När jag visade upp min förstfödda på jobbet sa någon vänligt: “Så söt! Det syns att pappan inte är svensk.” Jag tittade på min dotters tjocka, kolsvarta hår (precis som mitt som nyfödd), hennes mörka ögon (senare ljusnande) och hennes gyllenbruna kind (gulsot). Det enda min arbetskamrat visste om barnafadern var att han inte var svensk – inte att han var lika blond och blåögd som jag…

Nyligen lyssnade jag på ett dokumentärprogram om förra årets mörkhyade lucia i SVT och den storm av näthat som utbröt, främst förstås på Avpixlat, med över 4000(!) kommentarer.

Fortsätt läsa ”Vem är “som jag” – och vem kan hota mitt “jag”?”

I programmet “Absolut svensk” tyckte jag särskilt om programledarens sätt att ifrågsätta sig själv och försöka förstå även dem som tänker annorlunda än han själv. Är de rasister? Eller okunniga? Eller vad?

Tänk om “PK-ståndpunkter” med nolltolerans riskerar att driva otrygga människor i armarna på de riktiga rasisterna? Där erbjuds de ju en enkel lösning: “Väck med alla “icke-svenskar!”  – då löser sig alla våra problem som genom ett trollslag, från bostadsbrist till terrorism. Och så slipper man ju “vara så jävla rädd för att säga fel hela tiden” som någon  sa.

Bara en tanke.

Fortsätt läsa ”Om vår främlingsskräck och konsensuskultur”