En helt annan Vademecum-reklam: Plötsligt kommer jag att tänka på en gammal reklamgrej för Vademecum. (Ingen aning om varför, men så funkar mitt minne. 🙂 ) Maken minns också vagt en knagglig plastremsa, men vi är inte säkra. På Flashback (av alla ställen!) hittar jag det:

”I min barndom (50-talet) fanns en uppskattad reklam för tandkrämen Vademecum. I tandkrämskartongen låg en remsa av något plastliknande material, som, om man drog med nageln över den, lät: “TAG VADEMECUM”! Mycket förbluffande och jag fattar än idag inte hur det gick till.”

Han får några svar om att asken antagligen användes som resonanslåda, vilket stämmer med mitt minne. Längre får vi bevis på reklamens makt:

”Jag vet att tråden är gammal men kan inte låta bli att skriva… Den här mytomspunna Vademecum-remsan är något som fascinerat mig under alla år, trots att jag aldrig sett en. Min mormor berättade för mig om den en gång i tiden och sedan dess har det fastnat i huvudet. ”

Att ha en reklamgrej i huvet i sextio år TROTS ATT MAN ALDRIG ENS SETT DEN! En reklammakares våta dröm? En annan person stötte på remsan – och: “Det var då jag insåg att jag ska jobba med reklam.” Visserligen tillfogar han: “Nu har jag insett att jag borde ha valt att jobba med något annat.” Men det märks att vi inte var bortskämda med häftig reklam på femtiotalet.

Jag letar efter mer om detta (helst bild!), men fastnar istället i en retroblogg. (Det får man göra när man är pensionär! 🙂 )

Plöjer igenom reklam, bland annat för  “Algots kläder” (vi har kvar gamla tidningsannonser 🙂  ) och “Champis”  med den svettiga handen som girigt sträcks efter den kalla flaskan med kondensdroppar på. Drycken hette tydligen ursprungligen ”Champagneläskedryck ”, ser jag nu. Snart är jag fylld av onyttigt vetande, tur att jag har så bra glömme. 🙂

Personvågarna med viktbiljetter minns jag. Trots att tågen på den tiden alltid(?) kom i tid kunde man fördriva tiden med att väga sig på stationerna. (Varför? För att man kunde, antar jag.)

På biljetten stod:

SJ billiga rundturer – året om.
Ni väger XX Kilo.
Göm denna biljett för att regelbundet kontrollera Eder vikt.
Datum å baksidan.

Visst är det härligt! Folkhälsan framför allt, redan då.

Jag hittar en massa sång och musik också på bloggen. Maken får lyssna på ”Vildandens sång”, som jag vet att han har en kärleksfull relation till. Själv känner jag igen i stort sett alla sånger, men minns att jag länge trodde att ”Mjölnarens Irene” var ”Mjölnarens siren” – vad nu mjölnaren skulle ha en siren till?… ”Que Sera Sera” uttalades förstås på Doris Day-amerikanska: ”Kej Sera” – fast hon försöker faktiskt få till ett oamerikanskt ”r”).

I ”flottarkärlek” (fast vi sjöng: ”Haderian hadera, doppa Snoddas i chokla”) hör jag först nu, efter alla dessa år!, att Snoddas sjöng ”i alla torp i alla byar hade jag en liten vän” – jag trodde det var ”folk”, undrade väl lite oengagerat över hur många olika folkslag som egentligen bodde i obygden där han flottade timmer och raggade  brudar, men OK då, vad vet jag?

Plötslig händer det, som det står i reklamen. Jag hittar den allra första låten som fastnade i mitt huvud, den som senare följdes av en lång rad från “Tio i topp” och, framför allt, Radio Nords “Topp 20”, som tydligen bara existerade 64 veckor. En entusiast har skrivit ner alla listorna och jag minns nästan allihop – från ”Seeman” (på tyska!) till “Good Luck Charm”, med särskilt plus för “Violetta”, den andra låt som fastnade i mitt huvud. Den där första var alltså:

“Tom Dooley” med Kingston Trio (på äldre dar).

Varför fastnade just den? Troligen för att den kom precis när jag tog klivet in i tonåren, och började tycka det var lite pirrigt med killar, speciellt i cowboy-jeans, som jag föreställde mig Tom Dooley haft. Vet inte om det stämmer, men ser nu  att han tydligen fanns på riktigt.

Dansade sommartid gjorde både bloggaren och jag mest på Skansens utedansbana, där skyltar talade om att nästa dans blev ”Foxtrot”, ”Vals” eller ”Tango” så att man visste om man skulle våga eller inte. För tjejer var det gratis, killarna fick köpa poletter till dansbanans vändkors.

Retrobloggen bodde  inte så långt ifrån mig söder om söder, och minns hur killarna studerade “den kvinnliga anatomin” på Eriksdalsbadets nakenbad. Och dit gick vi tjejer i förpuberteten också, men vi hade minsann baddräkt – det är man noga med i den åldern! Så vi kunde tjäna en slant på att gå till kiosken utanför planket och handla åt de nakna tanterna.

Och även vi kunde studera den vuxna kvinnokroppen ur alla möjliga och omöjliga vinklar…  Antingen var de badande hysteriskt solfixerade eller exhibitionister, för här poserades det verkligen. Nu slår det mig att det ju fanns homosexuella även på den tiden, fast vi inte visste det. Eller de kanske visste det jag först nu får veta av bloggaren: att planket såg ut som en schweizerost av alla titthål från herrsidan. 😉

När jag påminns om radions barnprogram ”Snurran” med ”Mormor och Morfar Ginko” minns jag att det kallade vi några gubbar vi pratade med vid båtarna i närheten av Eriksdalsbadet. Kan det möjligen ha varit ”fula gubbar”? Jag minns inte något obehagligt, men var nog väldigt naiv (även) då.

Radions “personliga meddelanden” minns jag mycket väl, exempelvis: ”Meddelande till överingenjör Fxxx Bxxx, hemmahörande i Gnesta: Kom genast hem! Undertecknat: Familjen.” “Undertecknat Mor” var också vanligt. Och aldrig fick  man veta vad som hänt…

Även om jag inte lärde mig simma där (eller nånsin, egentligen) badade jag liksom bloggaren ofta i  de närbelägna ödledammarna. Fast om jag då vetat att de kallades ödledammarna hade jag vägrat att gå i. Visste min mamma det? Vi kallade det i alla fall “Gropen”.

Där ligger idag Globen. Ibland undrar man hur gammal man egentligen blivit. Utan att just ha märkt nåt.