Vi översköljs ju ständigt av information, numera inte bara från faktakollade rapporter och förhoppningsvis någorlunda källkritiska etablerade media. Facebook, Twitter, Flashback, bloggar, kommentarer etc etc har inga som helst krav på sig att granska sina källor och dubbelkolla fakta.

Hoola bandoola band sjunger: ”Vem kan man lita på?”

Även vår nya “uppslagsbok” Wikipedia (som jag flitigt nyttjar) ska inte läsas som etablerade fakta. Styrkan ligger istället i att alla artiklarna har länkade referenser, så att  läsaren kan bedöma hur seriösa dessa verkar vara.

Det handlar om källkritik, helt enkelt. Och svårt.

Fortsätt läsa ”Fråga: Vem i hela världen kan man lita på? Svar: Sig själv. I bästa fall.”

Jag läser om skolattacken i Trollhättan och att en hyllande Facebookgrupp bildats. De mer civiliserade påhejarna på nätet säger ungefär: “Ja, så går det när vi svenskar känner oss undanträngda. Det kommer att fortsätta!” 

Man påstår sig alltså representera MIG. För jag är ju svensk. Ska jag behöva skämmas för det? Nä, det vägrar jag. Istället funderar jag på hur det kan bli så här.

Nyligen hörde jag en krönikör berätta om ett hatinlägg med bild av henne som vanställt lik, vilket helt begripligt särskilt upprörde hennes barn. Hon fick kontakt med personen som skrivit och som, vid närmare eftertanke, var chockad över sig själv: “Jag förstår inte hur jag tänkte. Då tyckte jag att det var roligt, men det är det ju inte alls.”

Men det märkte personen först vid närmare eftertanke.

Fortsätt läsa ”Varning för rollspel med dödsoffer”

På vår promenad passerade vi ett av Berts flyktingboenden – ett gammalt sjukhus, ganska slitet efter att ha använts för olika ändamål under årens lopp. Sen läste vi om taskig mat och dålig boendemiljö, kanske nödtält – lagom till den svenska vintern.

Och jag minns ett radioprogram om asylsökande för ett antal år sen. De hade placerats i en by, med busskort men utan information om var bussen gick, vilket håll de skulle åka för att komma till affären etc. Till slut ringde några företagsamma ynglingar på hos grannen – och fick småningom hjälp av flera i byn att komma tillrätta.

Jag minns också våra ungerska vänner, som kom hit från koncentrationslägren  med de vita bussarna. Åtminstone männen fick omgående någon form av (beredskaps)arbete. Det fanns ju många enklare jobb på den tiden, men vi börjar ändå fundera.

Skulle man inte kunna göra på ett annat sätt än det vanliga – som i ett undantagstillstånd?

Fortsätt läsa ”Inte för att jag kan det här, men funderar gör vi väl alla i dessa tider…”