När vi sitter vid köksbordet och snackar skit säger vi ofta: “Tur att ingen hör oss!” Vi kan skämtsam slänga ur oss opassande repliker och fula ord, utan att det gör nåt. Det är ju bara oss emellan, och vi vet ju vilka vi är – och inte är. Jag tänker inte ta några exempel här, för här är det INTE oss emellan.  😉

Problemet är att inte alla verkar inse det.

När journalister spårat upp nätmobbare är reaktionen ofta ett förvånat: “Men det var ju bara på NÄTET!” Ibland tillägger man urskuldande att man mådde dåligt den perioden – eller varit full. Eller, nu senast, fått en sömntablett av sin fru. En del pudlar reflexmässigt, men ofta verkar man uppriktigt förvånad över att någon tagit illa upp – även när det gäller dödshot… Det är som om mottagaren inte riktigt finns, utan man kan sitta i sin ensamhet och vräka ur sig utan att det “gör nåt”.

Även vuxna människor verkar inte riktigt begripa vad det innebär att ha publicerat något. Jag har läst: “Det här vill jag inte att så många ska se, så jag lägger ut det en stund och tar sen bort det.”

Därför en varning:
Utgå ifrån att livet på nätet är evigt. Och du är aldrig riktigt anonym. 

I samma stund du lagt ut något har du tappat kontrollen över det, andra kan spara, kopiera, vidarebefordra, citera etc. Du vet inte hur många som hunnit spara ner det du skrev, även om du snabbt tog bort det.

I “Dags sluta twittra dumheter” läste jag om läkares speciella ansvar, och då alldeles särskilt inom psykiatrin.

Kommentarerna verkar ha lite svårt att ta in att artikelförfattarna i grunden är positiva till att läkare – och andra sekretessyrken – finns i sociala medier: “Det  bidrar till ökad kunskap, en chans att se varandra bortom yrkes- och patientroller, viktiga tendenser kan belysas och en ömsesidig förståelse skapas.”

MEN de ser även risker: “Problem uppstår dock när någon i sin presentation eller i inlägg anger sin profession, poserar i arbetskläder, nämner sin arbetsplats och samtidigt menar att hen twittrar privat.”

”Vi ska inte behöva läsa stötande, kränkande eller raljerande inlägg från personer i den ställningen skrivna från den plats där vi måste våga göra oss sårbara och öppna för att få hjälp. En tweet kan retweetas, citeras, delas på facebook, instagram, publiceras i en blogg eller i en papperstidning.”

… ”man gör sociala medier till sitt ocensurerade fikarum. Allt som sägs i kollegiet är inte anpassat för allmänhetens eller patienternas öron, lika lite som allt som sägs mellan hemmets väggar är menat att läcka ut därifrån.”

… ”och sluta live-twittra från jouren.”

Vi har haft många år på oss att utveckla konventioner om hur vi ska uppföra oss i olika sammanhang. Uttryckssätt, beteende, klädsel, etc är olika på jobbet, gentemot barnen, vid fikabordet, hemma i soffan eller sängen, på krogen, etc. I samspelet med andra har vi kommit fram till en uppfattning om vad som “är OK”, som de flesta av oss accepterar. Åtminstone just i det sammanhang, den tid och på den plats där vi lever. Avlägsnar vi oss för långt kan det uppstå problem.

På sociala medier verkar det mera vara “Hela havet stormar”. Förhoppningsvis för att det är nytt och ännu inte hittat sin form.

Skrev man förr något som skulle spridas till en större krets föregicks det automatiskt av tid för eftertanke – man skulle formulera, skriva ner och hitta lämplig publikationsform: insändare, artikel, brev etc. Man hann stöta och blöta det skrivna, både ensam och med andra. Åtminstone insändare och artiklar skulle dessutom först godkännas av redaktörer.

Numera är det väldigt lätt att ta en snabb tanke direkt från huvet och ut genom fingrarna via tangentbordet, utan att provtänka eller provprata med nån annan för att känna efter om resonemanget håller och om man kan stå för det.

Och VIPS! är det tillgängligt för alla.

Det påminner mig om när de nya datorerna plötsligt gav alla möjlighet att skapa layouter genom att skifta typsnitt och leka med färger. En tid växte vildsinta exempel fram på både papper och nät: Alla fonter användes, i många färger och mot grötiga bakgrunder.

Men småningom mojnade leklusten och man började använda den nya tekniken som det verktyg den är. Det handlar om att sprida en text, och då är det viktigaste att texten är läsbar. För att uppnå detta återgick de flesta till att följa konventioner vad gäller exempelvis kontraster och radlängder.

Det ska bli intressant att se om motsvarande utveckling kommer för sociala medier.