Tillsammans med barnbarnet lyssnar vi på barnvisor på Youtube. Det är de vanliga, så en mormor kan sjunga med då och då. Det tycker åtminstone hon är kul. 😉 Men småningom växer irritationen.

I “Mors lilla Olle” rör videons (dock)mamma inte en min när hon får syn på björnen. Meh! Det står ju till och med i texten att hon ska ge till ett SKRII – i SKRÄCK OCH FASA! Det gör ju jag (OK, lite nedtonat) när jag sjunger den för barn och barnbarn.

Och sen kommer en katastrofal “Björnen sover” – med en björn som BARA SOVER! Gång på gång sjungs samma mesiga rader: “Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man ska dock honom aldrig tro.” Och björnen blinkar lite sömnigt. Det blir ju ingen story, bara tjatigt. Mormor blir tvungen att göra en insats som björn med rätt avslutning: “ALDRIG TROOO!” Och så rusa på med utspärrade fingrar och skrämmas så där att det nästannärapå är jätteläskigt, men förblir kiknande, hissnande roligt.

Fortsätt läsa ”Att få känna alla sina känslor”

När vi är barnvakter den här gången har barnet inte ens tid att säga “Hej då!” när mamma går. Han kollar nämligen på flodhästen. (Och ville INTE att mormor skulle dansa som hunden, kan jag avslöja.) 

Han gillar ju att vara på dagis, så jag inser att han numera – till skillnad från förra gången vi var barnvakt – vet att mamma brukar komma tillbaka. Varje gång hittills, faktiskt. Men jag är övertygad om att det också beror på orden. Att det ligger en trygghet i att veta att man kan uttrycka sin undran, oro, och få svar som man förstår. 

Så är det ju för mig. Om jag sätter ord på det som känns svårt blir det hanterbart – ibland spricker det som ett troll i solsken. Och jag har svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna må bra om jag istället snabbt försökte tänka på nåt annat. Gror inte känslan då, där i skymundan, och blir allt svårare att överrösta – eller dränka i något? Jag tänker inte ens försöka.

Fortsätt läsa ”Om tryggheten i att kunna uttrycka sig”