Vi översköljs ju ständigt av information, numera inte bara från faktakollade rapporter och förhoppningsvis någorlunda källkritiska etablerade media. Facebook, Twitter, Flashback, bloggar, kommentarer etc etc har inga som helst krav på sig att granska sina källor och dubbelkolla fakta.

Hoola bandoola band sjunger: ”Vem kan man lita på?”

Även vår nya “uppslagsbok” Wikipedia (som jag flitigt nyttjar) ska inte läsas som etablerade fakta. Styrkan ligger istället i att alla artiklarna har länkade referenser, så att  läsaren kan bedöma hur seriösa dessa verkar vara.

Det handlar om källkritik, helt enkelt. Och svårt.

Wikipedia uppdateras dessutom oavbrutet. Vem som helst kan gå in i versionshistoriken och se vilka ändringar som gjorts, av vem och varför. Samt göra sina egna, som lika snabbt kan ändras eller försvinna. Fast de finns kvar i versionshistoriken och kan lika snabbt återupplivas. Så där håller det på, fråga mig, som för jobbets räkning försökte rätta information om vårt företag. Så fort jag vände ryggen till var det “rättat”. Igen. 😉

Som man skriver i Wikipedias deltagarportal:

Wikipedia utvecklas av många olika människor. Alla är välkomna! På den här sidan finns tips. Inloggning underlättar användande och möjliggör personliga inställningar. Faddrar kan hjälpa till vid behov.

Var det bättre förr? Gamla uppslagsböcker och noggrant korrekturlästa tidningar såg ju vederhäftiga ut, men här hemma skrattar vi mycket åt våra tidningar från 40- och 60-talet när vi läser det vi nu vet var rent felaktigt – bland annat eftersom det ju alltid är vinnaren som skriver historien… Med facit i handen är det enkelt att se hur vinklad och rensad informationen var. En tillrättalagd bild presenterades för att lugna folket (“Vår beredskap är god”) och alla journalister avstod väluppfostrat från att ifrågasätta eller berätta obehagliga sanningar om makthavare, kungligheter etc.

Så – bättre förr? inte just, va?

Till skillnad från tidigare har vi nu möjligheten att snabbt och enkelt kolla fakta och källor. Var och en får ta sitt ansvar som vuxen människa. “Det gäller att använda njurarna”, som nån sa och knackade på tinningen. 😉

Frågan är om vi klarar det? Ibland känns det som om man vadar vi upp till knäna i bajskastning, näthat och ryktesspridning. Fast egentligen är det ju ganska enkelt.

Trots min passivitet på Facebook nås även jag av en del upprörda uppmaningar att dela diverse varningar om kidnappade barn, efterlysningar, våldtäktsdroger etc etc. När jag sökte på våldtäktsdrogens namn såg jag snabbt vad som skrivits om detta tidigare – däribland varningar om att det var en fejkad nyhet, och hur man kunde veta det. Så jag delade inte.

Ibland verkar fejkade nyheter ha gjorts på skoj, ibland för att jävlas med någon. Ibland i riktigt obehagliga syften. Det verkar ju empatiskt att dela efterlysningar, men det har hänt att skyddade boenden avslöjats på det sättet. Just nu läser jag nyttiga tips med anledning av en falsk inbjudan  om ett flyktingboende, som delats på sociala medier:

Det är viktigt att du kontrollerar källan innan du sprider någonting. Fundera på vem som tjänar på att du delar vidare information som inte är bekräftad. Fundera också på hur avsändaren vill förändra dina åsikter och ditt agerande genom det du läser eller ser, säger Fredrik Konnander, analytiker på MSB till myndighetens blogg Krisinfobloggen.

Om man vill ha hjälp kan man kolla Viralgranskaren. Som jag självklart först kollat!  😊. Då såg jag att de fick 2014 Stora journalistpriset som “Årets förnyare”  för att ha skapat “en genial metod för att avslöja vad som är myt och vad som är verklighet i den virala världen.” 2015 vann de Föreningen Vetenskap och Folkbildnings pris ”Årets folkbildare” för sitt “arbete med att granska påståenden som sprids i sociala medier samt för att de på ett tydligt och lättbegripligt sätt lär ut ett kritiskt förhållningssätt, och visar på vikten att ifrågasätta och källgranska uppgifter på nätet.”

Dessutom har Utbildningsradion i sin nya satsning på källkritik låtit ungdomar i årskurs 7-9 följa Viralgranskarens arbete för att lära sig att vara källkritiska. Så de verkar ju hyfsat seriösa. Jag länkar till deras instruktion:

“Undrar du om en historia på Facebook är sann? Så här gör du för att tipsa oss” (länk)

För källkritik behövs. Och lite hälsosam självrannsakan när man funderar på att skriva eller dela: 

Kan jag verkligen stå för detta?