De omänskliga kraven på de mänskliga människorna

I efterdyningarna av Macchiarini-skandalen, nu när utredningarna står som spön i backen, funderar jag på vad jag lärt mig om hur det fungerar/inte fungerar idag och hur man skulle kunna göra istället.

Eftersom det är människor inblandade och inte oförvitliga, rationellt tänkande (omänskliga) auktoriteter, som man gärna verkar vilja tro.

Hur funkar vi när vi ställs inför omänskliga krav? Svar: Mänskligt.

Fortsätt läsa ”De omänskliga kraven på de mänskliga människorna”

“Måttligt alkoholintag har ingen hälsofrämjande effekt”

… läser vi i tidningen. Aj f-n, man måste alltså supa till ordentligt för att hålla sig i form. Jobbigt. 😦  Fast det kanske inte stod så i artikeln, jag läste den aldrig. För jag började fundera över det här med alkohol.

På femtio- och sextiotalet drack mina föräldrar en snaps till julsillen, under visst grimaserande nersköljd med lite öl. Punkt. Vin var en okänd storhet, själv smakade jag det första gången vid konfirmationen (sant!). På sextiotalet, när jag som tonåring var ute och dansade skulle killarna dricka, men absolut inte flickorna – åtminstone inte de “ordentliga”, såna som jag… 😉

Fortsätt läsa ”“Måttligt alkoholintag har ingen hälsofrämjande effekt””

Låtsaskompisar – och lite Bodil Malmsten

Minns ni Mållgan?  Alfons Åbergs hemlige vän som kommer precis när Alfons vill. Han är så hemlig att bara Alfons kan se honom. Därför har jag ingen bild på honom, bara en liten Alfons. 🙂

Jag läser att en medelålders proffsbloggerska blivit oerhört besviken över att hon inte fått flera “likes” (👍) när hon lagt ut en snygg bild av sig själv på Facebook.

Hon får rekordmånga kommentarer, varav de flesta håller med: Det är väl inte mycket begärt, ett tecken på generell snålhet, etc. Medan några urskuldar sig för att de kanske inte varje dag hinner igenom hela flödet och  👍 “lika” (heter det så?) alla inlägg och bilder.

Fortsätt läsa ”Låtsaskompisar – och lite Bodil Malmsten”

Min forskning om forskning

När jag läser och skriver om “luftrörsskandalen” på Karolinska minns jag mina 30 år i och nära forskarvärlden – inte som forskare, och inte på KI, men ändå. Jag trivdes så bra att jag blev kvar ett år efter pensioneringen – och körde “ända in i kaklet” som min chef sa. 🙂

Varför kändes det som om jag kommit hem när jag hamnade på det jobbet? En av de första dagarna strulade kopiatorn. När jag står där och river mig i håret ser jag en hand som sträcker sig förbi mig, öppnar luckan och plockar ur papperskvaddet. Handen tillhörde en sedermera ganska välkänd tekn dr. En sån självklar hjälp hade jag aldrig kunnat räkna med på mitt tidigare jobb. Från den stunden var jag fast!

Fortsätt läsa ”Min forskning om forskning”

Alltid trist att drabbas av otur när man tänker 😕

Nu är jag här igen. Hade ju tänkt släppa plaststruparna, men när jag lyssnar på Studio 1 slår min vanliga sjuka till: Jag vill ju BEGRIPA hur folk resonerar, särskilt de i ansvarig ställning. Men här går det INTE! Jag gör ett nytt försök att sortera ut vad som egentligen sades i  programmet. Medverkande var Bosse Lindqvist, mannen bakom dokumentären “Experimenten” som drog igång hela skandalen, och KIs styrelseordförande Lars Leijonborg.

Karolinska Institutets styrelse (Konsistoriet) har tillsatt en oberoende granskning, och därmed lugnat allmänhet och media. Men nu påpekar Lindqvist att granskningen endast ska gälla “det som faller inom Konsistoriets ansvarsområde. Det är alltså inga medicinskt vetenskapliga sakfrågor som ska bedömas.” (Citat ur instruktionen)

Fortsätt läsa ”Alltid trist att drabbas av otur när man tänker 😕”

Vår tids stora fråga: Vem är det syndast om? 😭

Jag har tyckt mig ana ett mönster i mycket av det jag läser och hör, men inte vetat riktigt vilket. Plötsligt hittar jag det – i en Monty Pythonsketch! Remember this?: 

Fyra äldre män hjälper varann att minnas: “På den tiden blev man lycklig av en kopp te.” “Kallt.” “Utan mjölk eller socker.” “Utan te.” “Vi hade ingen kopp.” “Vi var tacksamma om vi fick suga på en fuktig trasa.” Sen blir bara syndare o syndare om dem. Ända fram till barnet som varje dag åt gift till frukost och efter 29 timmars arbetsdag i gruvan (som han fick betala för att få utföra) regelbundet blev ihjälslagen av sin far som sen dansade och sjöng Hallelujah.

