När jag visade upp min förstfödda på jobbet sa någon vänligt: “Så söt! Det syns att pappan inte är svensk.” Jag tittade på min dotters tjocka, kolsvarta hår (precis som mitt som nyfödd), hennes mörka ögon (senare ljusnande) och hennes gyllenbruna kind (gulsot). Det enda min arbetskamrat visste om barnafadern var att han inte var svensk – inte att han var lika blond och blåögd som jag…

Nyligen lyssnade jag på ett dokumentärprogram om förra årets mörkhyade lucia i SVT och den storm av näthat som utbröt, främst förstås på Avpixlat, med över 4000(!) kommentarer.

Fortsätt läsa ”Vem är “som jag” – och vem kan hota mitt “jag”?”

I programmet “Absolut svensk” tyckte jag särskilt om programledarens sätt att ifrågsätta sig själv och försöka förstå även dem som tänker annorlunda än han själv. Är de rasister? Eller okunniga? Eller vad?

Tänk om “PK-ståndpunkter” med nolltolerans riskerar att driva otrygga människor i armarna på de riktiga rasisterna? Där erbjuds de ju en enkel lösning: “Väck med alla “icke-svenskar!”  – då löser sig alla våra problem som genom ett trollslag, från bostadsbrist till terrorism. Och så slipper man ju “vara så jävla rädd för att säga fel hela tiden” som någon  sa.

Bara en tanke.

Fortsätt läsa ”Om vår främlingsskräck och konsensuskultur”

I dessa dagar lägger oron en våt höstgrå filt över mina tankar. Därför tänkte jag här försöka reda ut mitt grunnande skriftligt (som jag brukar). Så att jag sen ska kunna skriva om något HELT annat och gladare. 🙂

Jag skulle vara en usel politiker. Om något intresserar mig läser jag in mig, jämför fakta och kollar källor. Sen smälter jag detta, blandar det med egna erfarenheter och tankar, drar slutsatser och bildar mig en uppfattning. Därefter glömmer jag raskt de fakta jag utgick ifrån och fungerar alltså inte alls i en diskussion, där man självklart förväntas kunna redogöra för just det. När det gäller något jag bryr mig om blir jag dessutom väldigt känslosam, vilket inte funkar särskilt bra i diskussioner. Och jag tänker privatekonomiskt, är exempelvis oförmögen att begripa hur landets ekonomi kan vara ansträngd samtidigt som julhandeln som vanligt verkar slå rekord.

Så politik ska jag inte ägna mig åt. Men oroar mig, det gör jag.

Fortsätt läsa ”När svaghet blir styrka.”

Jag läser krönikan “Dårars handlingar kan inte göra andra medskyldiga” – och det måste man ju hålla med om. Men det krönikören reagerar mot är frågan:  ”Varför går inte alla världens muslimer ut och tar avstånd och bekämpar terrorister?” Om det skriver han: Det är ett extremt kränkande krav. På samma sätt som att jag vet att invånare i Trollhättan skulle bli kränkta om vi krävde fördömanden från dem för vad en lokal terrorist, psykopat eller mördare gör. 

Och DÄR tappar han mig. I frågan han citerar hittar jag inget krav på en ursäkt. Och om jag bodde i Trollhättan känner jag inte något motstånd mot att gå ut och säga/bekräfta: “Som kristen trollhättebo tar jag avstånd från detta dåd och vill försäkra att denne man INTE är representativ för vare sig kristendom eller Trollhättan!” Om nu någon skulle ha trott det. Exempelvis muslimer kan väl tänkas oroa sig.

Fortsätt läsa ”Är jag korkad som har så svårt att förstå “kränkt”?”