…men vad som forsar runt i det här huvet kan man ju undra… Min man råder mig att  ALDRIG berätta mina drömmar för nån. För det kan bli – fel…

Men jag undrar ändå: Drömmer andra så här också. Eller är jag – eljest?

Jag har roat mig med att anteckna lite från senaste veckan.

Häromnatten körde jag över Johan Rheborg (han som spelar Fredde i Solsidan, namnet kom jag inte ihåg, men kände igen honom). Han låg i en säng(!) med spetsprytt överlakan prydligt vikt över filten på gammaldags sätt.

Fortsätt läsa ”Drömmar är som strömmar…”

Som tonåring sommarjobbade jag på Skansens restaurangkontor, i en röd stuga inte långt ifrån Björnberget. Plump som jag tydligen var redan då, och dessutom tonåring  – och alltså “odödlig” – sa jag en gång: “Ja, tänk när man blivit gammal och skrynklig.” En medelålders kvinnlig arbetskamrat kved: “Usch nej, säg inte så.” Jag: “Jamen, det blir man ju om man inte dör tidigt?”  Begrep faktiskt inte att det tydligen var ännu värre att säga så.

I nyare tid gick en storrökande arbetskamrat till doktorn för en besvärlig hosta. Efter undersökning och provtagning sa hon att om det var något allvarligt ville hon inte veta det. Alltså hann hon knappt tillbaks till kontoret innan hon började ängslas för att hon inget hört…

Att låtsas som om döden inte finns måste kännas ängsligt. För det är det enda vi absolut säkert vet att vi inte  kommer undan. Om vi aldrig dog skulle ju hela konceptet paja.

Fortsätt läsa ”Får man inte prata om döden? Då gör jag det! ;)”

Som barn lärde jag mig att tvätta mig vid handfatet varje morgon (särskild tvättlapp till stjärten! 🙂 ) och bada en gång i veckan. I fotoalbumet ser jag att vi i efterkrigstidens Stockholm bara hade EN “varmvattensdag” . Kanske var det orsaken till veckobadet? Mitt vuxenliv startade jag i en stuga med bara kallvatten, att värmas i kastrull. (Och ja, det var förra århundradet, inte förrförra.)

Så jag var inte så duschvan från början. Men på senare år upptäckte jag till min egen förvåning att det var jobbigare att undvara duschen än innetoan på landet. Jag hade blivit van vid modern hygienstandard, där det ju är tabu i att någonsin dofta människa.

Men är det så lyckat – egentligen?

Fortsätt läsa ”Lite skit rensar magen! Och inte bara det.”