En bloggare frågade nyligen vad som “kännetecknar den svenska kvinnan? Kanske självständig, jämlik och egoistisk?”
Även om jag inte varit en svensk kvinna skulle jag nog ha tyckt att det var en väldigt förenklad fråga, så jag svarade, lite förbryllat, att alla kvinnor jag träffat under mitt ganska långa liv varit olika. Liksom alla män. Själv är jag VÄLDIGT olika, särskilt ibland. 😉
Sen hände nåt intressant: Bloggaren svarade “Tror att du har lite fel där.” Eh? Jag förtydligade att alla givetvis får tycka som de vill. Utan att jag säger att de ”har fel”. “Vi tänker olika, och det är OK. För min del i alla fall.” Svaret blev: “För mig också.” men fortsatte med påståendet: “Frågan är ändå intressant.” Och så UPPREPAS den ursprungliga frågan…?!
Eh? Hörs/Syns jag inte? Jag svarade just! Även om jag var väluppfostrad nog att inte säga att jag faktiskt tyckte frågan var – ja, inskränkt… Inskränkande. Bloggaren får naturligtvis driva den, men görs det i kommentarsvar till MIG hamnar vi ju en tröttsam loop: “Så är det!” “Nä det är det ju inte”… “Pilutta dej!” liksom…
Eller är det en teknik? Alltså: “Jag upprepar samma sak ända tills hon plötsligen – AHA! – ser ljuset och inser att jag haft rätt hela tiden.” Om det är en teknik – brukar den funka? Inte med mig i alla fall, kan jag meddela.
Så jag klev av loopen och övergår till den fråga jag däremot tycker ÄR intressant:
Varför är det så svårt att bara helt odramatiskt “enas om att vara oense”? Eventuellt jämföra hur man tänker och fundera över hur det kommer sig. Eller bara låta det vara så.
Är det farligt?
För när jag läser artiklar och kommentarsfält hittar jag oftast antingen tummen upp eller ner, antingen kram och klapp eller smäll på käften, så att säga. Jag har skrivit om det förut. Mycket sällan tar man in varandras synpunkter, funderar och – kanske – samtalar kring dem en stund.
Jag förstår ju dem som är försiktiga, för att inte råka ut för troll och näthat. Själv hade jag från början ingen kommentarsmöjlighet, just för att jag i lugn och ro vill kunna vrida och vända på egna tankar, utan att få förhöjt blodtryck av aggressiva reaktioner. Men hittills har alla svar jag fått varit givande, ibland tankeväckande. Om det skulle ändras får jag väl begränsa kommentarsmöjligheten på något sätt. Fast det tycker jag vore synd.
För jag tycker mycket om det goda nätsamtalet. Bland annat därför att jag funkar bättre i skrift. Jag har kort stubin och kan bli tvärilsk när jag tycker nåt låter korkat. I skrift hinner jag besinna mig innan jag (eventuellt) svarar, kan uttrycka mig tydligare. Ibland reflektera över min reaktion.
Varför blev jag så reptilhjärneförbannad över detta? Är detta kanske på något sätt känsligt för mig? I så fall: “Vet jag varför? Intressant! Det måste jag fundera över.”
Kan rekommenderas!
En liten varning bara: Man riskerar ökad självinsikt. Och DET kanske kan kännas – farligt? 🙂
Så tänker jag... 🐾 
Som alltid kommer jag med en långrandig berättelse ur livet, det är tydligen min specialitet 😉
Jag har ofta varit tacksam över att mina första utflykter på nätet för många år sedan var i ett sammanhang där folk fritt drabbade samman som var ungefär lika vänskapligt inställda till varandra som ”SD-galningarna” kontra ”PK-maffian”. Men däremellan också ett antal mycket sympatiska människor som jag hade stort utbyte av. Jag fick snart lära mig att scanna av vilka diskussioner som var värda att ge sig in i och inte, samt att alltid uttrycka mig sansat eftersom lösryckta citat annars gärna användes emot en. Bra skola.
Jag fick några vänner även IRL via detta ställe, men det absolut roligaste var för något år sedan då jag gick in på ett forum jag inte besökt förut, lite på måfå. Skrev ungefär ”hej, det är XX, om någon mot förmodan kommer ihåg mig från förr” – jag har alltid använt mitt riktiga namn. Till min förvåning fick jag ett varmt välkomnande, men framför allt skrev en kvinna hur jag för över ett decennium sedan varit till stor hjälp för henne att komma ur en besvärlig situation. Vi hade så smått diskuterat på den gamla nätgruppen och sedan fortsatt med en rätt lång emailkonversation. Det medförde vissa risker för oss båda eftersom vi tillhörde ”fiendelägren” – hon hade kunnat vara en spion (förlåt för det dramatiska språkbruket, men här är det befogat) utskickad för att ta reda på personlig information om mig, och om hon istället verkligen tvivlade på sin situation kunde hon bli rejält bestraffad om det uppdagades att hon pratade med fienden. Som jag minns det var det en väldigt givande konversation, där vi visade förståelse för varandras situation, stillsamt vände och vred på saker istället för att skrika slagord. Så småningom hörde jag inte något mer och visste inte hur det hade gått.
Nu berättade hon att hon valt en väg som tillät henne att ha ett eget litet hus med en underbar trädgård, självständighet, och framför allt nära kontakt med barn och barnbarn som hon är tydligt mycket förtjusta i, som hon inte skulle haft annars. Självklart var det mest hennes egen förtjänst, jag kan lova att det inte var lätt, men att ens få ha varit med på ett hörn gör mig ödmjukt stolt.
För att återknyta till ämnet: det hade aldrig gått om vi inte hade konstaterat att jag kom från öst och hon från väst, men nu skulle vi vända och vrida på frågan utan att attackera varandra. (Hon sa att anledningen till att hon alls vågade närma sig mig var att hon sett att jag aldrig brukade skälla ut folk – så förutom att det var artigt var det tydligen effektivt i detta fall.)
GillaGilla
Jag gillar dina ”långrandiga” berättelser ur livet. 🙂
Den här tyckte jag var direkt – vacker. Visar precis hur jag menar. Tack!
GillaGilla
Men det säger väl en del om den som skrev inlägget eller hur? Om hur synen på svenska kvinnor är… och har man den synen (troligtvis baserat på tidigare och nuvarande erfarenheter) så krävs det mycket för att man ska se utanför boxen.
Själv tycker jag givetvis att ALLA svenska män är inskränkta 😉
GillaGillad av 1 person
Jo, det gör det förstås.
Själv blir jag ibland liiite nyfiken på om jag själv kanske spelar en roll i hur mitt liv blir.
Men det är ju jag det. Och bara när jag är som mest olik… 😉
GillaGilla
Skulle ju närmast tro att det är en bitter, gammal ensamstående gubbe som är så hopplös att varje förhållande spricker, í total avsaknad av minsta gnutta självinsikt, som skriver en sådan fråga!!!
GillaGillad av 2 personer
Måste erkänna att jag har lite svårt att värja mig mot den otrevlig misstanken… 😉
GillaGillad av 2 personer