Varmed man var framme vid slutklämmen: ”Och om man berättar det här för dagens ungdom tror de en inte!”

Riktigt så synd är det inte om dem jag läser om. Men de jobbar på det.

Fortsätt läsa ”Vår tids stora fråga: Vem är det syndast om? 😭”

IKÉA anno 1961 – down Memory Lane

Jag hittar en gammal Ikea-katalog och läser på: Ikea grundades år 1943 av den sjuttonårige smålänningen Ingvar Kamprad, först som ett vanligt postorderföretag. Namnet är en förkorting av hans inititaler och hembygd, Elmtaryd, Agunnaryd. Den första Ikeakatalogen kom 1951, när man specialiserat sig på möbler. Den inledande texten löd:

”Vår nya katalog, som vi härmed överlämnar är inte på något sätt märkvärdig. Den innehåller kort och gott ett urval småländska kvalitetsmöbler och andra bosättningsartiklar, som vi kan leverera till ytterst förmånliga priser. Genom intim kontakt med långt specialiserad industri och synnerligen liten förtjänstmarginal, baserad på stor omsättning, kan vi sälja till priser, som erkänt är landets lägsta… …Högaktningsfullt IKÉA”

Fortsätt läsa ”IKÉA anno 1961 – down Memory Lane”

Assange – still confused but on ever higher levels

I juni 2014 läste jag in mig på Assangefallet, eftersom det förbryllade mig. När jag läst  förhörsprotokoll m m blev jag om möjligt ännu mer förbryllad och försökte (förgäves) reda ut det i skrift: “Kan det här verkligen vara våldtäkt?”.

Sen hade jag inte tänkt skriva mer om detta, bland annat för att jag inser risken att hamna i väldigt tveksamt sällskap, bland dem som accepterar våldtäkt (inte jag!) och dyrkar Assange (inte jag!).

Men när det nu kommer en rapport som SVT sammanfattar:  “FN-gruppens rapport: Sverige måste släppa fallet Assange” måste jag instämma: Ja, varför i all världen gör man inte det? Varför lägger man inte ner det? Som den första åklagaren gjorde?

Fortsätt läsa ”Assange – still confused but on ever higher levels”

Vad hände med “vänligt men bestämt”?

Återkommer till det här märkliga svartvita “tummen uppellerner” som jag, gamla mänskan, ser överallt. Och inte alls förstår mig på.

Om jag verkligen vill/inte vill något verkar omgivningen känna in det. Likaså har jag i allmänhet inga problem med att inse om jag gått över en gräns, exempelvis lagt näsan i blöt. Får jag ett undvikande (eller inget) svar märker jag det och släpper omedelbart ämnet, ibland med en ursäktande  variant på “Det angår ju inte alls mig, hur kunde jag tro det?”. (Jo, förresten, om personen gömmer sig bakom en låtsasvänlig mask kan jag missa budskapet, men då har man ju desarmerat hela mekanismen och får skylla sig själv.)

Fortsätt läsa ”Vad hände med “vänligt men bestämt”?”

Vem är man? Egentligen.

En närstående skrev nyligen i Facebook när Google frågat om han känner sig själv (ni vet: “NN, känner du NN?”):

“Google har upptäckt att min privata och yrkesmässiga e-post känner samma personer… Ibland är Artificiell Intelligens allt bra korkad!”

I en kommentar står det jag omedelbart tänker: Det är många som har frågat sig: ”Vem är jag?” Själv har jag har gjort det åtminstone sen tolv års ålder. Efter alla dessa år har jag fortfarande inget svar – eller rättare sagt, alltflera svar dyker upp.

För det här med identitet är knepigt. Och inte blir det lättare i dessa tider.

Fortsätt läsa ”Vem är man? Egentligen.”