kriser. Man har hittat människor som är eller har varit i samma situation och vet hur det är. Den största trösten är och förblir ändå: “Jag är inte ensam”.

För ibland kan man känna sig som en “fnill” i Olle Adolphssons ”Okända djur”: ”Så liten att hans huvud värkte, men glad ändå om någon honom märkte”.

Många som av olika anledningar inte kan jobba, trots att de gärna vill, använder bloggen även som ett verktyg i sin kamp att skapa ett meningsfullt liv. Där kan man hjälpa sig själv genom att  fundera, bearbeta, få perspektiv och komma fram till hur man ska gå vidare. (Hög igenkänningsfaktor för mig.) Åtminstone när det gäller utmattningsdepression får jag dessutom intrycket att det är upp till var och en att själv hitta rätt väg ut. Vården verkar ofta vara tveksam och fyrkantig – trots att problemet är så vanligt.

Om det är så känns det extra ironiskt när vården ibland verkar resonera: “Om man orkar blogga orkar man jobba, åtminstone deltid.” Trots att jag mår bra har jag inga problem att förstå att det är en himmelsvid skillnad mellan att jobba och att blogga – helt på egna villkor, utan deadlines, en stund då och då, liggande otvättad i sängen, en sömnlös natt. Eller inte alls, när livet är för tungt. Så funkar inget jobb.

Det måste vara tungt när man känner att ingen förstår.

Min mamma var deprimerad  och ångestfylld i många år, avverkade generationer av antidepressiv (och annan) medicin, ända tills stroken verkar ha slagit ut åtminstone ångesten – som en verkligt slagkraftig elchock. (Förr hette det väl slaganfall? Sorry, galghumor).

När hon mådde riktigt dåligt bodde hon hemma hos oss, där jag åtminstone kunde vakta henne och försöka prata, i min hjälplöshet. Ibland var det så illa att hon inte ens klarade att klä på sig. Då tog jag hand om telefonsamtal, släppte bara igenom några få som visste hur det låg till. Trodde jag.

En av de betrodda var mammas något yngre syster. En gång trodde att hon hade någon allvarlig sjukdom. Omedelbart ringer hon storasyster: “Du måste komma hit!” Än idag vet jag inte hur mamma tog sig dit  – för det var långt att åka. Men jag kunde inte stoppa henne, bara förbanna mig själv för att jag släppt igenom samtalet. När min man kom hem åkte han omedelbart och hämtade henne. Och vi fick ta hand om spillrorna som återstod sen den duktiga fllickan/storasystern ställt upp för “alla utom sig själv”. Igen.

Men värst för mamma var nog hennes lillasysters reaktion: “Tänk, vad trevlig vi hade, du var precis som förr!” Och – med rätt eller fel – fick mamma sin övertygelse bekräftad: “Ingen förstår. De tror att jag kan ta mig i kragen och rycka upp mig. För det syns inte på mig.”

Med andra ord: Jag är ensam.

Med ens inser jag varför jag tycker det är så givande att läsa och försöka förstå människor i andra situationer och kriser än min egen, med andra problem eller diagnoser. Inte bara för att det påminner om min mamma. Utan för att det påminner om mig. Jag mår bra och lever ett liv jag trivs i. Just nu. Skulle det ändras har det alltid hjälpt mig att skriva – förr dagböcker och kollegieblock, nu på nätet.

I grunden är vi alla så lika. Och så olika.