Nu har jag beställt nytt pass och leg. Visst låter det enkelt? Jag minns förr – personbevis beställda från pastorsexpeditionen och medhavda foton, som ibland inte uppfyllde kraven på synligt öra och allt vad det var. Men nu går man bara dit, blir plåtad av vänliga poliser och kan skaffa ID-kort samtidigt, med samma bild.

Det enda man behöver ha med sig är gällande legitimation. Hur man gör för att få legitimation om man inte redan har det vet jag förstås inte. Men att låna pengar är ju också enklare om man redan har…

Nu kan man (ja, man måste faktiskt!) boka tid över nätet, vilket fungerade väldigt bra. Det finns till och med en liten instruktionsfilm på hemsidan om hur man gör, och via SMS får man bekräftelse och påminnelse med bokningsnummer.

Sen kommer vi till själva “aktionen”.

I avsaknad av lokalsinne kollade jag som vanligt noggrant färd- och gångväg. Jag mindes till och med rätt från förra gången, trots att man hade hunnit bygga nya hus sen dess. Å andra sidan hade man satt upp en stor skylt för att hjälpa såna som mig: POLIS ➡.

När jag kom fram till polishuset stod att i detta hus finns nummer 11-15, så jag började gå vidare, för jag skulle ju till nr 17. Men på hörnet fanns en mindre skylt: PASS ⬅. Jag vände mig om, och mycket riktigt, i huset som är numrerat upp till 15 sitter en port som heter 17. Okeej?

Hittills en verklig framgångsupplevelse! Nu skulle jag bara anmäla att jag var där. Det måste man göra senast fem minuter före den bokade tiden såg jag på hemsidan. Men jag var som vanligt ute i löjligt god tid.

Det visade sig att man ska anmäla sig vid en “ankomststolpe”. Som visar sig vara en sån där maskin. Den fanns inte med i instruktionsfilmen på nätet. 😦

En man stod redan där och knappade desperat, utan resultat. Till slut frågade en kvinna i den växande kön bakom mig om han bokat tid. Svar: “Nej.” (Möjligen hade han förvirrats av att ett av valen i maskinen var: “Jag vill boka tid”… ) Han styrde stegen inåt lokalerna där man ska kunna boka tid. I en annan maskin. Hoppas det gick bra för honom.

Det gjorde det inte för mig. Maskinen ville inte ha med mina fingrar att göra.

Först hamnade jag i en loop, kom överhuvud taget inte förbi förstavalet. Den vänliga kvinnan bakom mig blev också förbryllad, och efter en stund erbjöd hon sig att trycka. Då kom jag vidare till valet att mata in antingen det l-å-n-g-a bokningsnumret eller mitt personnumret. Valde det senare, det kan jag åtminstone. Tror jag. Jag knappade och knappade, siffrorna byttes mot asterisker allteftersom (varför det?) så jag hade svårt att se om jag blev nobbad för att jag inte fått med alla siffror, eller för att maskinen inte ville ha med mitt personnummer att göra – heller.

Om jag märkte att det nog blev dubbelt nån gång GICK DET INTE ATT BACKA! Det var bara att gå tillbaks hela vägen och börja från början, förhoppningsvis utan loop.

Kön bakom mig växte, jag insåg att alla andra kanske inte är ute i lika god tid som jag. (Glömde jag att säga att det bara finns EN maskin?)

Allteftersom kön – och stressen! – växte blev mina fingrar allt svettigare och mera darriga. Personnumret verkade inte funka, så jag letade upp bokningsnumret på mobilen. Insåg omedelbart att detta långa nummer skulle jag aldrig klara att läsa och samtidigt knappa in rätt. Ingen levande polis i sikte (de sitter bakom draperier), men jag bad en ung man att knappa efter min diktamen. Han var motiverad, stod ju bakom mig i kön.

PUST! En lättnadens suck susade genom kön när jag tagit min kölapp och satt mig.

En lång stund ville jag inte ens titta åt maskinens håll, men sen såg jag att flera faktiskt fått be varann om hjälp. En äldre man blev så stressad att han först glömde att ta kölappen när han äntligen lyckats få fram den. Det gjorde åtminstone inte jag. 🙂

När det blev min tur berättade jag om problemet och den fortfarande långa kön för den vänliga polisen, som tröstade mig med att när jag ska hämta passet räcker det med att trycka på en knapp. (Och avslöjade att de brukar ta emot besökaren även om man inte lyckats registrera sig fem minuter före sin tid.) Men när jag efter all denna stress skulle skriva min namnteckning… ja, jag hoppas ingen ska behöva läsa den – nånsin.

När jag gick frågade ytterligare en vänlig person om det gått bra sen. Och alla min nya vänner höll med mig om att även en tant utan ”magic fingers” måste vara berättigad till pass och leg. Den enda som verkade irriterad på mig var faktiskt jag själv.

Sen tröstköpte jag ett par skor, rekordsnabbt för mig. Så med skorna och vänligheten blev det en ganska bra dag. Och nästa gång ska jag bara behöva trycka på EN knapp. Det SKA gå.

Eventuellt med lite hjälp från mina vänner.